American Outsiders by photographer Tom Stone

I stumbled upon Tom Stones sensitive and exellent portraits of the least in the American society when i searched Youtube for the song "Jesus' Blood Never Failed Me Yet" that Tom Waits recorded a couple of years ago.  Once you seen these images, captured by photographer, Tom Stone, you will never forget them. 

Tom Stones social documentary style and visually striking portraits really hits me right in my heart. I belive that true wealth is to be known and appreciated among the least of us. In my eyes is Tom a wealthy man because of his important work among the homeless and his commitment to change the situation for them with the help of his camera.

Tom Stone is a socially aware photographer and that makes his work all the more amazing in my eyes. I made contact with Tom and asked him if it was ok if i published some of his photos and his biography and statement in my blog. Tom was delighted by the idea. I´m including his Artist Statement from his homepage because i haven’t ever read a better one. Please read the whole article before you pay a visit to Tom Stones homepage and flickr account.


Faith & Grace. Homeless woman, San Francisco, february 2006 © Tom Stone

Biography
Tom Stone was born on a train outside of Mexico City traveling to Puerto Angel, Oaxaca. His parents separated soon after his birth.  He spent his early childhood with his mother communally in Los Angeles' famed Source Family; and after its dispersion, in various nomadic settings in Hawaii and California.

A graduate of Harvard University with a degree in Computer Science, he worked in Silicon Valley for a number of years in investment banking and in the technology industry.

He is an artist known for his deeply emotional iconic images.  He seeks to photograph people along the lesser and greater edges of exercised authority, control and influence.  This motivates his humanitarian photography as well as his commercial and entertainment work. 

His humanitarian series share perspective with the work of Dorothea Lange, Richard Avedon, Diane Arbus and Sebastião Salgado.


Life & death. Homeless man in tenderloin just diagnosed with cancer, San Francisco, june 2006 © Tom Stone

Artist Statement
I photograph people who skirt the edges of things; people whose connection to the broader flow is murky or obscured.  Mistaken as more, less or different than they are; they aren’t really seen and don’t really belong.  That’s everyone sometimes; but some more often.  I try to establish a line for a moment.  I hope to connect.  And I see the most beautiful and the most heartbreaking things.

To my thinking, the original human trauma is our separation.  We are too close not to need each other; and too far to trust each other.  We rely on dubious senses and clever devices to interact; but we are alone in our thoughts.  Lonely, insecure and uncertain; we pair, we group, we associate.  We try to belong and we seek to exclude.  We form bonds by geography, religion, economy and otherwise.  But it is all precarious.  We come together and we drive apart.

And we climb our ladder.  We step away from those who don’t belong and help those who do.  We are connected rung by rung – though less and less – as we push and pull.  But some do not climb; and below, the earth is littered with them.  They fit too poorly.  They stand apart.  They stand without. 


Camping. Homeless girl camped out in park, San Francisco, may 2006 © Tom Stone

And what of them; these ones who don’t belong or who are excluded; who don’t fit or don’t try?  Is there nothing they value?  Is there nothing of them we value?  I count it as a measure of our ignorance, the depth of poverty in the world.  It’s a glaring marker to how far we have not come.  Yet it has also driven our advance; on less fortunate backs and against less fortunate fate. 

But is there really no connection there?  Does such fate – whether choice or circumstance – speak nothing of us?  Tell me we do more than advance in place; with so many left behind.  Or promise me we can do better.  Say we can reflect ourselves; us and them... That we can see the ways we overlap and distinguish the ways we grow apart.  And pledge that we can learn; to fit all of our misshapes; to reward value beyond charity and beyond the marketplace; to be better to each other; to be better ourselves.  And promise me it could be a better world. Or tell me we are at our best.

/Tom Stone

Listen to this song and look at the pictures it´s an direct order: 
http://www.youtube.com/watch?v=lNQkSe-lzm0

Please pay a visit to Tom Stones homepage and to his flickr account:
http://www.tomstonegallery.com/
http://www.flickr.com/photos/stoneth

All Images © Tom Stone. All Rights Reserved. Used With Permission.

//Chasid

Ps: Feel free to post your comment in Swedish if you prefer it.

Kamerablues - materialsport nej tack!

Medan många andra fotografer strävar efter absolut teknisk perfektion är jag själv så trött på kliniskt rena och perfekta bilder att jag har sålt min stora och dyra bjässe till kamera och istället valt att satsa på betydligt enklare och billigare kameror.


Matheo © Mikael Good, 2011

Nu blir mina bilder lite "skitigare" och mer opolerade ingen. Översätter man känslan till musikvärlden blir det lite mer Howling Wolf över bilderna än överpolerad och överproducerad västkustrock a la Toto. Jag bestämde mig för att sälja bjässen när jag satt och gick igenom bilder till ett kommande projekt. Bilderna som jag tog för ett par år sedan med enklare kameror har i mitt tycke mer karaktär och känsla.


Matheo © Mikael Good, 2011 

Det har alltid varit lite av mitt signum att jobba med relativt enkla och billiga kameror och objektiv.Mina bästa bilder är tagna med relativt enkla kameror och objektiv. Begränsningarna har vässat min kreativa förmåga att se, känna och gestalta. När jag satt med en perfekt kamerautrustning var det helt plötsligt något som saknades i mina bilder och jag kände att jag var på väg åt helt fel håll. Märk väl jag anser inte att det är fel att ha dyra kameror och objektiv så länge som det inte blir materialsportande av det hela, för min egen del begränsade den dyra kameran min kreativa förmåga.


Engla © Mikael Good, 2011

Alla bilderna i dagens inlägg är tagna med en kamera som var en riktigt stor nyhet för sju år sedan, den kostade då modiga 16000 kronor. Idag går det att köpa samma kamera begagnad för runt tusenlappen. Trots att upplösningen inte är så hög med dagens mått mätt och att kameran bara är användbar upp till 800 ASA så tror jag att den fortfarande skulle räcka mer än väl till för att fylla behoven för de flesta hobby- och amatörfotograferna.


Matheo © Mikael Good, 2011

Jag kommer nog att behålla den gamla harven till kamera då jag har behov av laddaren och batteriet. Men jag kommer att plocka fram den och använda den som porträttkamera tillsammans med mitt 50 mm lite då och då. Nu har jag satt en gräns på högst 5000 kronor för framtida kamera och optik inköp och den gränsen vill jag helst inte passera. Men vem vet jag kanske köper en begagnad bjässe om tre år då den säkert är helt passé och priset har sjunkit under 5000 kronor :)


Marcia & katten Boris © Mikael Good, 2011 

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: Smokestack Lightning - Howling Wolf

//Chasid

Vi kallar oss gärna för journalister men har vi egentligen rätt till det?

Det är många skribenter som vill kalla sig för journalister idag. Men det är inte ett yrke som man lär sig i en handvändning, att utbilda sig till journalist tar ganska så lång tid och det är en titel som man förtjänar efter fullbordade studier vid exempelvis journalisthögskolan.

Trots att det är en del som vill kalla mig för journalist så undviker jag själv att använda den titeln då jag inte har förtjänat den. Personligen väljer jag istället att titulera mig som skribent eller reporter när jag jobbar. Trots att jag har en gedigen utbildning som informatör/kommunikatör i bagaget och har arbetat en hel del på fältet som socialreporter och haft en del projektanställningar som journalist så vill jag ändå inte kalla mig för journalist då jag helt enkelt saknar rätt utbildning för det.

Dom flesta texterna som jag skriver i min blogg ser jag inte som journalistiska utan det är mina högst privata tankar och åsikter som jag presenterar för allmänheten. Därför har jag inte heller samma krav på källkoll för bloggtexterna som jag har för mina redaktionella texter. Därför kan det hända att det dyker upp sakfel i min blogg och att jag ibland brister i min källkoll för bloggtexterna. Men å andra sidan så är mitt bloggande ett mer eller mindre kravlöst sätt att skriva för mig.

När jag jobbar på fältet, har jag både hängslen och livrem i form av penna, anteckningsblock, fotoapparat och diktafon och det händer allt som oftast att jag begär in kompletterande uppgifter ifall något ändå skulle vara oklart. Det är viktigt att det inte är mina egna åsikter och värderingar som lyser igenom i texten utan att personen som jag intervjuar får komma till tals och ge sin egen bild av sin egen verklighet.


Det första reportaget som jag fick publicerat i en dagstidning hamnade på det för journalister så begärliga löpet. Men det gör mig inte automatiskt till en journalist.

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon som går igenom och korrigerar mina texter innan tryck. Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig mycket goda råd och synpunkter på mina texter. Att jobba mot en redaktör är ganska så osvenskt då många svenska skribenter sitter fast i en själv är bästa dräng mentalitet. Men internationellt är det mycket vanligt att skribenter jobbar mot redaktörer och för mig är det den absolut bästa skolan som jag kan gå som skribent och det arbetsförfarandet har hjälpt till att vässa min penna betänkligt :) Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Det finns dom som kallar sig för bildjournalister eller fotojournalister och det händer att jag använder mig av den titeln trots att det också krävs en relativt lång utbildning för att bli bildjournalist. Men slår man ihop summan av alla mina tidigare utbildningar och min arbetslivserfarenhet så räcker det precis till för att jag ska kunna göra mig förtjänt av den titeln. 


En annan plats i en tidning som är begärlig är mittuppslaget och även där hamnade mitt första reportage.

Men jag bryr mig inte så speciellt mycket om titlar, det är egentligen bara ett ord som inte beskriver personen bakom och jag har sedan länge tillbaka slutat med att bedömma människor efter vilken titel dom har. Det är viktigare för mig är att jag får göra det som jag känner för och brinner för. Hade jag velat jobba som journalist så hade jag haft den utbildningen och i så fall hade jag säkerligen ändå valt att kalla mig för skribent.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: Inside Looking Out - Grand Funk Railroad

//Chasid

The Toppen is nådd – Socialreportaget är dött länge leve socialreportaget!

Målsättningen med mitt bloggande är inte att toppa några listor och jag är glad och tacksam för varje läsare som jag har. Mina blogginlägg skriver jag när jag har tid och lust med det. Ni som frekvent följer min blogg vet att inläggen kan handla om allt mellan himmel och jord. 

Trots min återkommande återhållsamhet i bloggandet har jag ändå lyckats med bedriften att nå toppen på Fotosidan denna veckan. I dag är min blogg den mest lästa bloggen på Fotosidan. Nästa vecka har jag kanske bloggtorka igen och riktar istället in mitt skrivande på ett par kommande reportage eller så kör jag helt enkelt oneliners på Twitter. Men jag älskar att skriva och jag är tacksam för varje gång som mina texter blir publicerade så att en större publik får ta del av dom.

Socialreportaget är dött länge leve socialreportaget
Det blir bara svårare och svårare att få med reportage i olika tidningar och trycksaker och det är många som har utropat socialreportagets omedelbara död. För att bevisa motsatsen väljer jag att bjuda mina kära läsare på en så kallad sneak-peak på två av mina kommande socialreportage från Lettland som kommer att publiceras lite längre fram denna månad.

Jag har jobbat helt ideellt till förmån för familjerna som jag umgåtts med och skrivit om. Innan jag tog adjö lovade jag att jag skulle göra mitt bästa för dom och jag hoppas verkligen att dom kommer att få all den hjälp och det stöd som dom så väl behöver för att kunna överleva. Att hålla ett löfte oavsett om det är muntligt eller skriftligt är en hederskodex för mig och jag är tacksam för att deras story nu har kommit i tryck..











Jag är fortfarande mellan jobben och lägger min tid på att söka jobb, vässa mina pyramaider genom att  vidareutbilda mig inom de områdena som måste förstärkas och förbättras. Som småbarnsförälder får jag också mycket nyttig ledarskapsträning. Behöver du anlita en engagerad och mycket produktiv socialreporter eller varför inte en informatör/kommunikatör så är det bara att höra av sig.

Kom ihåg att när du har nått botten så finns det bara en väg kvar och den går uppåt :)

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: The Botten Is Nådd – Timbuktu

//Chasid

En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland

Trots att det bara är slutet av november har snön och kylan redan tagit ett ordentligt grepp om landsbygden. Människorna som vi möter är ordentligt påpälsade och ifrån husen stiger små rökpelare upp ur skorstenarna. Många har installerat kaminer i sina lägenheter för att kunna hålla in på uppvärmningskostnaden.

Jag kommer fram till ett hyreshus från början 80-talet i ett kolchos-område i utkanten av samhället Baldone i södra Lettland. Där ska Ivars och Liana som jobbar för Hoppets Stjärna i Lettland och jag överlämna ett välpackat julpaket från en Göran och Solveig i Göteborg till Inga, hennes dotter Amanda två år och hennes far Janis.Pappan i familjen lämnade Inga när Amanda var nyfödd och nu har han knappt någon kontakt med sin dotter. Ingas pappa Janis som är pensionär förstod att dottern skulle få det svårt ekonomiskt och han erbjöd därför henne den hjälp som han kunde ge. Janis har en låg pension men genom att han flyttade in i ett rum hemma hos sin dotter kunde de dela på hyres- och elkostnaden.

Janis och Amanda tycker mycket om varandra och under den tiden som jag är hemma hos familjen skojar och busar de en hel del och Amanda går inte många steg från sin morfars varma och trygga famn. Janis tar ett stort ansvar för Amanda och han passar henne när Inga behöver åka iväg och jobba på specialskolan i Baldone där hon har en timanställning som elevassistent.Även om Janis och Inga delar på alla kostnader har de svårt att klara sig ekonomiskt, när hyran och elen är betald blir det inte mycket pengar över till mat. På sommaren kan de köpa billiga potatis samt grönsaker och frukt på den lokala marknaden men på vintern stiger priserna på maten. De har därför oftast inte råd att äta annat än gröt till frukost och potatis eller soppa till lunch och middag.

Därför betyder ett välpackat julpaket från Sverige mycket för dem. Nu kan de äta en mer varierad kost i en månad och de har tillräckligt med godsaker för att kunna bjuda till med en liten fest på julafton. Framförallt är det viktigt för familjer som lever på den yttersta marginalen att någon ser dem och bryr sig om dem i deras svåra situation.
– Vi vill rikta ett stort tack till Göran och Solveig från Göteborg för julpaketet som ni gav oss och vi sänder en varm hälsning till er, vi kan inte finna nog med ord för att tacka er för er omtanke och kärlek. Säger Inga glatt och tittar nöjt på det välfyllda julpaketet.

Det är dags för mig och Liana att gå vidare till nästa familj och jag säger adjö till familjen. Janis och Amanda står sedan länge i fönstret och vinkar till mig och Liana.

Morfar Janis och Amanda © Mikael Good, 2010

Här kan ni se ett bildspel från mitt besök hos den lettiska familjen:
 
Jag har varit i Lettland i många år och dokumenterat julpaketsutdelningen. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att familjer som har arbete inte längre kan klara sig på sina inkomster utan behöver extra stöd. I skuggan av den ekonomiska krisen har de offentliganställdas löner sänkts med uppemot 40 procent samtidigt som priserna för mat, kläder, husrum, el och uppvärmning har stigit. De om inte har något jobb har det ändå tuffare och många småbarnsfamiljer riskerar att ställas på bar backe då de inte längre har råd att betala sina uppvärmnings- och hyreskostnader. Svenska lärare brukar klaga på att de bara tjänar 25000 kronor i månaden, i Lettland tjänar många lärare inte mer än 2000 kronor...

 
Amanda © Mikael Good, 2010 

Det är svårt för oss svenskar att förstå den fattigdom och den nöd som finns i vårt östra grannland särskilt som våra medier är riktigt dåliga på att rapportera om den. Lettland är inne i en djup ekonomisk recession liknande den vi hade i Sverige på 1930-talet. Lettland är faktiskt det land i EU som har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, men letterna gör inte så mycket väsen av sig och därför har vi svenskar inte förstått den fulla vidden av den ekonomiska depressionen i Lettland. Jag har varit i Lettland många gånger och den stora skillnaden nu mot tidigare är att många som har jobb nu behöver extra stöd för att klara sig. De offentliganställdas löner har sänkts med upp till 40 procent samtidigt som priserna för mat, hyra och el har stigit. Många letter som har ett arbete tjänar inte mer än drygt 2000 kronor i månaden. När de som har ett arbete har svårt för att klara sig så har de som är utan arbete det ännu tuffare idag är drygt 20 procent av letterna arbetslösa en del obekräftade uppgifter talar om en arbetslöshet som ligger på mellan 30-40 procent.

Du kan vara med och sprida glädje med ett julpaket. Packa ett julpaket med Hoppets Stjärna. Kanske är det du som får en varm hälsning från Lettland nästa gång. Klicka på bilden  så får du mer information om hur du ska göra:



Om du bor i Finland eller på Åland kan du skicka ditt julpaket till Lettland eller Litauen via Hoppets Stjärna Finland: http://www.starofhope.fi/index.php?id=258

Ni får gärna gilla det här inlägget på Facebook, länka till det, twittra om det eller kopiera texten och bilderna och använda materialet i era egna bloggar eller skicka det vidare till olika nättidningar. Det enda som ni måste tänka på är att mitt namn och länken till Hoppets Stjärna finns med när ni väljer att publicerar materialet.  Skicka gärna en länk till mig så att jag får se upplägget i så fall. Skulle ni vilja ge en slant  är ni i så fall välkomna att göra det till Hoppets Stjärnas julpaketinsamling.

Text och foto: Mikael Good, [email protected]

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm