Bilderna från Lettland väcker minnen

För mig är det avkopplande att gå igenom gamla bilder. De får mig att minnas människor som jag mött genom åren, och de har en unik förmåga att återskapa minnen av dofter, röster och miljöer.



Genom åren har jag varit ute på reportageresor runt om i världen och träffat och intervjuat mängder av människor. De flesta mötena har resulterat i socialreportage i text och bild som publicerats i olika tidningar både i som utanför landet. Några av reportagen har till och med översatts till finska, norska, ryska, engelska och tyska.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i Lettland. Det är ett land som jag har besökt många gånger genom åren. Jag har knappt sett några turistattraktioner i landet, men jag har dokumenterat ett Lettland som de flesta inte har sett eller upplevt. En del av bilderna och intervjuerna som jag gjort kommer antagligen att få ett stort dokumentärt värde i framtiden.

Text och foto: Mikael Good

Svartvita dokumentärbilder lockar läsare till bloggen

Det mest lästa inlägget i min blogg förra året hade rubriken ”När ljuset inte riktigt räcker till” och handlade om mitt besök i en romsk by utanför Pazardzjik i Bulgarien strax innan mörkrets inbrott.



Inlägget illustrerades med några opolerade svartvita dokumentärbilder som tagits på höga ASA. Till dags dato har inlägget lockat lite mer än 20 000 läsare. När man skriver ett blogginlägg är det svårt att på förhand riktigt veta vilken typ av inlägg som lockar läsare. Men min personliga erfarenhet är att inlägg som illustreras med rakt, enkelt dokumentärfoto, gärna i svartvitt fortfarande går hem i stugorna. Inläggen som handlar om dokumentärfoto som jag lagt upp i bloggen har överlag haft många läsare.



Jag kommer att försätta att dela med mig av mina svartvita dokumentärbilder från jordens alla hörn i min blogg, men inte för att locka läsare utan för att jag älskar dokumentärfoto och gärna delar med mig av mina bilder och upplevelser till andra, och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätta. Bilderna i inlägget tog jag med en Fuji X-T1 och ett 18-135mm.

Text och foto: Mikael Good

Dödsmisshandeln som skakade Sverige

Natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 misshandlades den hemlöse rumänen Gheorge ”Gica” Hortolomei-Lupu till döds av två tonårspojkar i Smedbyparken i Huskvarna. Den fruktansvärda händelsen borde blivit en väckarklocka mot det besinningslösa våldet, tyvärr blev den inte det och våldet mot utsatta människor ökar i Sverige.

I samband med ettårsdagen av Gicas död förra året bestämde jag mig för att skriva ihop en artikel om honom. Jag ville visa att Gica inte var en "råtta" som han kallades av sina antagonister, utan en människa av kött och blod precis som du och jag. Gica var inte något helgon men ingen förtjänar att över tid utsättas för sådan utstuderad mobbing och trakasserier som han gjorde, och sättet som han dödades på var både rått och brutalt.

Genom åren träffade jag Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid några av dessa tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen, han valde att inte släppa in någon på livet. Gica ville själv ta hand om sina problem utan någon annans inblandning. Efter hans tragiska död skrev jag ihop en längre artikel om Gica delvis för att få ett avslut och för att berätta om vem Gica var och varför han hamnade där han hamnade.

I samtal med Gicas bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet kunde jag sakta men säkert pussla ihop en grovkornig bild av hans liv. Jag hade ofta en rejäl klump av sorg i halsen när jag gjorde det, särskilt när jag läste om händelseförloppet på mordkvällen.  På årsdagen för Gicas död förra året publicerade jag artikeln med rubriken "Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna" på Facebook samt i min blogg på Blogger.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna och deras vänner avhumaniserade Gica och kallade honom för "råttan". Med min artikel vill jag rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska som på grund av olika omständigheter i livet hamnade snett, en människa som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv. Det som hände Gica borde aldrig ha fått ske. Det fanns vuxna personer som visste vad Gica utsattes för, men de valde att fegt titta bort och några av dem hejade på.

Tyvärr ökar våldet mot utsatta människor enligt polisen. Många människor som har flytt fattigdom, främlingsfientlighet, religiös extremism, krig, våld och hat har kommit till Sverige de senaste åren. De flesta av dem har behandlats väl men det finns tyvärr de som utsätts för hat, misshandel och till och med ond bråd död.

Med tanke på det hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi som tror på solidaritet och medmänsklighet inte gömmer vår blick för utsatta människor utan ger dem en chans att resa sig, för att i förlängningen kunna bidra till vår gemensamma välfärd. Ett första steg vore att erbjuda en tak över huvudet garanti åt alla hemlösa, ingen ska behöva sova på gatan.

Jag är bekännande kristen. Över 2000 bibelverser handlar om fattiga och förtryckta. Jesus står på de minsta och svagastes sida. Ett samhälle som inte tar hand om fattiga och förtryckta och som fokuserar på den starkes överlevnad vill jag inte att mina barn ska växa upp i och därför vill jag vara en motkraft mot detta synsätt.

Klicka här för att läsa artikeln om Gica

Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling

Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.

Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!

Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.

Text och foto: Mikael Good

Bildredigering i hängmattan

Nu är äntligen semestern här. Men istället för att lägga mig i hängmattan med en god bok har jag lagt mig i ryggläge med min bärbara dator. När vädret inte är det bästa för husrenovering, trädgårdsskötsel eller utflykter passar jag på att gå igenom mina bilder från Balkan.



Tidigare har jag snabbt plockat ut några av dem till olika artiklar. Men nu var det dags för en mer grundlig genomgång. Jag har redan framkallat lite över tvåtusen bilder i ACR men flera tusen bilder återstår att gås igenom och framkallas. Alla bilderna som jag plockat fram skulle hålla för publicering, men jag kommer ändå att behöva göra en rejäl grovgallring bland dem och sortera ut ett par hundra bilder.



Jag vet inte hur det är för dig. Men för min egen del är bildredigering avkopplande. Jag tycker om att återuppleva det som jag varit med om och fått se och uppleva. Att få återknyta kontakten med människor som jag mött, och resa tillbaka i tanken till platser som jag besökt. 



Det händer att jag får frågan om vilken utrustning jag har för att redigera bilder. Jag använder en MacBook Pro Retina, 15 tum från 2015, den har 16 gb minne och en 256 gb stor SSD-disk. För bildredigering använder jag Adobe Bridge och Photoshop CC, samt egentillverkade macron i Efex Pro, enligt konceptet "less is more"!



Jag kör aldrig med extern kalibrerad skärm, och redigerar bara på den inbyggda skärmen. Sedan jag köpte min MacBook Pro har jag levererat tusentals bilder som jag redigerat på min laptop och hitintills är det ingen som klagat på bildkvaliteten.



Bilderna i inlägget tog jag i staden Pazardzjik i Bulgarien samt några byar och samhällen i närheten av staden i oktober 2017. Jag föredrar att resa lätt och hade bara med mig en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good