Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

Kan man verkligen tävla i fotografi utan att förlora dess själ?

Jag läste precis på ettan att årets finalister i SM i fotografi är klara, artikeln satte igång mina tankar och jag började att fila på en kommentar. Men ju mer jag skrev, desto längre blev den, och till slut insåg jag att den blev för lång för att vara en kort kommentar. Därför bestämde jag mig för att lägga upp mina tankar om att tävla i fotografi i bloggen istället.

Varför ska vi tävla i konst? Är det meningen att vi ska göra konstformen fotografi till något som liknar sportens värld, där man jagar poäng och medaljer som om det vore ett 100-meterslopp? Konst och kreativitet har aldrig handlat om vem som är snabbast, vem som hoppar högst, eller vem som prickar flest rätt tekniska moment. Att betygsätta en fotografisk bild på en skala från 1 till 100, är det inte ett försök att koka ner något så subjektivt och djupt personligt som en konstnärlig skapelse till en mekanisk process?

Fotografi är som så många andra konstformer en uttrycksform. Varje bild bär med sig fotografens unika blick på världen, en vision, en känsla. Är det verkligen rimligt att sätta den bredvid en annan bild och avgöra vilken som är "bättre" utifrån en punktlista? När juryn bedömer bilder utifrån "påverkan", "berättelse", "komposition", är det då konst vi värderar, eller har vi glidit in i ett byråkratiskt system där det som kan mätas, också ska mätas?

Och vad gör det här med konstnärerna själva? När en fotograf får höra att den uppnått 89 poäng för sin ljussättning men bara 78 för sin berättelse, reduceras då inte deras konst till en samling tekniska prestationer, snarare än ett uttryck för något personligt, något subjektivt? Vi riskerar att skapa en kultur där konstnärerna inte längre strävar efter att uttrycka något djupt och genuint, utan istället efter att maximera sina poäng i olika kategorier.

Tanken om ett svenskt landslag som ska tävla i ett "VM i fotografi" är en intressant paradox. Är det verkligen en sport vi utövar här? Eller har vi bara inte lärt oss att uppskatta konsten för vad den är, en individuell resa, inte en tävlingsgren. Vad blir nästa steg? EM i Surrealism? VM i poesi? Låt oss hålla konst där den hör hemma: i det personliga, i det oförutsägbara och i det som inte går att kvantifiera. För när vi försöker tävla i konst som om det vore sport, förlorar vi något av dess själ.

Bilden i inlägget tog jag i Camden Town, London.

Text och foto: Mikael Good

London en fascinerande blandning av dåtid och nutid

London, en metropol där doften av historia och mångfald hänger i luften, är inte bara en turistmagnet utan även en utmärkt plats för gatufotografering. Bland de välkända turistmålen gömmer sig en mängd platser som bara väntar på att upptäckas.

Förra året begav jag mig till London med familjen och lyckades förena nytta med nöje genom att fånga bilderna som illustrerar denna artikel. Gatufotografi kräver koncentration och närvaro, och att resa med familjen är inte alltid det optimala valet. För att inte låta dem vänta på mig allt för länge anpassade jag mig och fångade många bilder i farten eller passade på under deras shoppingutflykter.

Många gatufotografer väljer att jobba med vidvinkel, men för mig som har bildreportage-tänket djupt rotat i ryggmärgen, har ett 28-200mm-objektiv blivit mitt val. Tamrons 28-200mm f2.8-5.6 är ett objektiv som jag varmt rekommenderar och som ger möjlighet att snabbt växla mellan olika utsnitt för att skapa bredd och variation.

Bland mina Londonbilder kan du stöta på några välkända ansikten. För mig spelar en persons kändisstatus ingen roll; jag fokuserar på att fånga intressanta situationer. Respekt för människors integritet är dock avgörande, och jag undviker att fotografera dem som befinner sig i utsatta situationer. Mina redaktionella reportage om utsatta människor har alltid skapats med största respekt för individen och på deras villkor!

Valet av kamera och objektiv är viktigt, men valet av skor är ännu viktigare. Londons gator kräver ordentligt skodon, och jag kan varmt rekommendera Reebok Ridgerider 6 Gore-Tex, en utmärkt och prisvärd sko för långa promenader på hårda ytor, och de håller fötterna torra om regnet skulle falla.

London är dyrt, mat och resor kostar betydligt mer än i Sverige, men stadens rika utbud av upplevelser gör kostnaderna väl värda resan. Även om det var trevligt att utforska London tillsammans med familjen rekommenderar jag starkt att resa ensam eller med en kompis om du främst är ute efter gatufotografering. I annat fall får du göra som mig och passa på att rasta kameran medan resten av familjen gör något annat.

Bilderna i den här artikeln är bara ett litet urval av de bilderna som jag tog i London med omnejd i april förra året. På resan använde jag mig av en Sony A9+28-200 samt en Ricoh GR III i reserv. Jag har varit ute på mängder av reportageresor runt om i världen och har lärt mig att bara plocka med det mest nödvändiga, oftast inte mer än att allt plus en MacBook Air ryms i handbagaget. En kameraväska kan bli väldigt tung om man ska bära runt på den en hel dag, och då är det bra att ha med sig en slimmad utrustning.

Text och foto: Mikael Good

Ten Street Photography Tips and Tricks

Although I prefer to call myself a documentary photographer, street photography is something that I have been doing ever since I started my journey in photography in 1983, since then I have gathered some experience that I want to share with you. Street photography is a popular genre of photography. Here follows ten Tips and Tricks for aspiring Street Photographers:

1. Choose your gear: Decide on the camera and lens you want to use. Many street photographers prefer using small, inconspicuous cameras with a prime lens for its versatility and ease of use in fast-paced environment. Some street photographers prefer to work with zoom lenses which is a more flexible choice. Don't forget to wear good shoes. In street photography, good shoes are almost as important as the camera.
   
   
2. Scout locations: Look for interesting and dynamic locations where people congregate, such as busy streets, markets, parks, or public events. Consider the lighting conditions, background elements, and potential subjects in the scene.
   
   
3. Observe and Be Authentic: Pay attention to your surroundings and look for interesting moments, gestures, expressions, and interactions that tell a story or evoke emotions. Avoid imitating other photographers develop your own personal style instead.
   
   
4. Capture the moment: When you spot a compelling scene or subject, quickly compose your shot and capture the moment. Don't hide in the shadows, be clear about what you are doing. If you give respect you will get it back!
   
   
5. Play with composition: Experiment with Different Techniques: Street photography offers endless opportunities for experimentation. Play with different compositions, angles, and lighting to develop your own distinct style. Consider the use of leading lines, framing elements, and the rule of thirds to create visually pleasing images.
   
   
6. Don't forget the details: Street photography often involves capturing the small details that make up the larger story of a scene. Look for interesting textures, patterns, colors, and unique features that can add depth and interest to your photos.
   
   
7. Be mindful of ethics: Respect people's privacy and boundaries be aware of local laws and cultural sensitivities when photographing in public places. 
   
   
8. Post-processing: Once you have captured your images, review and select the best shots for further post-processing. Consider adjustments to exposure, contrast, and color to enhance the mood and storytelling of your photos. Never add or remove anything from your photos. Image manipulation is never allowed in street photography!
   
   
9. Tell a story: Street photography is often about capturing moments that convey emotions, tell a story, or provide a glimpse into the human experience. Consider sequencing your images or creating a photo essay to convey a narrative or theme. 
   
   
10. Practice Patience and Persistence: Street photography requires patience and persistence to capture the right moments. Don't be afraid to wait for the right light, interesting subjects, or intriguing compositions. Keep shooting regularly, refining your skills, and developing your own style over time.

Remember, developing your own style in street photography is a continuous process that takes time, practice, and self-expression. Embrace your individuality, be true to yourself, and let your creative voice shine through in your street photos.

The photos in this article are some of my most recent. I took them last week at the Camden Market which is located in the trendy Camden neighborhood in London. Camden Market offers a bustling and colorful atmosphere with unique shops, street performers, a street food market, unique stalls, and diverse street scenes to capture. Camden Market is one of the most popular spots for street photographers in London.

*En svensk översättning av artikeln finns i kommentarsfältet





Text and Photo: Mikael Good

Dokumentärbilder utan bäst före datum

De flesta fotograferna delar säkert samma dilemma. Vi har alltid med oss en kamera och vi tar alldeles för många bilder och många av dem blir liggande i arkiven då vi inte hinner med att göra något vettigt med dem.

Nu tillhör jag förvisso de som tycker att det kan vara bra att en del bilder får ligga och mogna över tid. Det första intrycket är tyvärr inte så kritiskt som när man skärskådar bilderna ett par år senare. Det går givetvis inte att göra så med pressbilder som behöver levereras till kund så fort som möjligt, i det fallet vore det ett kommersiellt självmål att hålla på bilderna. Men det är ett utmärkt förfarande för dokumentärbilder utan bäst före datum, som mår bra av att utsättas för tidens tand innan de publiceras.

I början av juni 2017 var jag nere i Jönköping för att göra ett ärende vid lunchtid. Då hörde jag trummor, trumpeter och stojande, och det väckte min nyfikenhet. Jag plockade fram kameran och var beredd när drygt 100 glada maskeradklädda gymnasielever marscherade fram på Östra torget med siktet inställt på Erik Dahlbergsgymnasiet någon kilometer bort. Jag hade hört talas om maskeradtåget tidigare, men inte haft möjlighet att dokumentera det.

I juni strax innan examen arrangerar avgångsklasserna från Per Brahegymnasiet ett maskeradtåg som går från deras skola på väster genom centrala Jönköping till Erik Dahlbergsgymnasiet på den östra sidan av staden. Det är en tradition med anor, men man vet inte hur det kommer att se ut i framtiden, kanske kommer traditionen att ebba ut? Om den skulle göra det finns den dokumenterad för framtiden.

Egentligen är det Huskvarna som jag har riktat in mig på i mitt dokumentära långtidsprojekt. Men jag har även en hel del bilder från Jönköping i mitt arkiv. Gemensamt för de äldre bilderna är att de rönt ett stort intresse när jag delat dem i olika "Du vet om att du är från" grupper på Facebook. Vad gäller nya bilder som innehåller människor blir det ofta GDPR-tjafs i grupperna, men bilder som jag lagt upp i grupperna som över tid blivit historiska dokument har ingen skrikit "GDPR" åt.



Tyvärr hade jag en eländig kamera vid fotograferingstillfället. Kameran led av bakfokus med objektiv med skruvmotor vilket gjorde att några av de bästa bilderna blev felfokuserade. Ilskan över det är en anledning till att bilderna blev liggande. Läxan jag lärde mig var att inte kompromissa med utrustningen, tekniken får aldrig stå i vägen för bilden och bra grejer kostar lite mer men i det långa loppet lönar det sig.

Text och foto: Mikael Good