Det var som katten

I mellandagarna blev vi med katt och katten Felix flyttade hem till familjen. Katter är tacksamma att fotografera då de nästan alltid blir bra på bild. Men samtidigt översvämmas internet av bilder på gulliga katter av människor som jagar likes. I ärlighetens namn har jag inte tagit så många bilder på Felix. Men när han för ovanlighetens skull sitter still är han perfekt att använda som modell för låg ljus porträtt utan blixt.

Jag tog bilderna på Felix på 6400 ASA + 1 steg, 1/125 sek och bländare 2,0 med stabilisering påslagen på mitt 100mm objektiv. Jag hade missat att slå på ögonfokus och därför är skärpan inte 100% i bild 2. Nu har jag använt Sony A7rII i ett par månader och jag är grymt imponerad över hur bra den presterar. I mitt tycke är det den mest prisvärda Sony E-kameran med tanke på att det går att hitta ett fint exemplar för 15-17 000 kr begagnat.



Text och foto: Mikael Good

Människor från Indien

Jag har precis kommit hem från en reportageresa till Indien. Med mig hem har jag mängder av bilder och anteckningar. En artikel med tillhörande bilder har redan gått iväg till en tidning och kommer eventuellt att publiceras den 22 december.

I Indien har jag träffat många härliga och intressanta människor. En av dem är kvinnan på bilden. Hon tillhör Adivasi minoriteten och har jobbat på ett teplantage utanför en stad i norra Indien. När plantaget lades ned i början av året blev hon av med sitt arbete och försörjer sig nu på ströjobb. Nu lever hon på 1 dollar per dag. Jag träffade henne på en julfest som arrangerades av en svensk hjälporganisation och deras indiska samarbetspartners.

Text och foto: Mikael Good

An Interview With a Guitar Legend

Leroy Emmanuel started his professional career when he was 12 when he played a gig with Sonny Boy Williamson. Since then he has played with some of the greatest entertainers in the history of modern music. Most people have heard Leroys guitar play and his backing vocals. But not so many know who he is or have heard his story. I want to tell Leroys story and I did a long interview with him this summer. A interview that will hopefully be published later this year.

Text and Photo: Mikael Good

Simon arbetar mot prostitution och människohandel i Sverige.

Simon Häggström är chef för prostitutionsgruppen i Stockholm. Jag lyssnade nyligen på hans föredrag om prostitution och människohandel i Sverige. Simon berättade om den skrämmande verklighet som han möter i sitt arbete. En verklighet som många av oss inte känner till.

Trots att sexköp är olagligt i Sverige sedan 1 januari 2000 och att det finns även en stark kopplerilag köper var tionde svensk man sex någon gång i livet. Polisen saknar tyvärr resurser för att kunna efterleva lagen och stoppa den smutsiga handeln. Simon berättade att de flesta kvinnorna som säljer sex i Sverige kommer från Rumänien, Nigeria, Ryssland och Ukraina. I de flesta fallen är orsaken till att de prostituerar sig fattigdom. Jag frågade Simon om det var många romska kvinnor från Rumänien som lockades in i sexhandeln? Simon svarade att det är mest etniska rumänskor som kommer hit.



Även om kvinnorna i de allra flesta fallen kommer hit självmant luras de hit på falska premisser. Hallickarna berättar att de kan tjäna 1500 kronor för en halvtimmes sex och att de kommer att få behålla merparten. Vad de inte berättar är att kvinnorna får en skuld som de måste betala av och att de bara får behålla ett par hundralappar per kund samt att de måste vara tillgängliga för 10 torskar om dagen alla dagens och nattens timmar. De som tjänar de stora pengarna är de som sitter högst upp i de kriminella nätverken.

Myten om den lyckliga horan irriterar Simon. Det finns starka krafter i Sverige som lobbar för att prostitution ska legaliseras. Simon har inte någon förståelse för de krafterna och arbetar hårt för att krossa myten. I sitt arbete har Simon inte mött några lyckliga kvinnor utan uteslutande trasiga människor som oftast har psykiska problem och trauman på grund av det som de varit med om. Det finns inte en enda tjej som är lycklig eller stolt över att sälja sex. De gör det för att få pengar till sig själva eller till sina barns och familjers försörjning.



Simon är uppvuxen i en pastorsfamilj i Stockaryd i Småland. Även om han inte går till kyrkan regelbundet är hans tro stark och den ger honom trygghet, styrka och tröst i mötet med alla trasiga och lidande människor som han stöter på i sitt arbete. I sin ungdom funderade Simon på att bli pastor. Men han valde istället att bli polis. När man lyssnar på Simon framstår polisyrket nästan som ett kall för honom. Ett kall att hjälpa utsatta människor till ett bättre liv. Simon och hans kollegors arbete avskräcker torskar och de hjälper utsatta kvinnor att bryta sig loss och komma bort från gatan.

Simon Häggström har under flera års tid arbetat tillsammans med den ideella organisationen Talita, som arbetar med att ta kvinnor ut ur sexindustrin. Klicka på den följande länken om du vill läsa mer eller ge en gåva till Talitas arbete och på så vis göra en insats för kvinnor som utnyttjas i sexindustrin: http://www.talita.se/



Människohandel berör mig djupt och jag har kommit i kontakt med ämnet under reportageresor i Lettland, Rumänien och Ryssland. I Ryssland var det inte ovanligt att före detta barnhemsbarn lockades in i sexhandeln. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att skriva om människohandel inom en nära framtid. Under ett par års tid har jag knutit kontakter och gjort research i ämnet. Förhoppningsvis kommer jag att försöka åka till Rumänien senare i år för att göra intervjuer och fotografera.

Text och foto: Mikael Good

Narnia - Lejonet ryter igen!

Jag har lyckats komma allra längst fram vid scenen och där står jag och kämpar mot den tryckande värmen och svettdropparna i panna. Men jag biter ihop, jag tänker inte ge upp den bästa platsen att bevista en rockkonsert på. Genom åren har jag fotograferat mängder av konserter och upplevt hur tusentals vilda och headbangande åskådare har tryckt mig mot kravallstaketet. Men med tanke på allt som jag fått se och uppleva har det varit värt mödan! 
 

Narnia ska snart ställa sig på scenen som har värmts upp av banden Cell 9 och Hellspray. Spelningarna som de gjorde runt om i Europa 2014 och 2015 gav mersmak och bandet beslutade sig för att göra ett sjunde studioalbum. Den 16 september släpptes deras självbetitlade studioalbum - Narnia. Ett album som fått mycket goda recensioner. Bland annat har albumet fått full pott i tyska Hardline samt i Dangerdog från USA, recensenten i Dangerdog skrev så här om albumet: ”It’s a killer with no filler”. Skivan fick 4,5 av 5 i Sweden Rock Magazine. Enligt många av deras fans som troget följt dem sedan starten 1996 är deras självbetitlade album Narnia deras jämnaste och bästa skiva hittills. 

När bandet kommer ut på scenen möts de av ett öronbedövande jubel och redan från första riffet är publiken med på noterna. De sjunger med och applåderar både de klassiska och nya låtarna som levereras med energi, tryck och glädje. Bandet bjuder på klassiker som Long Live the King och Living Water men även på ett par låtar från den senaste plattan som Messenger, Reaching for the Top och I Still Believe som med sina folkmusikvibbar för tankarna till Gary Moore's skiva Wild frontier. Den sistnämnda låten har stor hitpotential och kan mycket väl bidra till att Narnia hittar nya fans. 

Christians röst har blivit djupare och taggigare med åren och han ömsom morrar, väser och smeker fram orden. I mitt tycke är han bättre än någonsin. Christian far fram som en dunderladdad Samuel Ljungbladh på scenen och trots en krånglande röst levererar han som den showman han är. Han bjuder stort på sig själv och gör allt för att få med publiken på noterna. Mot slutet av spelningen kör han en improviserad kosackdans till publikens stora glädje. Scenen på Sofiehof är liten och det är kanske en anledning till att de andra i bandet inte kan ta ut svängarna.

Med sina gitarriff väver bandets härförare Carl-Johan Grimmark ihop en blytung ljudmatta mot det stenhårda betonggolvet. Ibland kliver han fram och levererade gitarrsolon av allra högsta klass till publikens stora glädje. Carl-Johan är en av de bästa gitarristerna i Sverige och han kvalar lätt in i det internationella toppskicket. Han spelar med lätthet och självklar pondus som bara riktigt stora gitarrister har, men till skillnad från många av de stora hårdrocksgitarristerna är han ingen självupptagen diva utan står tryggt med bägge fötterna på jorden.

Martin Härenstam och Andreas "Habo" Johansson gör som vanligt ett mycket bra jobb och är en självklar del av Narnias patenterade ljudbild, Jonatan Samuelsson som vikarierar för Andreas Passmark stod för ett stabilt basspelande och hjälpte även till med sången. Även om lejonet har tappat sin man så ryter det igen och visar med all önskvärd tydlighet att Narnia fortfarande är en kung att räkna med på den melodiösa hårdrockstronen. På det hela taget levererar Narnia en riktigt bra konsert och med sitt digra låtmaterial och några fler uppträdanden i bagaget som tajtar ihop bandet är de snart redo att erövra världen och de större scenerna.

Har du chansen tycker jag definitivt att du ska passa på och se Narnia under deras turné som kan komma att ta dem till Brasilien, Mexico och USA. På sin hemsida kommer de att lägga upp information om kommande spelningar: http://narniatheband.com/ I den följande länken kan du se bilderna från Narnias spelning på Sofiehof i Jönköping i större format: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157673105462792 



Text och foto: Mikael Good