Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

En östgötsk givare fick nys om det rudariska tiggarparet Petres och Consuelas svåra situation och bestämde sig för att vara med och förändra deras liv. Tillsammans med en arbetskamrat som kan rumänska hade jag ett spännande lunchmöte över en talrik linssoppa med dem i Johanneskyrkan i Linköping i måndags. Ett par timmar senare skulle de sätta sig på bussen hem till Rumänien och lämna tiggeriet bakom sig.



- Det här är mina barn, min mamma och jag säger Consuela och visar mig ett vältummat kort som hon förvarar i fickan närmast hjärtat.
Concuela har inte träffat sina älskade barn på över en månad och hon ska springa dem till mötes och omfamna dem alla på en och samma och hon vet med sig att hennes skratt kommer att blandas med många glädjetårar.



Med sig i bagaget från Sverige har de en motsåg som de har fått från Hjärta till Hjärta i Linköping. Med den kommer Petre att kunna försörja sin familj. Om ett par veckor kommer de att få pengar till en häst och vagn, pengarna har de fått från en östgötsk givare som blev rörd över familjens situation. När Petre förstod att någon annan människa ville göra en sådan välgärning mot hans familj utbrast han glatt:
– Då ska vi genast åka hem till Rumänien, jag vill inte tigga en minut till nu när jag kan försörja mig själv.



Om ett par timmar kommer bussen från Sverige fram till Rumänien och Petre och Consuela kommer antagligen aldrig att behöva sätta sig i ett gathörn och tigga i ett främmande land igen.

Jag kommer att publicera ett längre reportage om Petre och Consuela i min blogg framöver. Klicka på inlägget nedan om du vill läsa en längre artikel om hur man kan påverka fattiga romer, rudari och rumäners situation i Rumänien:

Les Grands Moments: Tittar du också bort? http://t.co/6fqHc6NVFw #Tiggare #Tiggeri #Romer #Rudari #allafårplats

— Mikael Good (@Chasid_68) April 25, 2014

Text och foto: Mikael Good

Mätsökarkameran är mitt arbetsredskap

För mig är en kamera ett redskap som jag använder för att få med mig de bilderna som jag vill ha. En mätsökarkamera råkar vara det redskapet som jag föredrar i mitt bildskapande. Men tyvärr finns det inte så många olika mätsökarkameror att välja på om man vill fota digitalt.

Mätsökaren ger mig möjlighet att få en bättre överblick över motivet och den tillåter mig att gå ett par steg närmare utan att jag stör när jag fotograferar i lite känsligare miljöer. Med mätsökaren gömmer jag mig inte bakom kameran utan är mer aktiv i dialogen och umgänget med dem jag möter. Idag ska jag göra ett reportage om fotbollsmatchen mellan Makrillarna och Husqvarna FF på Vapenvallen på Söder. Min mätsökarkamera tillsammans med ett 20 och 50mm objektiv är som gjorda för det ändamålet.

För dem som fotar analogt finns det ett smörgåsbord av mätsökarkameror från olika tillverkare att välja på. Men om man som jag vill ha en digital mätsökarkamera finns det i nuläget inte så mycket att välja på än Leica. Leicas kameror är oftast väldigt dyra men det går att göra begagnatfynd om man inte vill ha det allra senaste. Kameran på bilden tillsammans med sex stycken högpresterande M-objektiv från Leica, Jupiter, Voigtländer, Konica och Zeiss har inte kostat mig mer än drygt 20 000 kronor.

Som ni säkert har förstått på min objektivuppräkning spelar inte märket någon större roll för mig. Hade jag varit ett märkesfreak hade jag på min höjd kunnat tänka mig ett eller annat Carl Zeiss objektiv. Men vad gäller mätsökarkameror så är det funktionaliteten som är viktigast för mig. Och jag skulle inte ha något emot att jobba med en robust digital mätsökarkamera från Zeiss eller Voigtländer.

Till sist vill jag passa på att utmana er att gå ut och fota i vårsolen istället för att bry er så mycket om vad det står på kamerorna och objektiven för till syvende och sist är ju det ändå målet som är det viktigaste och inte vägen dit. Missar man målet spelar det inte någon som helst roll hur bra eller komfortabelt man åker!

Text och foto: Mikael Good

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten

När vi svenskar möter okända människor som vi inte riktigt förstår oss på eller kan kommunicera med bygger vi gärna upp myter om dem. I och med att de flesta av oss inte kan prata med tiggarna sprids det många myter om dem. En av myterna är att organiserade ligor tar hand om pengarna som de tigger ihop. Men enligt polisen, socialförvaltningen och de många frivilligorganisationerna som arbetar mot tiggarna i kommuner runt om i landet finns det inte ett enda fall som kan bevisa att myten stämmer.



Mannen på bilden heter Gheorghe han är i 30-årsåldern och kommer från den lilla byn Malu Vanat som ligger drygt 15 mil från huvudstaden Bukarest i Rumänien. 100 av EU-migranterna som tigger i och kring Stockholm kommer från hans hemby. De flesta EU-migranterna som avhystes från tältlägret i Högdalen i februari kom från Malu Vanat. Gheorghe och många av dem som bor i byn tillhör minoritetsfolket Rudari som ibland felaktigt kallas för romer. Ingen vet bestämt varifrån de kommer men till utseende och traditioner har de många likheter med stäppfolket Kazarerna som levde i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet mellan år 600-900.



Gheorghe kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete inom jord- eller skogsbruket. Men hur han än försökte fick han inte tag i något arbete. Gheorghe vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Att han bara kan Rumänska och varken kan läsa eller skriva har satt ordentliga käppar i hjulet för honom och till fann han ingen annan utväg än att sätta sig på gatan och tigga ihop pengar. De flesta pengarna som Gheorghe tigger ihop skickar han hem till sin fru och sina barn i Malu Vanat. De övriga pengarna sparar han ihop till returbiljetten. Härbärget som han tidigare bodde på stängde för ett par veckor sedan och nu bor han tillsammans med några andra tiggare i en park .



TT reportern Helena Ekinge har tillsammans med personal från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Rumänien besökt Gheorghes hemby Malu Vanat och intervjuat Ioana Marantzelu som har livnärt sig som tiggare i Sverige. Reportage med rubriken: "Tiggeri i Sverige föder romsk by" hittar du här: http://www.metro.se/nyheter/tiggeri-i-sverige-foder-romsk-by/EVHndi!MjH4Yf99sKwU/

ABC-Nyheter har också varit på plats i Gheorghes hemby och gjort ett reportage med rubriken. "Bostäderns rivs - både i Stockholm och Rumänien: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/bostaderna-rivs-bade-i-stockholm-och-rumanien

Les Grands Moments: Tittar du också bort? http://t.co/6fqHc6NVFw #Tiggare #Tiggeri #Romer #Rudari #allafårplats

— Mikael Good (@Chasid_68) April 25, 2014

Text och foto: Mikael Good

Vad kom först Leican eller ägget?

I år är det 100 år som den första småbildskameran från Leica såg dagens ljus. När den första Leican dök upp på marknaden var den revolutionerande och den har för alltid satt sina avtryck i fotohistorien. Även om det idag finns en del som anser att Leica är en kamera för tandläkare och hipsters så finns det fortfarande en del entusiaster som uppskattar den avskalade enkelheten i Leicas kameror och villigt använder dem  i sin dagliga gärning.

Många Leicafotografer anser att kameran på bilden är den bästa M-Leican som hittills har gjorts. Analoga M-Leicor är inte något avslutat kapitel och vi kan nog räkna med en ny modell inom de närmsta åren. Mitt exemplar har varit med om riktigt tuffa tag men trots sina nästan 50 år går den fortfarande som en klocka. Jag tror att det kommer att dröja många år innan kameran dragit sin sista suck. Om den drar sin sista suck under min livstid kan jag kanske använda den som äggkopp!

Till sist vill jag passa på att läsa alla mina läsare och följare en riktigt god fortsättning på påsken! :) 

Text och foto: Mikael Good

Sharpness is a bourgeois concept

A Bedouin guide and me (I'm the man to the right) from my trip to Sinai Peninsula in Egypt. A retired Norwegian journalist who could not handle a range-finder camera took the picture and therefore it is not utterly sharp. But on the other hand is sharpness a bourgeois concept according to Henri Cartier-Bresson and the picture still serves as a good memory for my trip into the vaste hills of the Sinia Peninsula.



Text and photo: Mikael Good