#Blogg100 - Rockfoto

För många är jag kanske mest känd som dokumentärfotograf och reporter. Mina bilder och artiklar har varit med i både små och stora tidningar runt om i världen och några av dem har nått en riktigt bred publik. Något som kanske inte så många känner till är att jag har hållit på med rockfoto i över 30 år. Men det är först de senaste 10 åren som det har satt fart ordentligt och mina rockfoton har nått en betydligt större publik än tidigare.



Mitt musikintresse har alltid varit stort och det är det som ligger till grunden för mitt intresse att fånga stämningar och uttryck vid konserter, jag tror att det är svårt att vara rockfotograf om man inte har ett musikintresse. Även om jag har fotat en del större artister så är jag mest tacksam för alla mindre artister som jag har fått se och upptäcka. En av dem är Terese Fredenwall som syns på bilderna i det här inlägget. Hennes låtar är starka och personliga och hon levererar dem med intensitet och mycket stor scennärvaro.



I år kommer jag åter att vara med i blogg 100 och tanken är att jag ska publicera minst ett rockfoto och en kortare text om dagen. #Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad. Här kan du läsa mer om utmaningen.  Och här är Facebookgruppen.

  

Text och foto: Mikael Good

 

Klass 2 varning över Huskvarna

Igår slog en kraftig snöstorm till över Sverige och meteorologerna hade utfärdat en klass 2 varning över södra vätterbygden. Jag tycker om att vara ute när det är snöstorm och jag klädde mig i regn- och vindtäta kläder och satte på mig ett par rejäla kängor och begav mig ut i stormen tillsammans med en vädertålig kamera och två objektiv.



De blåste ganska rejält på topparna runt Huskvarna men Bondberget stoppade upp det mesta av snöstormen i centrala Huskvarna. Trots en del hårda kastvindar och ymnigt snöande blev Huskvarna ganska så förskonat från stormen. Jag hade hoppats på betydligt vildare väder men samtidigt är jag glad över att stormen inte slog till med full kraft med tanke på alla de konsekvenserna som det kan medföra för människor och miljö.

Text och foto: Mikael Good

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping

Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good

I fought the flu and the flu won...

Jag har försökt att stoppa influensan med febernedsättande tabletter och hostmedicin. Igår såg det ut som om jag skulle lyckas och jag blev stadigt bättre. Men i natt slog influensan tillbaka med full kraft och efter en rejäl hostattack och stigande feber insåg jag att slaget om min hälsa var förlorat för denna gången och jag drog mig tillbaka för att försöka samla krafterna och tillfriskna.

Text och foto: Mikael Good 

När mörker blir ljus - Carl Zeiss Planar T* 50/1,0

November är inte en ultimat årstid för oss ljusfångare. Men med hjälp av kameror som är bra på höga ASA eller med ljusstarka gluggar kan man ofta besegra mörkret och fånga ögonblicken ändå. Bilden ovan tog jag för en stund sedan utanför ett köpcentrum i storbyn. På kameran hade jag monterat ett objektiv med bländare 1,0 eller 0,994 om man ska vara exakt! 

Objektivet är manuellt fokuserat och skärpedjupet är minimalt så det gäller att fokusera rätt. Det ska bli intressant att testa objektivet under lite mer gynsamma förhållanden. Det är lite soft på största bländaröppning men jag skulle tro att det skärper till sig om man bländar ned ett par steg!

Text och foto: Mikael Good