Situationen för barnhemsbarn i Ryssland är tuff

Jag har precis skrivit klart en artikel som handlar om den tuffa situationen för barnhemsbarn och före detta barnhemsbarn i Ryssland. För drygt två år sedan var jag i Ryssland och jobbade. Där besökte jag bland annat en del barnhem och intervjuade barn, lärare, myndighetspersoner, personal på ett familjecenter och olika representanter för en stor internationell biståndsorganistation. Jag har kvar många av mina kontakter och håller mig uppdaterad med dem genom mailkontakt. Barnhemsbarnens och de föräldralösa barnens situation är rykande aktuellt i Ryssland med tanke på debatten och demonstrationerna mot den nya adoptionslagen i Ryssland som bland annat medfört att amerikanska medborgare inte längre får adoptera ryska barn. I och med att amerikanerna främst adopterade ryska barn med funktionshinder eller andra barn som hade obefintliga chanser att hitta adoptionsföräldrar i Ryssland slår den nya lagen onödigt hårt mot de mest utsatta barnen i det ryska samhället.

Artikeln kommer även att översättas till engelska. Eventuellt kommer jag att publicera artikeln i min blogg. Men hur som helst kommer jag att inom en vecka lägga upp ett bildspel med bilder från ett ryskt barnhem på mitt flickr-konto tillsammans med en kortare text på engelska. Under våren ska jag även försöka ro ett av mina större projekt från Ryssland i hamn och det kommer att ha ungefär samma beröringspunkt som den nyligen avslutade artikeln. Det bästa vore om jag själv kunde åka till Ryssland under våren men det har jag tyvärr varken tid, råd eller möjlighet att göra just nu och det gör att jag får välja det näst bästa alternativet och ställa mina frågor via mail men det går å andra sidan rätt så bra det också. Det är svårare att ta bilder via mail. Men bildmaterialet som jag har från min förra resa är riktigt bra och det behöver inte kompletteras i nuläget.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Ropen skalla lika barnomsorg åt alla

Samhället förväntar sig att alla arbetslösa söker jobb på heltid. Men om samhället förväntar sig att småbarnsföräldrar ska söka jobb på heltid borde de rimligtvis också se till så att vi får ha barnen på dagis(förskola) mer än de lagstadgade 15 timmarna per vecka.

Jag älskar mina barn och är tacksam för att jag har fått spendera så mycket bonustid med dem. Att investera mycket tid med sina barn är den bästa investeringen som man kan göra. Men i och med att jag är arbetslös förväntas det samtidigt av mig att jag söker jobb på heltid. Det är svårt för mig att söka jobb och samtidigt ta hand om mina barn utan att bli pressad och stressad. I och med att samhället förväntar sig att jag söker jobb på heltid tycker jag att det ligger i min fulla rätt att ställa krav på att samhället också låter mig ha mina barn på dagis mer än 15 timmar per vecka så att jag också kan söka jobb på heltid. När barnen har lov har jag inte rätt till någon barnomsorg över huvud taget och vid de tillfällena är det mycket svårt för mig att hinna med att söka jobb.

Jag har själv inte valt att vara arbetslös och tro mig det är det sista som jag vill vara. De som känner mig vet att jag vill arbeta och göra rätt för mig. Jag vill uppleva den där goa känslan över att jag genom mina händers verk har gjort mig förtjänt av de pengarna som kommit in på kontot. Om vi småbarnsföräldrar också gavs samma möjligheter att söka arbete som andra arbetssökande skulle vi givetvis kunna få tag på nya arbeten betydligt snabbare än idag. Småbarnsföräldrar är en stor tillgång på arbetsplatserna, vi är stresståliga har mycket tålamod, är bra på att hantera konflikter samt att jämka samman motsträviga viljor.

Jag är övertygad om att jag skulle haft ett arbete om jag haft samma möjligheter och tid att söka arbete som andra arbetslösa. Som det ser ut idag är småbarnsföräldrar snudd på diskriminerade på arbetsmarknaden. Men det finns ett enkelt sätt att råda bot på det "problemet" och det är att ge alla arbetslösa småbarnsföräldrar rätt till att ha sina barn på dagis mer än 15 timmar per vecka.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Meetings in the middle of China

Please check out my newest exhibition on Flickr: Meetings In The Middle Of China. By the way I haven´t changed my name. Desmond Dekker was the name that I was given when I logged into my Flickr-account. If you don´t know who Desmond Dekker is then please klick on the following link and take some time to listen to some really good music: Top Tracks for Desmond Dekker

Text and Photo © Mikael Good, 2004. All Rights Reserved

Den fulaste kameran i världen

Jag undrar hur de egentligen tänker på en del designbyråer och kontor. Då och då dyker det upp konsumentprodukter som verkar har ritats en extremt dålig dag på jobbet men som ändå på något underligt vis har slunkit igenom alla instanser och kommit ut i produktion.

En sådan kamera är Sony NEX 5. Jag kan för mitt liv inte begripa hur de som designade den kameran tänkte. Men de kanske hade som föresats att bygga den fulaste kameran i världen. Inte ens i kameravärlden betyder utseendet allt och Sony NEX 5 har trots allt sålt riktigt bra. Även om jag tycker att den är fruktansvärt ful så har jag ändå en Sony NEX 5n i min ägo. Det beror främst på att Nex:en tillsammans med en Hawk-adapter med macrofunktion gifter sig riktigt bra med mina M-objektiv. NEX5n är trots sin fulhet som gjord för att användas tillsammans med adapterad M-optik.

Anledningen till att jag köpte en NEX 5n är att jag behövde en kamera med filmfunktion och så hade  jag behov av en kamera som går att använda på 6400 ASA med gott resultat. Leica M och längre brännvidder än 50mm är oftast ingen bra kombination. Med NEX 5n är det busenkelt att snabbt veva in och sätta skärpan med mitt 90mm. På höga ASA är NEX:en minst lika bra som den betydligt större Canon EOS 5D Mark II som jag tidigare ägde och bildkvalitetsmässigt ligger den inte min nyligen sålda 1Ds Mark II så långt efter trots den betydande storleksskillnaden.

Givetvis finns det fler spegellösa digitalkameror att välja på. På en del av de kamerorna har designavdelningen tänkt till riktigt ordentligt innan de satte kamerorna i produktion. Men det är i princip bara Sony NEX5n och Ricoh GRX som trivs riktigt bra tillsammans med M-optik. Jag vill inte kalla NEX5n för fattigmansleica eller Leicadödare för det är den inte. NEX:en är däremot ett bra komplement för dem som har ett antal M-objetiv och som vill ha ett riktigt bra bakstycke att sätta dem på.

Trots att jag har en digital mätsökarkamera från Tyskland som jag trivs med så väntar jag fortfarande på det ultimata verktyget för digitalfoto där alla egenskaperna som jag behöver sammanstrålar i ett och samma kamerahus. Det händer att  jag saknar lite av den trivseln som jag upplever när jag använder med mina analoga mätsökarkameror och jag skulle vilja ha en digitalkamera med samma trivselfaktor. På papperet uppfyller den nya Leica M många av mina önskemål. Men den ligger tyvärr långt utanför min budget.

Det ryktas om en liten fullformats NEX från Sony och liknande rykten har hörts från Fuji. Men det är bara rykten och rykten kan man inte fotografera med. Fram till att det dyker upp något som passar mig bättre väljer jag därför att sitta nöjd med den kameraustrustningen som jag har, gräset är oftast inte grönare på den andra sidan.



Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Bye Bye Canon Bye Bye

Det har gått drygt åtta år sedan jag bytte system från Minolta till Canon. Anledningen till det bytet var att Minolta inte hade någon vettig digital systemkamera i sitt sortiment. Annat var det med Canon som hade ett par riktigt intressanta verktyg i sitt sortiment.

Framförallt hade de Canon EOS 1Ds Mark II som var lite av en drömkamera för mig. Men den hade en prislapp på 53000 kronor och låg tyvärr långt utanför min budget. I skrivande stund har jag skickat iväg min sista Canonkamera som var just en 1Ds Mark II. Efter ett par år hade priset på en 1Ds Mark II gått ned såpass mycket att jag hade råd att köpa en.

Anledningen till att jag sålde den var att jag inte hade någon användning för min 1Ds Mark II längre. Tanken var att jag skulle använt kameran på en del uppdrag som tyvärr inte blev av. Även om jag föredrar att arbeta med små smidiga mätsökarkameror finns det tillfällen då en stor och fet så kallad presskamera kan fungera som en dörröppnare.

Min sista Canonkamera är såld men min älskade hustrus Canon XXXD finns fortfarande kvar och hon har lovat mig att jag får låna den om jag vill. I ärlighetens namn kommer det nog inte att bli så vidare värst ofta som jag använder en spegelreflexkamera i framtiden. Mätsökarkameror passar mig som hand i handske och man ska använda de verktyg som man trivs bäst med.

Om Canon skulle få för sig att någon gång släppa en liten spegellös fullformatare med bra sökare och möjlighet att använda M-optik med eller utan adapter är det inte helt omöjligt att jag byter tillbaka till Canon. Men fram till dess håller jag tillgodo med mina smidiga verktyg från Leica och Sony.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.