EU-migranterna som fick en ny look

När vi vill unna oss en stunds avkoppling och uppleva den sköna känslan av att bli ompysslad av någon annan går vi till frisören. Vi börjar oftast att gå till frisören ifrån det att vi är små. I många länder är frisörsalongen en social mötesplats där allt mellan skvaller och politik avhandlas. Att gå till frisören är billigt och det är bara de allra fattigaste som inte har råd att gå dit.



Tillsammans med EU-migranterna Valentin och Cornel från Rumänien och tolken Luiza välkomnas jag av Karwan som äger salongen New Look i Linköping och hans medarbetare Natalie. När Karwan åkte till och från arbetet på salongen mötte han EU-migranterna som kurade ihop sig i kylan under järnvägsbron i Linköping. När han såg dem fylldes han av medlidande och påmindes om den bitande vinterkylan i flyktinglägret i Turkiet vintern 1991, där hans mor och han befann sig efter att ha flytt från hemlandet Kurdistan för att undvika den irakiske diktatorn Saddam Husseins attacker. 1999 återförenades de med Karwans far i Sverige där han hade fått uppehållstillstånd. Han flydde till Sverige några år tidigare sedan han hotats till livet i Kurdistan.



- Jag ville göra lite mer för dem som tigger än att bara lägga en slant i deras muggar. Natalie och jag diskuterade vad vi kunde göra för tiggarna och då kom Natalie på att vi skulle kunna erbjuda dem gratis klippning, säger Karwan.
- För oss är det en självklarhet att gå och klippa oss regelbundet, men för dem är kanske inte så vanligt, säger Natalie.
- Natalie och jag har bestämt att 4 EU-migranter per vecka ska erbjudas gratis klippning på New Look, säger Karwan 



Valentin bjuds att sätta sig i Karwans frisörstol. Han är 19 år och har bara varit hos frisören en gång tidigare. Vanligtvis är det en av hans släktingar som klipper honom.
- Att gå till frisören i Rumänien är mycket dyrt säger Valentin.
När jag frågar honom hur mycket det kostar svarar han att det kostar 20 kronor att gå till frisören. Cornel som är 21 år slår sig ned i frisörstolen bredvid Valentin. Med hjälp av tolken Luiza förklarar han för Natalie hur han vill att hon ska klippa honom. Han har aldrig tidigare varit inne på en frisörsalong men känner sig ändå ganska så hemtam efter en stund och njuter av klippningen.

     

Det plingar till i dörren och in kommer Florin som är lite försenad. Jag har träffat Florin tidigare i hans hemby i Rumänien och han hälsar glatt igenkännande på mig. Han slår sig ned i soffan medan han väntar på sin tur. Han får en varm kopp kaffe av Luiza att värma upp sin frusna kropp med. Florin har inte varit på en frisörsalong tidigare och han tittar nyfiket på när hans systerson Cornel och hans kompis Valentin blir klippta av Karwan och Natalie.



- Jag är överraskad av det kalla vädret, jag trodde faktiskt inte att de skulle vara så kallt i Sverige säger Florin och tar en klunk varmt kaffe.
När Cornel är färdig tar Florin plats i Natalies stol.
- Det här känns jättespännande säger han och ler med hela kroppen.
Trots att han är 40 år har han aldrig tidigare varit på en frisörsalong och han ser fram emot upplevelsen. Florin berättar för Natalie att han har 5 barn. Han har kommit till Sverige med en förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar till bromsmediciner till sin 19-åriga dotter som har hepatit-c. Hon fick sjukdomen som litet barn.

     

 Cornel och Valentin som är färdigklippta tittar på sig själva i spegeln och säger glatt:
- Nu är vi skitsnygga!
- Jag känner mig lättare, snyggare och bättre, säger Cornel med ett leende och stryker handen genom det nyklippta håret.



Cornel och Valentin är nyfikna på hur mycket det kostar att gå till frisören i Sverige och när de får reda på att de har blivit bjudna på en klippning för 290 kronor hämtar de andan. Cornel säger:
- Så mycket pengar får jag inte ens ihop på en vecka. Jag skulle nog behöva lägga undan pengar i ett helt år för att kunna ha råd att gå till frisören i Sverige. 



Trots att de inte är mer än 19 och 21 år är de gifta sedan flera år. Valentin och hans fru har en liten flicka. Cornel och hans fru har inte några barn. Även Florin gifte sig som tonåring. Karwan berättar att tidigare var tonårsäktenskap vanliga i Kurdistan men att de flesta numera väntar med att gifta sig tills de har passerat 20 år.
- Med facit i hand, skulle ni ha gift er lika tidigt idag, undrar Karwan
Valentin och Cornel vet inte riktigt hur de ska svara, men till sist säger de att de nog också skulle väntat. 



När Florin är färdigklippt tar de på sig sina ytterkläder och gör sig redo för att gå. Innan de går tackar Cornel, Valentin och Florin, Karwan och Natalie så mycket för klippningen.
- Glöm inte att ta på er mössorna. När det är kallt måste man ha en mössa säger Karwan omsorgsfullt till Valentin, Cornel och Florin innan de går ut i vinterkylan för att sätta sig och tigga ihop några små slantar till sina familjer hemma I Rumänien.



Text och foto: Mikael Good

Det känns som om jag fötts på nytt

Trebarnsmamman Ioana Ghita åkte från Rumänien till Sverige i början av förra året i ett desperat försök att tjäna ihop pengar som behövdes för barnens skolgång. Under tiden i Sverige blev Ioana akut sjuk och blev tvungen att uppsöka läkare.

Ioana besökte en läkare på ett sjukhus i Stockholm och efter undersökningen fick hon beskedet att hon led av hepatit c och hade en långt gången skrumplever. Han gav henne ett eller två år att leva om hon inte lyckades få en levertransplantation. Läkaren skrev ut mediciner till Ioana och rådde henne att åka hem till sin familj och spendera sin sista tid i livet tillsammans med dem.

Precis som i Sverige är sjukvården fri i Rumänien. Men sjukvården i landet har problem med korruption och för att få vård behöver man i de flesta fall antingen ha kontakter eller ge mutor. De som inte har några kontakter eller pengar får välja på dålig vård eller ingen vård alls. Ioana och hennes man Vasile hade inte pengarna som behövdes för att få mediciner eller en levertransplantation och hennes framtidsutsikter såg dystra ut. 



Efter att ett reportage om Ioana Ghita visats på SVT i början av förra året engagerade sig många svenskar i hennes svåra situation och en insamling till förmån för hennes mediciner och levertransplantation startades. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta tillfrågades om de kunde tänka sig att ställa upp och förmedla pengar till Ioana via sitt 90-konto. De ställde upp och förmedlade pengarna som kommit in till Ioana utan att ta ut någon administrativ avgift.

När jag träffade Ioana i hennes lilla hus i Malu Vanat ett par mil från Pitesti i september förra året sa hon med mycket darr på stämman:
– Jag vill leva så länge att jag kan få se mina barn växa upp och bli stora. Min mamma dog när jag var liten och jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp utan sin mamma.



Nu ser det ut som om Ioanas dröm kan gå i uppfyllelse. Den massmediala uppmärksamheten i Sverige ledde till att Ioana fick genomgå en levertransplantation den 4 november på ett sjukhus i Bukarest utan att behöva betala några mutor. Det har inte tillstött några komplikationer efter operationen och den 27 november efter en dryg månads konvalescens på kliniken var Ioana tillräckligt frisk för att flytta hem till sin man Vasile och deras tre barn Bianca, Adrian och Sebastian.

Ioana mår förhållandevis bra efter levertransplantationen. Så här sa Ioana till Hjärta till Hjärtas rumänska medarbetare Aurora Popescu när hon pratade med henne i mitten av januari. 
– Om det inte hade funnits så många godhjärtade människor i Sverige hade jag kanske varit död idag. Det känns som om jag har fötts på nytt sedan jag fick en ny lever. 
– Jag är mycket tacksam till er alla som har hjälpt och stöttat mig och som har varit med och gett mig ett nytt liv.
I början av februari fick Aurora ett tackbrev från Ioana Ghita. Tackbrevet har översatts från rumänska till svenska och du kan ta läsa det här:

Ioana kommer att behöva mediciner, specialkost och besöka läkaren i Bukarest regelbundet. Hon har inte råd med de kostnader som det medför. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta från Linköping kommer därför att ge Ioana ett extra tillskott på 2000 kronor per månad under ett års tid. 

Text och foto: Mikael Good

Superman Is Dead - Outtrigger

I Melodifestivalen slog Outtrigger igenom med tvångströja och burar som förde tankarna till Dr. Hannibal Lecter. Med sin melodiska sång, growl, tunga riff, distade gitarrer och bra scenshow har de snabbt vuxit till att bli en publikfavorit på den svenska rockscenen.



Jag fotograferade bandet på Gullbrannafestivalen 2014. Outtrigger bildades i Helsingborg 2009 och består av Simon Peyron (sång), John Löfgren (trummor), Timmy Andersson (gitarr), Adam Axelsson (gitarr) och Joakim Agnemyr (bas). Det märks att bandet är vana att stå på scen och i från första till sista ackordet har de publiken i sitt grepp. De flesta av deras fans är unga men här och var ser man gamla rockrävar som står och diggar med.



Bandet bjöd på sig själva och gav järnet för publiken. Men det är först när de kör sin cover på Robin Stjernbergs "You" och sin Melodifestivallåt "Echo" som det verkligen lyfter. Outtrigger är dock mycket mer än de låtarna och de har fler starka låtar på sin reportoar som också röner stor uppmärksamhet men dock inte lika mycket som deras "schlagerlåtar".



Med debutskivan "The Last of Us" som kom i november har Outtrigger precis det låtmaterialet som kan ge dem ett lyft internationellt. Efter framgångarna med "You" och "Echo" skulle man kunna tro att bandet skulle välja att följa samma spår för att kunna kränga fler skivor. Istället har de valt att följa sitt hjärta och spela in den plattan som de själva ville göra. Skivan består inte av lättsmält schlagermetal för den breda publiken utan är en skiva för den kräsna metalkonnässören som vill ha mer substans än snärtiga tuggumi-refränger och publikfriande riff.



Från första låten "Superman Is Dead" till avslutande "The Last of Us" tar bandet med oss på en välspelad, välproducerad resa där sångaren Simon enkelt hoppar mellan olika sångstilar. Den enda låten som drar ned helhetsbetyget från en 4 till en stark 3:a är den akustiska verisonen av "Awaken Me" som mest känns som utfyllnad. De skulle ha lyssnat på Agnus Youngs råd. På frågan varför inte AC/DC inte gjort några ballader svarade Agnus att Led Zeppelin gjorde en bra ballad 1970 och att det räckte med det.



Text och Foto: Mikael Good

Julreportaget - Anna har varit i helvetet och vänt

Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.



Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass och brunn på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.

I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bört några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.
- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.



Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.
- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.



Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.



När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
 Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:
– Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först. Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
– Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.

Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: Mikael Good

The colors of photography

"Black and white are the colors of photography. To me they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected". - Robert Frank

Photo: Mikael Good