Leicafotografer är stockkonservativa

Ända sedan Leica M3 introducerades 1954 har Leica Camera AG hållt fast vid ett tydligt designkoncept. Men varenda gång som de har försökt att frångå mallen har de mötts av motstånd från de konservativa användarna.



1971 introducerades Leica M5. Det var den första M Leican med inbyggd ljusmätare. Men trots det föll den inte Leica fotograferna i smaken. Den annorlunda designen och att den var större och tyngre än tidigare M-kameror och Leica-fotograferna ratade den. Produktionen lades ned redan 1975 efter att 33 900 kameror tillverkats.



Leica fotografer är stockkonservativa och efter detta valde Leica att ersätta den med Leica M4-2. Och samtidigt utveckla en kamera med inbyggd ljusmätare som rymdes i en kamera med samma storleksförhållande som denna. 



Man kan tycka att Leica borde ha lärt sig sin läxa där och då. Men trots detta introducerade de en Leica som radikalt skiljde sig från tidigare analoga och även digitala modeller i september 2012. Den nya kameran var större och tyngre än tidigare. Trots att den var späckad med många finesser såsom live-view, filmfunktion, flerfältsmätning och möjlighet till extern digital sökare tog inte Leicafotograferna riktigt kameran till sina hjärtan. Det var en bra kamera men enligt dem hade den inte den rätta Leicakänslan.



Leica pressades in till ritbordet och fick jobba hårt för att plocka fram en kamera som rymdes inom de klassiska Leicamåtten och såg ut som och kändes som en analog kamera. Den nya kameran introducerades i januari 2017, och denna gången tog Leicafotograferna den nya kameran till sina hjärtan.



Jag tycker om att jobba med mätsökarkameror och bryr mig inte så mycket om extra millimetrar och gram. Som grädde på moset är begagnatpriset relativt lågt med Leicamått mätt. Jag skulle gärna vilja ha en Leica M10, men i och med att jag inte har en obegränsad budget, valde jag att köpa en begagnad Leica M 240. Jag har inte något problem med vare sig tyngd eller storlek. Faktum är att jag ofta har med mig kameran och använder den tillsammans med ett 7Artisans 28/1,4 både i jobbet och privat. Förutom den översta bilden är alla bilderna i det här inlägget är tagna med den kombinationen,





Text och foto: Mikael Good

Ps: Om du är sugen på att fota en riktig  karneval så vill jag tipsa om Hammarkullekarnevalen som hålls den 24-26 maj.

La Vida Es Un Carnaval

I lördags samlades drygt tusen människor i olika åldrar och med olika ursprung för att fira årets Öxnehagadag. I år var sambaskolan A Bunda på plats. Med sin färgsprakande och svängiga inledning av dagen hjälpte de till att höja festivaltemperaturen rejält.
– La Vida Es Un Carnaval (livet är en karneval), utbrast en kvinna i publiken med rötter i Chile när hon omfamnades av sambarytmerna.

Under ett par år har det kommunala bostadsföretaget Vätterhem arrangerat Öxnehagadagen tillsammans med föreningar och organisationer som är verksamma i stadsdelen Öxnehaga i Huskvarna. Ett av inslagen under dagen är ett karnevalståg, där dagis, skolor, föreningar och församlingar gått med. En lokal sambainfluerad danstrupp har tagit täten i tidigare karnevalståg, men trots att de har kämpat på har den rätta karnevals- och feststämningen ändå inte riktigt velat infinna sig.

I år bestämde sig Vätterhem för att satsa lite extra för att höja partytemperaturen. De tog kontakt med sambaskolan A Bunda från Göteborg, som med sina 170 medlemmar är en av Europas största sambaskolor. A Bunda som har uppträtt på festivaler och karnevaler runt om i Europa och Sverige tackade ja till att medverka.

När det var dags för årets Öxnehagadag fanns ett hundratal medlemmar från A Bunda på plats. I sina färgsprakande dräkter dansade de fram på Öxnehaga, och bjöd på svängiga rytmer, skir glädje och energisk sambadans som stöddes av en stor grupp med rytmiska slagverkare. Den rätta feststämningen infann sig direkt, och de drygt tusen åskådarna som samlats utmed karnevalsvägen fick nästan nypa sig i armen för att förstå att de var i Sverige och inte i något sydeuropeiskt land.

Bilderna i artikeln är tagna med Leica M 240 + 7Artisans 28/1,4 samt Sony A7rII+Canon EF 70-200/4 IS

Text och foto: Mikael Good

En prisvärd Leica

Om du köper en ny Leica M10 och ett par ljusstarka originalobjektiv hamnar prislappen lätt på ett par hundratusen kronor. Men det finns faktiskt prisvärda alternativ för den som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror.

Ett av alternativen är Leica M9. Trots att den har tio år på nacken, och är ganska så långsam med dagens mått mätt, håller den fortfarande måttet. Med en Leica M9 är det ”slow photography” som gäller, att vänta in rätt ögonblick och trycka av i precis rätt tid, precis som man gjorde på filmtiden! Och bilderna har mycket filmkänsla över sig, de påminner en hel del om klassiska Kodachrome 64, men det är inte så konstigt då den är utrustad med en Kodak CCD.

För den som är på jakt efter en bra mätsökarkamera som inte kostar allt för mycket, är Leica M9 ett bra val. Men väljs en som har fått sensorn bytt, äldre varianter kan drabbas av korrision, och det kostar mycket att byta den. Leicas objektiv är också dyra. Om man inte har obegränsade resurser eller höga kvalitetskrav, har 7Artisans tre riktigt bra gluggar för M-kameror; 7Artisans 28/1,4, 35/2, 50/1,1. Företaget släpper även ett 75/1,25 mm i juni, och det ryktas om ett 21/1,4mm som förmodligen släpps i slutet av hösten.

7Artisans objektiven når inte riktigt upp till Leicas nivå. Men de är i partitet, och i vissa fall till och med bättre än andra ”pirater”. Deras 28/1,4 gör inte bort sig hos kräsna Leicafotografer, trots att det bara kostar 1/10 av Leicas motsvarighet, det nya 75/1,25 väntas hålla samma höga klass. En begagnad Leica M9 tillsammans med ett par  7Artisans objektiv är ett prisvärt alternativ för fotografer som föredrar att jobba med mätsökarkameror, men som inte har budget för Leicas objektiv. Har du redan några Leica M-objektiv på lager är M9:an också ett bra lågbudget val ifall du vill köra digitalt.

Bilden har tagits med en Leica M9 och ett 7Artisans 50/1,1. Bilden är inte manipulerad.

Text och foto: Mikael Good

Gatufoto eller inte det är frågan

Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.

Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.

Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good

Mätsökarkameran som övervinner mörkret

För ett par veckor sedan impulsköpte jag en Leica M 240. Jag fick den relativt billigt då den behövde lite handpåläggning för att fungera som den skulle. Nu har den fått följa med mig på en del jobb. Primärt har jag använt den med ett 28/1,4 och ett 35/1,7, men jag har ofta med mig ett 90/2 som används vid behov.

Jag har levererat ett antal bilder som jag tagit med M 240 till olika tidningar. För första gången har jag en digital Leica som går att dra till 3200 ASA utan problem, och som inte gör bort sig på 6400. I kombination med skarpa ljusstarka vidvinklar kan jag övervinna mörkret, och det är precis det här som är mätsökarens styrka enligt mig, förmågan att kunna se i dunkla och halvskumma miljöer. Äntligen har Leica en sensor som gör mätsökaren rättvisa. Leica M10 lär visst vara strået vassare och är användbar upp till 12 800 ASA!

I går skulle jag ta några porträttbilder till två olika tidningar, och då blev jag åter varse att det är svårt att finlira med teleobjektiv och mätsökarkameror. Å andra sidan går det att råda bot på det problemet idag. Det går att att sätta en elektronisk sökare i blixtskon på M 240. Tyvärr har jag inte en sådan, men om du råkar har en Olympus VF-2 eller Leica Visoflex EVF2  till övers får du gärna kontakta mig.

Bilden tog jag på Hillsong Jönköpings lovsångskonsert på Kulturhuset Spira. En färgvariant av bilden publicerades i onsdags. Bilden är tagen med Leica M 240 och 28/1,4 (2),  på 3200 ASA och har "pressats" ett steg.

Text och foto: Mikael Good