Papperstidningen är död - Länge leve nättidningen

Jag vet, det är kanske lite för tidigt att utropa papperstidningens död. Det kommer säkerligen att dröja några fler år innan den sista papperstidningen försvunnit från våra brevlådor och landat i våra läsplattor.

Egentligen tycker jag om att läsa en papperstidning, men det går tyvärr inte att komma bort från att en papperstidning är en miljömässig katastrof, dagen då de försvinner kommer att bli en välgörande dag för miljön. Våra vackra skogar och vår gemensamma miljö är tacksam för att framtiden för dagstidningar och magasin finns på internet. Nu gäller det bara för tidningskoncerner och annonsörer att hoppa på det digitala tåget och lämna pappersupplagorna bakom sig på perrongen innan tåget går och lämnar dem bakom sig.

Jag tror att tidningar som fortsätter att tänka i samma banor som förr kommer att bli kvarlämnade på perrongen och bortglömda. De som tror att de kan få lika mycket betalt för sina nättidningar som för sina papperstidningar skjuter sig själva i foten och de kommer att få det allt svårare att klara sig på en marknad där kunderna förväntar sig att kunna ladda ned annonsfinansierade gratistidningar till sina läsplattor och datorer. Med den nya tekniken har det även kommit nya möjligheter. Nu går det exempelvis att lägga in rörlig bild och ljud i de digitala tidningarna och det gör att den totala läsupplevelsen blir större. En stor fördel med digital media är att det är enkelt att gå in och ändra i texten i efterhand och på så vis hålla både eventuella missförstånd och tryckfelsnisse borta.

Annonser som ser ut som de är tagna ur ett EPA-blad från 70-talet duger inte längre på 2010-talet. Interaktiva annonser är något som vi tidningsläsare kommer att få vänja oss vid vare sig vi vill eller inte. De nya interaktiva annonserna kommer också att ställa betydligt högre krav på dem som producerar dem.



Ett exempel på ett nytt digitalt magasin är Le Viseur Magazine. Förutom att jag tycker att det är kul att vara med och jobba med Le Viseur ser jag det även som ett sätt för mig att sätta mig in i och lära mig branschen och vem vet Le Viseur kanske kan vara en bra språngbräda in i något större för mig. Tveka inte att kontakta mig om du är intresserad av att veta mera om digitala media och marknadsföring i sociala media.

Om den inbäddade versionen krånglar klicka på följande länk

Du kan även ladda ned tidningen i PDF-format och läsa det på din läsplatta: http://leviseurmagazine.com/Le_Viseur_2_2012.pdf

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Ps: Kommentera gärna mina inlägg men tänk på att hålla ett vårdat språk. Om tonen i någon kommentar inte håller måttet raderar jag den. Jag har inget emot att bli motsagd men att bli idiotförklarad tolererar jag inte.

Min önskekamera är äntligen här

Äntligen är det en kameratillverkare som tänkt helt rätt och tillverkat min önskekamera. Det känns nästan som om jag själv har fått skriva ned mina specar på ett papper och sedan har de gjort kameran efter det :) Nej, jag pratar inte om den groteskt överpimpade Nex-7:an i Hasselbladskostym, den är förresten inget annat än ett stort fett brand suicide… Jag pratar om Leica M. Den kameran öppnar onekligen nya möjligheter för oss som föredrar små smidiga mätsökarkameror. 

För mig lockar möjligheten att använda mina gamla avlagda Praktica PB-objektiv på en kamera med digtial småbildssensor. Den där sista raden var ett skämt. Men för alla dem som sitter på riktigt dyr R-optik eller på fin Zeissoptik för Contax kan den nya M kameran vara en dröm. Jag skulle tro att mannen som sålde bort sin professionella R-utrustning för en spottstyver på en begagnatbörs för drygt ett år sedan är rejält sur över sitt tilltag just nu… 

För min del är det trevligt att Leica har släppt sin M-kamera och om ett par år så kanske jag får råd att köpa en bättre begagnad Leica M. Fram till dess får mina digitala substitut räcka gott. 

Om ni vill ta del av riktigt bra samtida lettisk dokumentärfoto tycker jag att ni ska göra ett besök på den här hemsidan: http://fkmagazine.lv/



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved

Jag vill tillbaka till Rigas bakgårdar

Jag läser reportage efter reportage, artikel efter artikel. Ett envist rabblande av vackert klädda ord och meningar men ack så tomma. Barn som bedjande stirrar in i mina ögon från bilder utan vare sig närvaro och passion. Texterna rör mig inte i ryggen och det enda som de gör är att framkalla en djup suck i mitt inre.

Jag vill komma in under ytan. Jag vill ha ett riktigt urklipp ur verkligheten. Fyllt med glödande passion och närvaron av en brinnande penna som skriver på ett sådant sätt att jag tvingas in i berättelsen och fastnar i den. Får jag det, ja då ska jag börja ge igen.

Jag längtar tillbaka till Rigas bakgårdar. Jag längtar efter att få umgås fram bilder och texter och åter låta skaparglöden och passionen få leda mig framåt så att jag får lämna det som skett långt bakom mig.

Aleksey Myakishev har en ny hemsida: http://myakishev.viewbook.com/ kolla in den det är en order.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights reserved.

Till alla er som längtar efter en varm kram

När jag hade hoppats på en gnutta empati möttes jag mest av munhuggande. Raderade en elak kommentarer där jag blev kallad för rättshaverits och en där min mandom blev ifrågasatt. Med en lätt ilsken men dock bestämd knapptryckning raderade jag till sist hela texten. Jag är tacksam för den friheten. Man kan inte vinna allas hjärtan men har man en gång vunnit frihet då har man vunnit allt.

Jag har tämjt min ungdoms vrede. Istället för att den okontrollerat kokar över har jag lärt mig att projicera den precis som när man brygger en perfekt kopp presso på en varm och rödglödgad spisplatta. Vreden kommer nu andra till gagn. Den har blivit empatisk. Det är en motsägelse men för mig fungerar det. Jag har fått vara med och hjälpa många fattiga och förtryckta. Över 2100 verser i Bibeln handlar om fattiga och förtryckta. Gud står på deras sida.

Hur jag än försöker kan jag inte alltid försvara mig trots att jag i grund och botten är en fighter. Jag blir bara känsligare med åren och ju mer jag anstränger mig desto mer inser jag att man till syende och sist är utlämnad åt skapandet och det som har hänt och alla de modiga änglarna som ständigt vakar över varje steg som jag tar. Allt det andra är lätt overkligt och i många fall helt oväsentligt. Alla kan hata, det är egentligen väldigt enkelt. Att älska, glömma och förlåta är däremot en svår gåta som måste lösas innan det sista andetaget dras.

Det händer att man snubblar över oväntade saker i livet. Precis som en gammal farbror vars prostata envist gör sig påmind om natten och som sakta snubblar sig fram till toaletten i nattens mörker.

Jag rullar sakta genom ett evighetslångt Huskvarna på min cykel. Själv är jag allt annat än evig. Spegeln har slutat ljuga för mig. Jag orkar inte att hålla in magen längre och varför ska jag egentligen göra det nu när jag passerat 40? Men trots min ålder och mina begynnande ålderskrämpor drivs jag fortfarande av samma ungdomliga lust att skapa.

Har man egentligen den minsta lust att se hela sammanhanget genom alla mörka charader som spelas av alla män och kvinnor med makt? Är sammanhanget synligt för oss alla? Bryr vi oss? Svensk sjukvård har gått från att vara en av världens bästa till att bli en välanvänd vuxenblöja som slängts bort på en smutsig bakgård på bara några få år. Internationella riskkapitalbolag roffar girigt åt sig alla russinen från sjukvårdskakan och lämnar bara kvar de torra smulorna till oss skattebetalare. Svensk sjukvård har blivit cynisk sedan girigheten drev omtanken på flykt. 

När jag drack och härjade som värst på 90-talet brukade jag längta efter någon att krama om när jag vaknade som ett grått och hålögt vrak med smak av askfat framåt lördagseftermiddagen. Jag är helt nykter sedan 13 år och nu har jag ständigt den där varma kramen inom räckhåll. Den är inte alltid synlig men den är ständigt närvarande i mitt liv.

Hösten, en författare kallade den här för mig så trista, regniga och kalla årstiden för en öppen årstid. Vem vet, han kanske hade rätt ändå. Ibland måste man beskriva verkligheten som man önskar att den var och inte bara i efterhand beskriva hur den blev.

Text och foto: © Mikael Good.