Leica M9 Swedish Reporter Edition

Genom åren har de flesta kameratillverkare tillverkat special- och lyxversioner av sina kameror med hopp om att de ska ge dem extra publicitet och lite extra klirr i kassan. Ibland har deras ambitiösa planer varit på gränsen till löjeväckande, och köparnas förhoppningar om att kamerorna skulle vara en bra investering har i många fall grusats.






Det är egentligen bara Leica som har lyckat med att både sälja slut på sina specialdesignade kameror och få igång debatt om dem på olika fotoforum, och på så vis få gratisreklam för miljoner. Förutom detta har många av deras special- och lyxkameror ökat i värde på sikt. Man kan tycka vad man vill om denna strategin, men den ger Leica Camera AG pengar som de investerar i nya kameramodeller och objektiv. På sätt och vis handlar det om företagets överlevnad. I och med att jag gärna jobbar med digitala mätsökarkameror är jag tacksam om företaget lever kvar. Jag har dock inte råd att köpa dem nya, men det går att göra en del fynd på begagnatmarknaden om man har lite tålamod och kan vänta in rätt läge.

Kameran på bilden köpte jag när rätt läge infann sig för två år sedan. Det är en så kallad "Swedish Reporter Edition" som endast finns i ett exemplar. Kameran är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart konstgjort ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. På kameran sitter ett välanvänt men fullt fungerande Leica Summicron-M 35mm f/2 ASPH (Black-Chrome Edition). Förutom att det är en snygg kamera att titta på är den trevlig att arbeta med och bildresultatet blir riktigt bra så länge man håller sig under 1250 ASA.







Det går fortfarande utmärkt att arbeta med en elva år gammal kamera och rätt använd går det att få riktigt bra tryck på färgerna utan att behöva dra något i spakarna i efterhand. Det är inte för inte som Leica M9 kallas för ”Kodachrome” Leica. Det finns säkerligen en och annan som skulle vilja köpa min M9:a för att ställa den i vitrinskåpet. Men i mitt tycke ska en kamera användas och inte samla damm. Därför tog jag med den ut på en vandring runt Huskvarna och passade på att dokumentera lite av det som dök upp framför min kamera. Jag passade även på att ta några genrebilder som är bra att ha som illustrationer för olika artiklar.




Bilderna i inlägget är tagna med en Leica M9, Summicron-M 35mm f/2 ASPH och 75mm f/1.25 ASPH. De är tagna enligt Dogma 07 principen med minimal justering av färg och kontrast.



Text och foto: Mikael Good

Leviticus – från Skövde rakt ut i världen

I år är det 40 år sedan det hyllade kristna hårdrocksbandet Leviticus bildades i Skövde. När coronapandemin väl släpper sitt grepp om landet kanske vi vågar hoppas på en jubileumsturné och kanske en ny samlingsskiva på vinyl från jubilarerna?





Namnet Leviticus kommer från Leviterna som hade hand om musiken i Templet i Jerusalem på Bibelns tid. Redan från början var fokuset att berätta om Jesus med tung rockmusik. Bandet släppte sin första svenskspråkiga skiva ”Jag skall segra” 1983. I samband med att de gav ut skivan på engelska med namnet ”I shall conquer” 1984 fick de kontrakt med ett amerikanskt skivbolag. Som ett resultat av det kom skivan "The Strongest Power " ut 1985. Den amerikanska hårdrockstidningen Kerrangs recencent Mark Putterford var lyrisk i sin recension och sa att det var en av årets bästa skivor. De positiva recensionerna från Kerrang och andra tidningar ledde till att fler fick upp ögonen för Leviticus och gick på konserter och köpte skivan som blev gruppens kommersiella genombrott.





Med de följande skivorna ”Setting fire to the earth” och ”Knights of heaven” etablerade sig Leviticus sig som ett av de främsta hårdrocksbanden från Sverige bakom band som Europe och Yngwie Malmsteen. Vid en omröstning på P3 kom de fyra bland de mest populära svenska rockbanden. Från mittan av 1980- till början av 1990-talet turnerade Leciticus flitigt och de spelade i Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, USA, Kanada, Australien, Sovjetunionen och på andra platser runt om i Europa. De spelade även på större och mindre festivaler och var förband åt bland annat Twisted Sister, Uriah Heep och Nazareth.





I början av 1990-talet bestämde sig medlemmarna i Leviticus för att ta en paus. Det blev en lång paus och det skulle dröja till 2003 innan de återförenades för en spelning på Bobfest i Linköping. Sedan dess har de gjort ett par spelningar, bland annat på Gullbrannafestivalen 2016. Då bestod bandet av Peo Pettersson, sång, Björn Stigsson, gitarr, Håkan Andersson, basgitarr och sång, Kjell Andersson, trummor och Niklas Edberger, keyboard.



Bilderna i inlägget tog jag på Leviticus spelning på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad den 8 juli 2016. Bandet hade nyligen släppt en samlingsskiva för att fira sitt 35-års jubileum och gett sig ut på Europturné i samband med det var på gott spelhumör och bjöd publiken på en riktigt bra show. 






Text och foto: Mikael Good

Tänk brett när du jobbar med bildreportage

När man jobbar med bildreportage är det viktigt att inte bara ta porträttbilder och missa att ta miljöbilderna som behövs för att bära berättelsen vidare. Det är viktigt att det finns ett bra och brett urval att välja på när bilderna till artikeln ska väljas ut av redaktören.



I mitt arbete som tidningsredigerare gör jag bland ett antal reportage- och featuresidor i veckan. Vad gäller bilder är det en sak som de flesta skribenterna och även en del fotografer missar och det är bilder på människor i miljö. Oftast skickar de med ett antal porträttbilder i stående och liggande format. Men bilder på människor i den miljön som de vistas i, samt detaljer som berättar lite mer om personerna framför kamera lyser allt som oftast med sin frånvaro.



När jag själv gör reportage är jag mån om att få till en bra samverkan mellan text och bild, och jag försöker att ta många olika typer av bilder som bildredaktören sedan kan välja bland så att samverkan mellan text och bild blir så bra som möjligt. Jag undviker också att skicka in allt för många bilder för att urvalet inte ska bli för svårt. Å andra sidan går det alltid att publicera extra bilder i tidningarnas webbupplagorna. 



Vid ett antal tillfällen har jag instruerat skribenter som åkt ut på reportageresor om vilken typ av bilder som behövs till ett reportage. Porträttbilder, både liggande och stående, människor i miljö, detaljer både exteriört och interiört, bilder på hus och lägenheter, grannskap. För några år sedan gjorde jag även en "reportagefoto" för dummies som jag skickade med oerfarna fotografer, den innehöll även några intervjufrågor som fotografen kunde ställa och som någon annan sedan kunde sammanställa och skriva ihop. Alla kan inte skriva men att lära sig att ta anteckningar är en bra kunskap som kan leda till mer jobb för fotografer. Tidigare har jag skrivit ihop en hel del anteckningar åt andra och klätt dem i en språklig dräkt.



Bilderna i inlägget tog jag i samhället Malu Vânăt som ligger i mitten av Rumänien i september 2014. Några av dem har tidigare publicerat i tidningar och på SVT. Kvinnan på bilden var i akut behov av en levertransplantation och 50.000 hade samlats in av svenska privatpersoner och organisationer till mediciner, mat och resor till sjukhuset. Ett par veckor efter mitt besök fick hon genomgå en levertransplantation på ett sjukhus i Bukarest. Nu lever hon och har hälsan.






Text och foto: Mikael Good

En teplockerska från Birpala

Jag träffade kvinnan som tillhör adivasi minoriteteten på en julfest på en skola i staden Birpala i Nordöstra Indien i december 2017. Hon hade tidigare jobbat som teplockerska på ett stort teplantage utanför staden. När plantaget lades ned i början av 2017 blev hon av med sitt arbete och hon försörjde sig nu på olika daglönarjobb. På julfesten fick hon ett paket som innehöll en kudde och en värmande filt samt basvaror som skulle räcka en månad.

Text och foto: Mikael Good

Gott nytt år

Jag vill passa på att önska dig ett riktigt gott och välsignat nytt år! Min förhoppning är att 2021 ska bli ett betydligt bättre år än 2020. Jag väljer nu att lämna 2020 bakom mig och blickar framåt mot 2021 och längtar efter att åter få kunna åka på reportageresor.

Text och foto: Mikael Good