EU-migranterna som fick en ny look

När vi vill unna oss en stunds avkoppling och uppleva den sköna känslan av att bli ompysslad av någon annan går vi till frisören. Vi börjar oftast att gå till frisören ifrån det att vi är små. I många länder är frisörsalongen en social mötesplats där allt mellan skvaller och politik avhandlas. Att gå till frisören är billigt och det är bara de allra fattigaste som inte har råd att gå dit.



Tillsammans med EU-migranterna Valentin och Cornel från Rumänien och tolken Luiza välkomnas jag av Karwan som äger salongen New Look i Linköping och hans medarbetare Natalie. När Karwan åkte till och från arbetet på salongen mötte han EU-migranterna som kurade ihop sig i kylan under järnvägsbron i Linköping. När han såg dem fylldes han av medlidande och påmindes om den bitande vinterkylan i flyktinglägret i Turkiet vintern 1991, där hans mor och han befann sig efter att ha flytt från hemlandet Kurdistan för att undvika den irakiske diktatorn Saddam Husseins attacker. 1999 återförenades de med Karwans far i Sverige där han hade fått uppehållstillstånd. Han flydde till Sverige några år tidigare sedan han hotats till livet i Kurdistan.



- Jag ville göra lite mer för dem som tigger än att bara lägga en slant i deras muggar. Natalie och jag diskuterade vad vi kunde göra för tiggarna och då kom Natalie på att vi skulle kunna erbjuda dem gratis klippning, säger Karwan.
- För oss är det en självklarhet att gå och klippa oss regelbundet, men för dem är kanske inte så vanligt, säger Natalie.
- Natalie och jag har bestämt att 4 EU-migranter per vecka ska erbjudas gratis klippning på New Look, säger Karwan 



Valentin bjuds att sätta sig i Karwans frisörstol. Han är 19 år och har bara varit hos frisören en gång tidigare. Vanligtvis är det en av hans släktingar som klipper honom.
- Att gå till frisören i Rumänien är mycket dyrt säger Valentin.
När jag frågar honom hur mycket det kostar svarar han att det kostar 20 kronor att gå till frisören. Cornel som är 21 år slår sig ned i frisörstolen bredvid Valentin. Med hjälp av tolken Luiza förklarar han för Natalie hur han vill att hon ska klippa honom. Han har aldrig tidigare varit inne på en frisörsalong men känner sig ändå ganska så hemtam efter en stund och njuter av klippningen.

     

Det plingar till i dörren och in kommer Florin som är lite försenad. Jag har träffat Florin tidigare i hans hemby i Rumänien och han hälsar glatt igenkännande på mig. Han slår sig ned i soffan medan han väntar på sin tur. Han får en varm kopp kaffe av Luiza att värma upp sin frusna kropp med. Florin har inte varit på en frisörsalong tidigare och han tittar nyfiket på när hans systerson Cornel och hans kompis Valentin blir klippta av Karwan och Natalie.



- Jag är överraskad av det kalla vädret, jag trodde faktiskt inte att de skulle vara så kallt i Sverige säger Florin och tar en klunk varmt kaffe.
När Cornel är färdig tar Florin plats i Natalies stol.
- Det här känns jättespännande säger han och ler med hela kroppen.
Trots att han är 40 år har han aldrig tidigare varit på en frisörsalong och han ser fram emot upplevelsen. Florin berättar för Natalie att han har 5 barn. Han har kommit till Sverige med en förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar till bromsmediciner till sin 19-åriga dotter som har hepatit-c. Hon fick sjukdomen som litet barn.

     

 Cornel och Valentin som är färdigklippta tittar på sig själva i spegeln och säger glatt:
- Nu är vi skitsnygga!
- Jag känner mig lättare, snyggare och bättre, säger Cornel med ett leende och stryker handen genom det nyklippta håret.



Cornel och Valentin är nyfikna på hur mycket det kostar att gå till frisören i Sverige och när de får reda på att de har blivit bjudna på en klippning för 290 kronor hämtar de andan. Cornel säger:
- Så mycket pengar får jag inte ens ihop på en vecka. Jag skulle nog behöva lägga undan pengar i ett helt år för att kunna ha råd att gå till frisören i Sverige. 



Trots att de inte är mer än 19 och 21 år är de gifta sedan flera år. Valentin och hans fru har en liten flicka. Cornel och hans fru har inte några barn. Även Florin gifte sig som tonåring. Karwan berättar att tidigare var tonårsäktenskap vanliga i Kurdistan men att de flesta numera väntar med att gifta sig tills de har passerat 20 år.
- Med facit i hand, skulle ni ha gift er lika tidigt idag, undrar Karwan
Valentin och Cornel vet inte riktigt hur de ska svara, men till sist säger de att de nog också skulle väntat. 



När Florin är färdigklippt tar de på sig sina ytterkläder och gör sig redo för att gå. Innan de går tackar Cornel, Valentin och Florin, Karwan och Natalie så mycket för klippningen.
- Glöm inte att ta på er mössorna. När det är kallt måste man ha en mössa säger Karwan omsorgsfullt till Valentin, Cornel och Florin innan de går ut i vinterkylan för att sätta sig och tigga ihop några små slantar till sina familjer hemma I Rumänien.



Text och foto: Mikael Good

Det känns som om jag fötts på nytt

Trebarnsmamman Ioana Ghita åkte från Rumänien till Sverige i början av förra året i ett desperat försök att tjäna ihop pengar som behövdes för barnens skolgång. Under tiden i Sverige blev Ioana akut sjuk och blev tvungen att uppsöka läkare.

Ioana besökte en läkare på ett sjukhus i Stockholm och efter undersökningen fick hon beskedet att hon led av hepatit c och hade en långt gången skrumplever. Han gav henne ett eller två år att leva om hon inte lyckades få en levertransplantation. Läkaren skrev ut mediciner till Ioana och rådde henne att åka hem till sin familj och spendera sin sista tid i livet tillsammans med dem.

Precis som i Sverige är sjukvården fri i Rumänien. Men sjukvården i landet har problem med korruption och för att få vård behöver man i de flesta fall antingen ha kontakter eller ge mutor. De som inte har några kontakter eller pengar får välja på dålig vård eller ingen vård alls. Ioana och hennes man Vasile hade inte pengarna som behövdes för att få mediciner eller en levertransplantation och hennes framtidsutsikter såg dystra ut. 



Efter att ett reportage om Ioana Ghita visats på SVT i början av förra året engagerade sig många svenskar i hennes svåra situation och en insamling till förmån för hennes mediciner och levertransplantation startades. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta tillfrågades om de kunde tänka sig att ställa upp och förmedla pengar till Ioana via sitt 90-konto. De ställde upp och förmedlade pengarna som kommit in till Ioana utan att ta ut någon administrativ avgift.

När jag träffade Ioana i hennes lilla hus i Malu Vanat ett par mil från Pitesti i september förra året sa hon med mycket darr på stämman:
– Jag vill leva så länge att jag kan få se mina barn växa upp och bli stora. Min mamma dog när jag var liten och jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp utan sin mamma.



Nu ser det ut som om Ioanas dröm kan gå i uppfyllelse. Den massmediala uppmärksamheten i Sverige ledde till att Ioana fick genomgå en levertransplantation den 4 november på ett sjukhus i Bukarest utan att behöva betala några mutor. Det har inte tillstött några komplikationer efter operationen och den 27 november efter en dryg månads konvalescens på kliniken var Ioana tillräckligt frisk för att flytta hem till sin man Vasile och deras tre barn Bianca, Adrian och Sebastian.

Ioana mår förhållandevis bra efter levertransplantationen. Så här sa Ioana till Hjärta till Hjärtas rumänska medarbetare Aurora Popescu när hon pratade med henne i mitten av januari. 
– Om det inte hade funnits så många godhjärtade människor i Sverige hade jag kanske varit död idag. Det känns som om jag har fötts på nytt sedan jag fick en ny lever. 
– Jag är mycket tacksam till er alla som har hjälpt och stöttat mig och som har varit med och gett mig ett nytt liv.
I början av februari fick Aurora ett tackbrev från Ioana Ghita. Tackbrevet har översatts från rumänska till svenska och du kan ta läsa det här:

Ioana kommer att behöva mediciner, specialkost och besöka läkaren i Bukarest regelbundet. Hon har inte råd med de kostnader som det medför. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta från Linköping kommer därför att ge Ioana ett extra tillskott på 2000 kronor per månad under ett års tid. 

Text och foto: Mikael Good

Vem tigger på våra gator och vad gör vi?

I samtal mellan representanter för Linköpings kommun och Hjärta till Hjärta föddes för drygt 12 månader sedan en idé om ett samarbete som skulle bestå av en resa till tiggarnas hembyar i Rumänien och en konferens i Linköping. Den 4 februari 2015 anordnades den första konferensen för utsatta EU-medborgare som tigger i Sverige.

Linköping är ett exempel på en kommun som har nått långt i sin strävan att hjälpa de utsatta EU-medborgarna som tigger på gatorna. Tillsammans med kommunen har Hjärta till Hjärta och Stadsmissionen skapat Linköpingsmodellen för utsatta EU-medborgare som väckt intresse runt om i landet. Kommunen har avsatt 2,5 miljoner kronor årligen till arbetet med de utsatta EU-medborgarna. I staden finns ett härbärge i Ryttargårdskyrkan som drivs tillsammans med Stadsmissionen. Den 26-29 oktober åkte representanter från Hjärta till Hjärta, Linköpings Stadsmission, Svenska Kyrkan och Linköpings kommun på en resa till Rumänien, där besökte de byarna varifrån de flesta som tigger på gatorna i Linköping kommer. Med egna ögon fick de se den fattigdom som människorna lever i.

Konferensen "Vem tigger på våra gator och vad gör vi?" som hölls i Missionskyrkan i Linköping arrangerades av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Linköpings kommun i samverkan med Stadsmissionen och Hjärta till Hjärta. Syftet med konferensen var att problematisera och diskutera möjliga konkreta lösningar, både i dessa människors hemländer och i Sverige. Bland föreläsarna kan nämnas Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, Anneli Lindahl Kenny, Sveriges ambassadör i Rumänien, Mats Åberg, Nätverket för EU-migranter, Fredrik Holertz, Svenska Kyrkan, Thomas Hammarberg, ordförande i kommissionen mot antiziganism, Martin Valfridsson, regeringens nya samordnare för utsatta EU-medborgare, Ann Wedin, Röda korset, Erik Hansson, Uppsala universitet, Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL med flera representanter från kommuner och civilsamhället. Konferensen var den första i sitt slag och många av föreläsarna beskrev den som en milstolpe. En av tankarna med konferensen var att diskutera vad kommuner kan och får göra för hemlösa EU-medborgare.

Drygt 350 representanter från stat, kommun, landsting och civilsamhället samlades i Missionskyrkan. Där fick de lyssna på olika föredragshållarna och diskutera hur EU-medborgare som tigger ska få hjälp, och vilka utmaningar som finns i Sverige och på deras hemmaplan i Bulgarien och Rumänien. Så här sa ministern Åsa Regnér i sitt anförande: 

– Det är viktigt att inte bara se hindren, utan också möjligheten för Sverige att faktiskt nu bidra till att lösa det värsta minoritetsproblemet som funnits i Europa.
På konferensen slog SKL:s olika representanter fast att varje enskild kommun har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunerna får hjälpa till med att ordna härbärgen åt tiggarna men det är inte något måste. Men om barn bor i misär är de sociala myndigheterna skyldiga att ingripa.

Efter lunch var det dags för Anders Holmefur, direktor och Rickard Klerfors, biståndsansvarig på Hjärta till Hjärta samt affärsmannen och filantropen Valentin Preda från Rumänien att berätta om deras arbete i Rumänien. Rickard var först upp i talarstolen och han gick igenom romernas historia och orsakerna till det förtryck och det utanförskap som de är utsatta för och som är en av orsakerna till den desperata migrationen. Han berättade att romernas livslängd är 15-20 år lägre än etniska rumäner och att deras arbetslöshetssiffror ligger på 70-80% och att de har lägre utbildningsnivå än övriga medborgare. Rickard poängterade att om vi vill förändra förhållandena för den romska minoriteten i Rumänien så kommer det att behövas integrerade insatser inom utbildning, hälsa, försörjning och strukturpåverkande insatser.





Anders berättade med mycket hopp och framtidstro om Team Roma-projektet. Han berättade att vår avsikt är att Team Roma-projektet ska expandera till andra orter i Rumänien och till Bulgarien och det ska den göra med hjälp av samarbete med andra biståndsorganisationer och lokala grupper som hjälper romer på ort och ställe. Anders berättade att han och Jörgen Ljung som är ordförande i Hjärta till Hjärta nyligen var i Bulgarien där de gjorde fältbesök och träffade möjliga samarbetspartners. När den rumänske affärsmannen och filantropen Valentin Preda fick ordet sa han: 

– Vi affärsmän måste också bidra till samhällsutvecklingen, om vi inte gör det kommer de rika att bli rikare och de fattiga fattigare. Med min kunskap från affärsvärlden och erfarenhet av att skapa företag vill jag vara med och verka för en förändring.
Enligt Valentin är det samarbete som är nyckeln till en förändring i Rumänien och tillsammans med Hjärta till Hjärta kommer han att starta upp sociala företag som ska syfta till att skapa arbetstillfällen i tiggarnas hembyar.





Trots att alla var rörande överens om att det kommer att ta många år att komma åt och göra något åt den arbetslöshet, utsatthet och diskriminering som är en av grundorsakerna till att människor ger sig ut på en desperat migration i jakt på pengar, var ändå avslutningen av konferensen varm, optimistisk och hoppfull. I den avslutande paneldebatten påpekade Rickard Klerfors som bott och arbetat i Rumänien i 11 år att det har börjat hända en hel del positiva saker i Rumänien som ger honom hopp för framtiden och han fick medhåll av Anneli Lindahl Kenny och Thomas Hammarberg. Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL fick det sista ordet och han sammanfattade konferensen genom att citera Jesus:
– Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.

Kommunalrådet Daniel Andersson (fp) från Linköping, som är en av initiativtagarna till konferensen, var mycket nöjd efter konferensen och han hoppades att fler kommuner kommer att följa Linköpings exempel och ordna någon form av stöd till utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna.

Text och foto: Mikael Good

Porajmos - Den romska förintelsen

Den 27 januari är det 70 år sedan koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriades av den Röda armén. I lägret mördades judar och romer från så gott som hela Europa och sovjetiska krigsfångar, polacker samt ett mindre antal människor av andra nationaliteter fick arbeta i lägret tills de dog. 1,1 miljoner människor dog i Auschwitz-Birkenau. År 2005 deklarerade FN den 27 januari som internationell minnesdag för förintelsens offer.

Porajmos är den romska beteckningen för förintelsen. Porajmos är romani och betyder förtärande eller förstörelse. Vid sidan om judarna drabbades romerna hårdast av nazisternas brutala raspolitik. På östfronten förföljdes de och mördades av speciella insatsgrupper som nazisterna hade inrättat för att leta upp och likvidera judar och romer. Hundratusentals romer från ockuperade länder i Europa fördes till arbets- och utrotningsläger i Polen. Det totala antalet romer som mördades av nazisterna och deras medlöpare är svårt att fastställa men de flesta forskarna talar om att runt 500 000 romer mördades under Porajmos. Svårigheten att ange en exakt siffra för hur många romer som mördades förklaras av bristande dokumentation och på att många romska familjer och samhällen utraderades.

Förföljelsen av romer borde ha begravts i Europa i och med nazismens fall i maj 1945. Under Porajmos slogs mycket av romernas kultur, historia och sociala struktur i spillror. De få strukturerna som bestod togs ifrån dem när länderna i östra Europa hamnande bakom järnridån. I Västeuropa fortsatte diskrimineringen efter kriget och romer behandlades som andra klassens medborgare i många västeuropeiska länder. Det skulle dröja till 1979 innan det federala parlamentet i Västtyskland slutligen erkände nazisternas folkmord mot romer och det skulle dröja ända till 2012 innan Tysklands förbundskansler Angela Merkel avtäckte ett minnesmonument över förintelsens romska offer i Berlin. Minnesmärket är en viktig symbol i kampen mot diskriminering och förtryck av Europas romska minoritet.

Sedan Sovjetunionens fall har romernas situation förvärrats i framförallt de östra delarna av Europa. Romer diskrimineras och behandlas som andra klassens medborgare i många östeuropeiska länder. I länder som Ungern och Rumänien har folkmobbar anordnat våldsamma antiromska pogromer. Romer har misshandlats och till och med mördats. Rapporter om förföljelse av romer har även strömmat in från Italien, Frankrike, Nederländerna, Österrike och England. Inte ens Sverige är förskonat från pogromer. I Högdalen utanför Stockholm dog en romsk man från Rumänien i sviterna av de brännskadorna han ådrog sig när lägret som han bodde i sattes i brand i vad som misstänks vara en mordbrand. I Habo och Perstorp har aggressiva folkmobbar angripit och misshandlat romer och försökt driva bort dem från samhällena. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har andelen hatbrott mot romer ökat kraftigt de senaste åren.

Så sent som 1965 fick romer rätt att bosätta sig och gå i skola i Sverige. År 2000 drygt 500 år efter att de första romerna kom till Sverige erkändes de som en nationell minoritet. Det var först då som deras inkluderingen i det svenska samhället började på allvar. Det skapades lagar som reglerar deras rättigheter och skyldigheter. Även om vi gjort framsteg i Sverige har vi fortfarande långt kvar tills romerna har samma rättigheter som etniska svenskar. Fortfarande utsätts många svenska romer för diskriminering och kränkande behandling på sjukhus, arbetsplatser, campingplatser, butiker, restauranger, bussar, hotell med mera.

Det har gått 70 år sedan nazisternas folkmord på romer uppdagades. Det är mer än dags att vi lägger vår mörka europeiska historia bakom oss och inkluderar romerna som är Europas största minoritetsgrupp i vår gemenskap och vårt samhälle där de hör hemma. Opre Roma!

Text: Mikael Good

Ge bort din kamera!

Många av oss har väl fungerade digitalkameror som bara ligger i lådor och samlar damm. Min Canon EOS 30D med tillhörande objektiv låg i en låda ett bra tag. Även om den har några år på nacken är det fortfarande en bra kamera som kan leverera bra bilder. 

Istället för att sälja den för en 1000-lapp bestämde jag mig för att ge bort den till en hjälporganisation som kan ha nytta av den. När jag fick reda på att den kristna hjälporganisationen Somebody Cares Romania behövde en ny kamera efter att deras gamla digitala systemkamera gått sönder bestämde jag mig för att skänka min EOS 30D till dem.

Nu vill jag utmana fler fotografer att också skänka sina avlagda men fullt fungerande digitala systemkameror till olika hjälp- och biståndsorganisationer. Jag skulle tro att många av dem gärna skulle ta emot era kameror och förmedla dem vidare till sina projekt i andra länder.

Text och foto: Mikael Good