Vad hjälper det om man vinner världen men förlorar sin själ?

Både som konstnär och som fotograf så har jag de senaste åren gjort en del val som kan tyckas märkliga i andras ögon. Jag har fått en hel del förfrågningar och inbjudningar om att ställa ut min konst, men jag har hitills tackat nej till dem alla mycket p.g.a. av att jag känner att jag inte riktigt har tid att slå igenom som konstnär i den fas av livet som jag står i nu. Jag har valt att sätta familjen före karriären och det valet är kommer jag inte att ångra när jag blir gammal.

Som fotograf har jag också gjort en del märkliga val det senaste åren, jag tackade jag till att vara med i den Kanadensiska bildbyrån/bildgalleriet Irisf64 då jag där såg en potential att sälja den typ av bilder som jag vill sälja. Trots att jag har fått en del tips om och rekommendationer till olika bildbyråer så har jag hitills valt att stå utanför mycket främst för att jag reserverar mig för att det skulle äta för mycket av min dyrbara fritid och risken för att mina bilder skulle kunna användas i reklam för företag som jag bojkottar p.g.a. deras roffarbehandling och tidigare roffarbehandlingar av människor i tredje världen. Kalla mig gärna idealist, för det är jag. Blodspengar befattar jag mig inte med.

Vän av ordningen kanske undrar hur i hela friden jag kan tacka nej till möjlighet efter möjlighet att göra karriär som konstnär och fotograf? Mitt svar är: " -Vad hjälper det om man vinner världen men förlorar sin själ?" 


Delutsnitt av en av mina målningar

Veckans skiva: The Complete Stax-Volt Soul Singles, Vol. 2: 1968-1971

//Chasid

Vad har han för kamera ...

...När jag är ute och fotograferar så stöter jag nästan alltid på dem, fotointresserade män i alla åldrar som på ett nyfiket avundsjukt sätt försöker se vad det är för fotoapparat som jag har. De beter sig på de mest märkliga sätt, en del vrider nästan nacken ur led, en del tittar i smyg och en del bara glor. Det är nog bara män som gör så, kvinnor verkar inte bry sig så mycket om vad man har för fotoapparat, men rätta mig gärna om jag har fel, det finns ingen regel utan undantag!

Om jag hade varit ute och gått med min fru hade jag förstått de nyfiket avundsjuka reaktionerna men nu rör det sig bara om något så totalt osexigt som lite metall, gummi, plast och annat chip chop som fogats samman till en fotoapparat. Jag är medveten om att jag har en digital fullformatare som inte tillhör vanligheterna, men det är ju bara ett verktyg för att skapa bilder med och inget som jag har köpt för att stila med. Den orsakade ett djupt hål i min plånbok men jag behövde fotoapparaten till den sorts bilder som jag tar. Visst en gammal hederlig Mamiya 6 eller 7 hade också fungerat men jag har tröttnat på att retuchera inscannade bilder och den digitala fullformataren ger mig trots allt större konstnärlig frihet.

<Edit 18:07> Finns det någon annan som råkat ut för samma fenomen som mig eller är jag den enda som råkat ut för nyfiket avundsjuka kamerabeundrare? Skriv gärna en kommentar/svar i så fall! <Edit 18:07>



Kampen mot betongen. Fullformatare + Leitz 35/2.0. 1/60, Bl. 11

Bilden gör sig bättre i stort förmat, för större bild tryck här 

Veckans skiva: Car - Peter Gabriel

//Chasid

Ps: De flesta av mina läsare väntade sig säkert en liten humoristisk gliring åt DHS och dess avknoppning Konstfotopoolen, men lugn bara lugn det kommer så småningom, jag behöver bara scanna några bilder först!

Är det någon mer än jag som saknar Bengt Björkboms utmärkta blogg? I dessa tider av populistisk pictorialism så behövs bloggen Straight Photography som en motvikt - Kom tillbaka från semestern Bengt, du behövs mer än någonsin!

Elitistiskt tänkande och Den Högre Skolan...

...Först hade jag börjat skriva ett surt inlägg om den nya elitismen här på Fotosidan i och med att sällskapet Den Högre Skolan för speciellt utvalda medlemmar har startat, ett sällskap för dem som har hög nivå, ambition, driv och kompetens... Men när jag läste igenom mitt inlägg andra gången innan publicering så valde jag att helt skriva om texten! (jag har för vana att skriva mitt inlägg och låta det ligga och mogna opublicerat några dagar, så att jag kan gå igenom det några gånger innan publiceringen), hade jag publicerat min ursprungliga text så hade det helt klart varit skott mot eget mål.

Jag kom att tänka på att jag också är medlem i en elitistisk fotogrupp som är knuten till ALTphoto , nämligen IRISf64. Nu skiljer den gruppen sig rätt så rejält mot Den Högre Skolan här på Fotosidan, då IRISf64 snarare är ett digitalt bildgalleri för att sälja konstnärliga bilder och inte som Den Högre Skolan som är ett sällskap för speciellt inbjudna som har hög nivå, ambition, driv och kompetens. IRISf64 är lite som Picturo fast med säljare som åker runt och presenterar galleriet och aktivt söker kunder för medlemmarnas bilder, givetvis mot en avgift på 30% av försäljningssumman. Jag blev inbjuden till IRISf64 efter det att en berömd kanadensisk fotograf sett några av mina kinabilder på AltPhoto och nyfiket kollat igenom min hemsida, efter han gjort det tog han kontakt med mig och berättade att han rekommenderat mig till ledningen för IRISf64, efter att de gått igenom mina bilder så var de villiga att anta mig om jag svarade ja - vilket jag gjorde efter att jag kollat upp seriositeten på sidan.

Men IRISf64 är ändå som Den Högre Skolan en elitistisk grupp där enbart ett fåtal utvalda får visa upp sina bilder, för mig har medlemskapet i IRISf64 öppnat dörrar som annars skulle ha varit stängda. Men IRISf64 är en avknoppning från ALTphoto och jag tycker att även att sällskapet Den Högre Skolan ska vara en avknoppning från Fotosidan. Skulle jag bli erbjuden en plats i Den Högre Skolan här på Fotosidan så skulle jag trots allt tacka nej. Med motiveringen: Jag tycker att Fotosidan ska vara en plats där alla kan mötas på lika villkor, både amatörer och proffs, bredden är det som är Fotosidans styrka och säkerligen en stor anledningen till sidans expantion, Fotosidan ska vara ett "community für alle"! Skulle däremot Den Högre Skolan bli avknoppad från Fotosidan så skulle jag kanske tänka om, om jag mot förmodan skulle bli erbjuden ett medlemskap.

Ein bild für Den Högre Skolan? (Givetvis är bilden omanipulerad!)
Sima SF 100/2.0

Dagens skiva: Sonny & Brownie - Sonny Terry, Brownie McGhee

//Chasid

Benämningen färg på papper fick en helt ny innebörd! (EDIT)

Året var 1995 och jag fick en inbjudan att vara med på en fotografisk samlingsutställning i Mainz i Tyskland via fotoklubben. Varje fotograf fick skicka in fyra stycken bilder, som skulle sållas av en slipad jury, hade man tur kom alla bilder med. Kriteriet var färg på papper och just det senare tog jag fasta på. På den tiden höll jag på att experimentera friskt med svartvita solariserade bilder, markörpennor och laserkopiatorer. Jag valde ut fyra stycken bilder som jag var nöjd med, men i sista stund bytte jag bort en av bilderna mot en ny. Monterade bilderna i passpartout, förpackade dem väl och lät sända iväg dem. Jag hade turen på min sida och alla mina bilder valdes ut av juryn (drygt 300 bilder refuserades). Bilderna hängdes upp tillsammans med hundra andra i Mainz rådhus och en relativt stor publik tog del av dem. Jag hade tyvärr inte tid eller råd att närvara vid den utställningen, men i efterhand fick jag ta del av den debatt som mina bilder orsakade.

Mina bilder blev upphov till en bitvis infekterad debatt i juryn, debatten gällde bildmanupilationens vara eller inte vara, på den ena sidan stod traditionalisterna som ville ha rena kemiska bilder och på den andra stod de som tyckte att man skulle tillåta manipulation för konstens skull. Tyvärr blev jag aldrig tillfrågad om mina bilder var datormainpulerade eller inte, vilket de inte var. Men det som jag tyckte var roligast med hela historien var att det fotot som var mest debatterat om det skulle få vara med eller inte på utställningen, inte var något foto. Bilden var en målning som jag hade kört i laserkopiator, visst det såg ut som en dator manipulerad fotografisk bild men i själva verket var det en målad bild. Jag har tyvärr inte kvar bilden som kördes i kopiator, men det målade orginalet finns kvar och kan beskådas här nedan. Man kan säga att benämningen färg på papper fick en helt ny innebörd!

(EDIT 0708 08.00) Genom att vända och vrida på begreppet färg på papper så ansåg jag att det var legitimt för mig att skicka in en målning till en fotoutställning! En del kanske undrar varför? Chansen att ställa ut i ett annat land får man inte så ofta.  Svaret är enkelt, på den tiden så ville jag skapa debatt med mina bilder, dock inte genom att provocera och debatt blev det så syftet blev uppnått, tyvärr fick jag inte ta del av debatten förrän i efterhand.  (EDIT)

Egoismus. Oljemålning.

Veckans skiva: I´m Ready - Muddy Waters

//Chasid 

Är foto konst eller inte...

...jag tror att en stor bov i dramat i alla fall inom Sverige är att det är så många konstkritiker och kännare som inte riktigt accepterar fotot som konst och när inte fotot är accepterat i de finare salongerna så är det väldigt svårt att befästa en konstnärlig status hos utövarna, detta kan leda till en stagnation som leder till att provokationen i sig själv blir det som provocerar. Tar vi en titt tillbaka på de fotoutställningar och bilder (jag tänker inte nämna någon vid namn) som har varit mest omtalade de senare åren så har de nästan alltid provocerat och därigenom fått medial uppmärksamhet. Många gånger har bilderna varit tekniskt perfekta men de har saknat den där djupa konstnärliga dimensionen och inställsamt spelat på lättvunna medialakänslor.

Mycket inom fotokonsten är redan gjort och ännu svårare är det inom den målade konsten, det är näst intill omöjligt att hitta ett spår som ingen tidigare har utforskat och mutat in. När jag började måla så ville jag likt Jean-Michel Basquiat blanda gatans konst med det traditionella måleriet, men efter ett par tavlor insåg jag att jag börjat plagiera och inte hade mitt eget uttryck, marken jag rörde mig på var redan inmutad och utforskad och detta fick mig att söka vidare. På senare år har jag inom mitt måleri hittat ett vad jag tror nästintill outforskat spår, men jag har trots det hämtat grundinspirationen från tavlor som är nästan 2000 år gamla, trots sin ålder så sprudlar dessa tavlor av ett liv, ljus och kraft som fångat mitt intresse.

Inom foto är det trögare för mig att hitta något nyskapande och unikt, mycket har som redan sagts gjorts av andra fotografer. Likheter mellan mitt fotografiska uttryck och tidigare fotografiska mästare finns i mina bilder och är faktiskt lite väl tydliga i vissa fall. Jag vet faktiskt inte om jag ska ta det som positiv eller negativ kritik när mina bilder jämförs med fotografiska mästare som jag ser upp till.
Men jag strävar efter det unika det outforskad även inom mitt fotograferande, men handen på hjärtat så är det nog näst intill omöjligt att hitta ett unikt uttryck inom gatu- och reportagefoto, men jag jobbar hårt på att hitta ett eget uttryck inom ljusmåleri, jag har inte kommit dit ännu men kanske, kanske så kommer jag dit en dag.

Love Spreads. Blandteknik. Yoghurt, akryl, sprayfärg, diskmedel. Inscannad, bearbetad och färdigtställd i Fractal Design Painter & Live Picture.

Veckans skiva: Theodore Bikel Sings Yiddish Theatre and Folk Songs

//Chasid