Sveriges sista luffare

Det var en underbar vårdag år 1996, jag var på väg ut för att ta en längre promenad i det sköna vårvädret och njuta av fågelkvittret, värmen och vårdofterna efter en lång kall, trist och hemsk vinter. Jag hade gått några hundra meter från min lägenhet. När en man som satt på en parkbänk tillsammans med sin kamrat tilltalade mig och frågade om jag var fotograf pga kameran som jag bar med mig, jag stannade till och hade en längre pratstund med dessa två män. Under pratstunden visade det sig att männen var två luffare från Stockholm som luffade runt i landet och livnärde sig på handel och vandel, de sov hos vänner och bekanta eller på "bänken" om det inte kunde uppbringa något boende. Mannen till höger, jag kommer tyvärr inte ihåg hans namn sa att han och hans polare var Sveriges sista luffare. Mannen till vänster sa att han var Tumba Tarzans son, han klagade över sina dåliga skor så jag erbjöd honom ett par nya tennisskor som jag hade över, jag gick upp i min lägenhet och hämtade dem och han tog tacksamt emot dem.

Jag brukar oftast ta mig tid med människor som vill ha en pratstund, oftast så är det människor som av någon anledning står utanför samhället som vill ha en pratstund, de har oftast intressanta historier att berätta, historier som man aldrig hör annars. Hade jag inte haft kameran med mig så hade jag säkerligen missat denna unika pratstund. Kameran är oftast en dörröppnare till ett och annat samtal!

 
Jag hittade bilden på Sveriges sista luffare när jag nyligen gick igenom mitt bildarkiv. Yashica Electro 35 GTN, 45/1.7, Tri-X, D76. Plats Österängen

Veckans skiva:  Nebraska - Bruce Springsteen

//Chasid 

En kamera, ett objektiv, en film del 2

Genom åren har jag använt en hel del olika objektiv till mina kameror, när jag började med gatufoto år 1983 så använde jag mig av en Konica T3 med ett 50 mm, senare så gick jag över till Minolta och fastnade till en början i zoomfällan vilket avspeglade sig i mina gatufotobilder genom att de blev platta och opersonliga, för att råda bot på detta så köpte jag ett fast 50 mm till Minoltan och en Olympus XA med fast monterad 35'a, efter att ha använt Olympus XA'n till gatufoto ett par månader kom jag fram till att jag gillade 35 mm brännvidden mer än 50 mm, men bildkvaliteten med Olympusen var inte riktigt på topp och det var svårt att göra kopior från de oftast tunna negativen, därför köpte jag en fast 35'a till Minoltan. 35'an blev en trogen vapendragare under många år.



Glädje från 1985, Konica T3, 50 mm, Tri-X

När jag gick över till digitalt så sålde jag av det mesta av mina Minoltagrejer. Skaffade några zoomar och några fasta objektiv till min Canon. Den nya kameran hade en stor nackdel och det var 1.6 ggr brännviddsförlängning varför det var svårt att hitta fasta objektiv med vidvinkel. Framförallt så saknade jag ett substitut till 35'an, jag köpte ett Canon 24/2.8 som ungefär motsvarar en 35 mm på en kamera med 1.6 crop, men jag blev aldrig riktigt nöjd med den kombinationen mycket pga kamerans bildkvalitet aldrig riktigt levde upp till mina förväntningar och  ag hade svårt med cropfaktorn. Efter mycket funderande så slog jag i våras till på en begagnad digital fullformatare, detta inköp ledde till att jag möblerade om ganska så ordentligt i min kameraväska, ut åkte zoomarna och in kom de fasta objektiven, det bästa var att det fanns många fina Carl Zeiss och Leica objektiv till riktiga fyndpriser ute på begagnatmarknaden. I höstas gjorde jag slag i saken och köpte ett Summicron-R 35/2.0 för 1500 kr. Nu har jag åter en 35'a och en robust och rejäl kamera som uppfyller mina krav! Jag ångrar att jag inte satsade på fullformat och Summicron-R 35/2.0 tidigare det hade besparat mig mycket tid.



En del tycker att Carl Zeiss & Leica objektiv är överskattade, men oftast har de inte använt sådana objektiv på sina kameror, jag som äger och använder objektiven nästintill dagligen kan inte annat än att varmt rekommendera dem framför L-optik. Det blir lite skön analog känsla över digitalfotandet när man får ställa skärpa och bländare själv - men det är det värt när man får se slutresultatet och det är ju målet som är det viktigaste!

Veckans skiva:  Nebraska - Bruce Springsteen

//Chasid

En kamera, ett objektiv, en film...

...Nu finns äntligen gruppen Dogma 07  Jag har givetvis anslutit mig till gruppen och jag hoppas att den får en ringarna på vattnet effekt även utanför landet! Min Dogma utrustning blev inte helt oväntat 1Ds, Summicron-R 35/2.0, Kameran är inställd på 400 ISO och svartvitt (konvertering från Adobe RGB till svartvitt genom Gradient Map i Photoshop och kanske lite extra digital pjattning eller efterbelysning om så behövs).

Men jag kan inte annat än att hålla med Nils Bergqvist 2007-12-30 15:30 kommentar angående Dogma 07 gällande många av de stora gatufotografernas bilder. Jag har skrivit om mitt svar till Nils något och lagt in det i min blogg i fall någon skulle börja undra.

I jakten på det avgörande ögonblicket så fanns det inte alltid tid att ställa in rätt tid och bländare därför är många av gatufotografins mästares negativ tunna och ytterst svårkopierade, det behövs mycket tid och yrkesskicklighet av kopisterna för att de ska få fram rätt resultat. Om det är rätt eller fel emot Dogma 07 får var och en avgöra själv.

Personligen så tycker jag inte att det är fel att lyfta fram ett foto i mörkrummet medels pjattning och efterbelysning, så länge som man strävar att få fram samma resultat som med ett perfekt negativ! Användning av blodlutsalt för lokal efterljusning eller ficklampa för mörkning tycker jag däremot för in mörkrumsarbetet i ett gränsland, en del ser det som ren förfalskning och en del tycker att det är ok, själv så testade jag på att använda blodlutsalt och ficklampa i mörkrummet i början av 90-talet men jag har aldrig ställt ut eller sålt några av de bilderna och har inte heller fortsatt på den mörkrumsvägen.

Det jag gör i Photoshop med mina svartvitabilder är att försöka efterlikna mina i mörkrum framkallade svartvita referensbilder och oftast behöver jag bara använda mig av Gradient Map i Photoshop när jag slår om bilden till svartvitt, men ibland så behöver jag arbeta lite mer med bilderna mycket pga digitalbilden inte har samma dynamiska omfång som negativ, men jag gör inte mer än vad jag kan och tillåter mig att göra i ett mörkrum. Men trixande, fixande, suddande och tillägg i Photoshop det pysslar jag inte med, den långsiktiga trovärdigheten är viktigare än kortsiktiga ryggdunkar!

Visst hade det varit ultimat för mig att köra Dogma med min fickvänliga Contax 139, Carl Zeiss Tessar T* 45/2.8, Tri-X och D76 men jag har så höga krav idag att endast en Imacon eller Hasselblad Flextight skulle duga som digitaliseringsmedium och de är långt, långt borta ur synhåll för min budget, men skulle jag ramla över en hyffsad begagnad kvalitetsscanner för en rimlig peng i framtiden, då kanske jag ger filmen en chans till - för filmkorn det är snyggt, särskilt Tri-X korn!



Återvinning. Bild tagen enligt Dogma 07 principen.
1Ds, Summicron-R 35/2.0, 400 ISO

Vill du se bilden i större format tryck här

Veckans skiva: Nebraska - Bruce Springsteen (Bruce's bästa)

//Chasid

Ps: God fortsättning!