Umgås fram dina bilder

Mitt fotograferande exploderade när jag började röra mig i händelsernas centrum och umgås fram mina bilder. Innan dess var jag bara en tyst betraktare som försökte gömma mig bakom kameran, i ett desperat försök att vara som en fluga på väggen.



Vändpunkten kom på en reportageresa till Kina för 15 år sedan. Som vit man var det omöjligt för mig att inte synas. Stora skaror följde varje steg som jag tog. Jag stod mitt i händelsernas centrum, och tvingades att ta ett steg ur den fotografiska komfortzonen och börja interagera med människorna som jag mötte. I Kina föddes mitt nuvarande sätt att umgås fram mina bilder, och det är en modell som jag har följt sedan dess.



Min dokumentära förebild är Josef Koudelka. För mig är han facit för dokumentärfoto. Koudelka umgås fram sina bilder, han är tydlig med vad han gör och han vinner människors förtroende. Han är inte bara en tyst betraktare utan delaktig i det som händer, det är det som gör hans bilder så levande och pulserande och som ger dem en sådan närvaro och slagkraft. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ska se utan att synas är bara rent trams som har fördärvat flera generationer dokumentärfotografer, ni som gör så sluta med det och börja umgås!



Det finns egentligen inget färdigt recept för dokumentärfoto. Det handlar om hurdan man är och vart man själv står som människa och vad man är intresserad av. Men om det fanns ett färdigt recept för god fotografi skulle det säkerligen lyda som följer:
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson



Bilderna i inlägget har tagits under en reportageresa till södra Serbien. De flesta personerna tillhör den romska minoritetsbefolkningen i landet, och jag känner många av dem. Jag kommer att återkomma till Serbien, just nu är det mycket spännande saker som händer i landet, och det vill jag vara med och dokumentera i text och bild.











Text och foto: Mikael Good

Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer

Kinesiska objektiv har oftast dåligt rykte på grund av dålig mekanik och usla optiska prestanda. Men nu gör en liten kinesisk objektivtillverkare allt för att ändra den bilden. Med två utsökta objektiv med M-fattning visar de att kineser också kan göra objektiv som tilltalar en kräsen målgrupp.

Som dokumentärfotograf arbetar jag ofta i dunkla miljöer. Då behöver jag objektiv som har stor bländaröppning, gärna i kombination med snygg och krämig bakgrundsoskärpa. Tyvärr är sådana objektiv oftast väldigt dyra, eller allt för stora och klumpiga. Det är inte någon kombination som jag är speciellt förtjust i, och därför har jag allt som oftast fått nöja mig med objektiv med ett steg högre bländartal än önskat. Men nu behöver jag inte kompromissa längre! Ett litet kinesiskt företag som grundats av entusiaster levererar högkvalitativa objektiv som faller mig i smaken.

Det kinesiska företaget 7Artisans (artisan är kinesiska för hantverkare) grundades av några optikentusiaster över en middag sommaren 2015. Då bestämde de sig för att plocka fram och tillverka de objektiven som de själva ville ha. Objektiven skulle hålla hög klass för att kunna användas tillsammans med Leicas M-kameror och även med andra spegellösa kameror. Sedan dess har företaget lanserat en hel del olika objektiv till spegellösa kameror. I det här inlägget har jag valt att skriva om två M-objektiv som de har lagt lite extra krut och passion på.

Det första objektivet som lämnade fabriken ett år efter grundandet var DJ-Optical 7Artisans 50mm f1.1. Objektivet är mätsökarkopplat och byggt för kameror i Leicas M-serie. Trots att det med sina drygt 3000 kronor är förhållandevis billigt, håller det hög mekanisk och optisk kvalitet. 7Artisans 50mm f1.1 håller måttet mot dyrare objektiv som Voigtländer 50/1,1 Nokton, och det gamla Canon 50mm f/0.95. Leica Notctilux-M 50mm F/0.95 ASPH är givetvis bättre på alla plan, men det skiljer 104 000 kronor i pris mot 7Artisans 50mm. Personligen lägger jag hellre de pengarna på något annat.

I slutet av förra året släppte 7Artisans 28mm f1.4 ASPH som är ett mycket spännande objektiv för dokumentärfotografer. Precis som 50/1,1 är det mätsökarkopplat och håller mycket hög optisk och mekanisk kvalitet. Efter att jag tagit del av ett test, och sett bilder tagna med objektivet bestämde jag mig för att köpa det. Objektivet har i princip suttit på kameran sedan dess, och det kopplar perfekt med mätsökaren på min Leica. Trots att 7Artisans 28mm f1.4 ASPH inte kostar med än 4300 kronor står det inte Leicas motsvarighet långt efter. Men Leicas objektiv är framförallt mindre, vilket gör att det inte skymmer mätsökaren lika mycket.



Jag använder även mina M-objektiv tillsammans med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. I och med den höga ljusstyrkan ställs autofokusen snabbt även i dunkelt ljus. Det är sällan som den börjar jaga, och pålitligheten är tillräckligt hög för att räcka till i arbetet. Autofokus och ljusstarka objektiv är förövrigt en bra kombination, det är lite svårt att snabbt sätta skärpan rätt på bländare 1,4 med manuell fokus. Närgränsen på M-objektiv brukar inte vara den bästa, men med hjälp av Techart-adaptern kommer man några decimenter närmare.

De som arbetar på 7Artisans gör de objektiven som de själva vill ha, utan att kompromissa med mekanik och optisk kvalitet. De har visat att kineser också kan göra riktigt bra och prisvärda objektiv. Jag tycker om att stödja sådana intiativ, och hoppas att fler gör det, så att 7Artisans fortsätter att tillverka trevliga och prisvärda objektiv med M-fattning. Nu hoppas jag att 7Artisans plockar fram ett 21/1,4 och ett 90/1,4 med M-fattning för att göra sin M-serie än mer komplett för oss dokumentärfotografer som gärna arbetar med spegellösa kameror.



Här kan du läsa mer om 7Artisans

Här kan du läsa en utförlig test av 7artisans 28mm f1.4 ASPH

Här kan du läsa en test av 7Artisans 50mm f1.1

Text och foto: Mikael Good

Årets sista och första publicerad bild

Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good

I dag är det den internationella glädjedagen

Det är en dag då vi kan fylla världen med lite extra glädje som motvikt till allt hat och våld. Du vet väl om att det är bevisat att vi blir lyckligare av att ge än att ta emot? Den bulgariska damen satt utanför en pingstkyrka och sjöng lovsånger. Jag frågade henne på en blandning av ryska och tyska om jag fick ta en bild på henne och avslutade med att ge henne ett leende. Hon skakade på huvudet vilket betyder ja på bulgariska och sken upp i ett ännu större leende.

Text och foto: Mikael Good

En av de mest prisvärda digitalkamerorna

För en del fotografer är foto en prylsport och de letar ständigt efter nya bättre kameror och objektiv i hopp om att kunna ta bättre bilder eller för att få ett dyrbart smycke att hänga runt halsen. Det är inte ovanligt att fotografer har en kamerautrustning som med råge överskrider deras behov.

Som journalist och kommunikationsansvarig fotograferar jag en hel del i jobbet och måste ha kameror och objektiv som fungerar för de olika uppdragen som jag ställs inför. Hade jag varit hobbyfotograf och publicerat de flesta bilderna på nätet och gjort en eller annan print skulle jag i princip klara mig med min 12 år gamla Leica. Journalist- och fotouppdrag är inte direkt välbetalda och många av fotograferna och journalisterna som jag möter har förhållandevis enkla kameror och objektiv.

På ett av uppdragen som jag nyligen var på, halade en kvinnlig frilansjournalist upp en Canon EOS 20D med kitzoom ur sin handväska. Jag hajade till och sa:
– En sån kamera har jag också haft, det är en riktigt bra kamera.
Hon skrattade till och sa:
– Den har hängt med länge, jag har inte råd att byta kamera på grund av en tajt frilansbudget, men tidningen är fortfarande nöjd med fotona som jag tar.
Jag läste hennes artikel och såg hennes bilder ett par dagar senare och bilderna höll bra nyhetsklass trots den i mångas ögon smått antika kameran.

Men trots att uppdragen inte är så välbetalda har jag kunnat betala för utrustningen genom dem. De flesta kamerorna och objektiven har jag köpt begagnat. På så sätt har pengarna räckt längre än vad de gjort om jag köpt nytt. En fördel med att köpa begagnat är att värdeminskningen blir mindre. När jag av olika anledningar har bytt kamera eller objektiv har jag nästan alltid fått tillbaka lika mycket som jag gav.

En av kamerorna som jag använt flitigt det senaste året är en begagnad Fujifilm XT-1. Men trots att kameramodellen har drygt fyra år på nacken är bildresultatet bra och den är fullt användbar upp till 6400 ASA. Jag har levererat ett par hundra bilder som jag har tagit med XT-1:an och bildkvaliteten räcker gott och väl för tryck i både dagstidningar och magasin.

Jag ser ingen anledning att byta upp mig trots att Fujifilm har släppt nyare kameror. Skillnaden i bildkvalitet mellan XT-1 och XT-2 är minimal och jag är av åsikten att det är bättre att lägga pengar på bättre objektiv än på nya kameror. För samma peng som en bättre begagnad XT-2 kostar har jag köpt en XT-1 med batterigrepp, blixt, 18-135mm samt ett ljusstarkt 23/1,4.

Det är en utrustning som jag i princip alltid har med mig och med den kan jag klara de flesta uppdragen som jag ställs inför. I mitt tycke är Fujifilm XT-1 en av de mest prisvärda digitalkamerorna på marknaden och den duger gott för professionellt bruk.

Bilden på kvinnan i inlägget tog jag under en reportageresa till Bulgarien och jag använde en Fujifilm XT-1 med ett 18-135mm objektiv.

Text och foto: Mikael Good