Tummen upp för Fotosidans läsningsstatistik

Tack vare Fotosidans nya funktion med tydligare läsningsstatistik har jag kunnat se att 2019 totalt sett var ett bra bloggår för mig,  även om  jag inte publicerade mer än 48 inlägg. Det minst lästa inlägget hade 1643 inklick och det mest lästa 16854. 

Mellan tummen och pekfingret ligger snittet på 5000-6000 inklick. Det är ett ganska bra resultat med tanke på att en webbad tidningsartikel i en lokal- eller mindre rikstäckande tidning brukar ha ungefär lika många inklick. Men jag skriver inte för att få många inklick, utan för att jag tycker att det är roligt. Under 2019 skrev jag även ett 50-tal artiklar som jag fick betalt för. Några av artiklarna passerade 50000 inklick på webben och hade 10000-tals läsare i tryckt form.

Mina tre mest lästa inlägg på Fotosidan 2019 var:
”När ljuset inte riktigt räcker till”, som hade 16854 inklick
”En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla”, som hade 15582 inklick
”Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer”, som hade 15408 inklick

Text och foto: Mikael Good

Indien i mitt hjärta

Det finns platser som jag gärna återkommer till. Platser som har satt ett lite djupare avtryck i mitt hjärta och i mitt sinne. Ett sådan plats är Indien. Jag har varit på två längre reportageresor i landet de senaste åren, och de kommer snart att följas av fler.



Det är viktigt att ta av sig sina västerländska glasögon när man åker till Indien, och läsa in sig på landet och dess historia. Nyckeln till ett land ligger alltid i dess historia. Den beskriver hur ett land och dess invånare är. Att kunna ett lands historia visar att du har respekt för det, och om du har respekt för ett land är det lättare för dig att få dess invånares förtroende. Vilket är a och o när du jobbar med reportage i bild och text. 

Intrycken av Indien är många. Landet är som en smältdegel av färger, former, ljud, ljus, lukter, kaos och upplevelser. Kulturskillnaderna mellan Indien och Sverige är så stora att det är lätt att drunkna i alla intryck, och många drabbas av en kulturchock. Indien är ett land där det är svårt att planera något. Hela landet har något av en ”go with the flow” mentalitet som det kan vara svårt för oss svenskar att sätta sig in i. Lunken är betydligt lugnare än i Sverige, och det där med att passa tider är inte så viktigt. Vi måste åka innan klockan åtta betyder allt som oftast att man åker strax innan lunch.



Indierna är trevliga och öppna, och söker gärna kontakt. Att smyga omkring med en kamera skapar misstänksamhet, men om du är öppen med vad du gör får du många trevliga samtal och bilder. Du får också räkna med att ställa upp på en hel del gruppfoton. Indier vill gärna synas på bild tillsammans med västerlänningar. Jag vet inte hur många hundra bilder som jag är med på! Men jag säger alltid ja! En del fotografer flyr uppmärksamheten och försöker gömma sig bakom sina kameror, men lika självklart som jag tar bilder på andra, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar. Men jag kan också bli putt om någon smyger omkring och försöker fotografera mig i smyg.



Som i så många länder är det bra att ha med sig någon som är bekant med landet, kulturen och människorna. Det öppnar upp situationer och gör det lättare att komma människor inpå livet. I Indien är engelska ett officiellt andraspråk, och det finns alltid någon till hands som kan tolka om det behövs.



Det är viktigt att tänka på vad man äter. Bakteriekulturen skiljer sig en hel del från Sverige. Jag älskar indisk mat, speciellt när den är på gränsen till att vara för stark. För att slippa att få matförgiftning eller "Delhi belly" som det kallas i Indien undviker jag att köpa mat i gatustånd, och när jag äter kött är det från nyslaktade djur, eller färsk fisk. Grönsaker och frukt undviker jag också såvida de inte är färska och kan plockas direkt från grönsaksland eller från träden. Det finns fantastiskt goda mandariner i bergsbygden, som man kan plocka direkt från träden, men man ska undvika allt som är sköljt i annat än dricksvatten.



Jag tycker om att möta nya människor och miljöer. I Indien får jag mitt lystmäte. Och jag har lärt känna många människor under mina resor i landet, en del av dem har jag kontakt med via Facebook. De senaste åren är faktiskt Indien det land som jag har spenderat mest tid i efter Sverige, tätt följt av Serbien och Norge.



När jag åkte hem efter det senaste besöket frågade mannen i passkontrollen mig vad jag tyckte om Indien? Mitt svar kom snabbt:
– I love India, for it's people, it's nature and it's food, and I will return as soon as possible!
Passkontrollanten sprang upp i ett stor leende och sa:
– You're most welcome back sir!



Nu håller jag som bäst på att förbereder mig för nästa resa till landet, det jag längtar mest efter är människorna, miljöerna och maten. Att åka på reportageresor är en välkommen färgklick i den gråa vardagslunken. Bilderna i inlägget tog jag under mitt senaste besök i nordöstra Indien i december 2019, de är ett litet axplock av alla bilderna som jag tog. Personerna som är med på bilderna var fullt medvetna om att jag fotograferade, och gav sitt medgivande.

Text och foto: Mikael Good

Sony A9 trivs bra i frilansarens kameraväska

Nu har det gått ett par månader sedan jag köpte en bättre begagnad Sony A9, och den har fått följa med på en del jobb. Oftast har den fått samverka med min Leica. För att undvika att använda två olika objektivuppsättningar har jag valt en lösning som fungerar på bägge kamerorna.



Det som imponerar mest på mig med A9:an är den snabba och exakta ögonstyrningen. Kameran jobbar som väntat bäst med Sonys FE-objektiv. Men den primära anledningen till att jag valde att köpa en bättre begagnad A9:a var att jag hade fått tips om att kameran fungerade riktigt bra tillsammans med ljusstark M-optik som adapterats med en Techart PRO AF-adapter.



Jag har några ljusstarka 7Artisans gluggar med M-fattning som jag brukar använda på Sony med adapter. Objektiven är välbyggda, och tillräckligt skarpa för yrkesbruk. Närgränsen med M-optik brukar vara dålig men men hjälp av Techart-adaptern som även fungerar lite som en mellanring kommer jag tillräckligt nära. Fördelen med M-optik är att de är betydligt mindre och smidigare än Sonys och Sigmas motsvarigheter, plus att jag även kan använda objektiven på min Leica om jag så vill. Att köra med dubbla objektivuppsättningar blir både dyrt och utrymmeskrävande.



Jag betalar för kameror och objektiv genom pengar som jag drar in utöver mitt ordinarie arbete som multireporter. Frilanslönerna är låga och det betyder att jag inte har så mycket pengar att röra mig med. Genom att handla begagnat får jag pengarna att räcka längre, och jag kan oftast sälja mina gamla prylar utan att göra någon förlust. När en ny modell kommer ut på marknaden brukar jag passa på att uppgradera om jag har behov av det. Begagnatpriset på den tidigare modellen brukar då sjunka ned till behagliga nivåer.



Tidigare när jag använde Techart PRO adaptern tillsammans med min A7rII hände det att autofokusen jagade när det blev lite skumt, och det gjorde att jag missade en del viktiga bilder, det och en usel batteritid fick mig att fundera på att göra ett byte. A9:an sätter fokus utan att tveka, och ögonfokusen är klockren även med adapterad optik. När jag kör reportage använder jag oftast en M 240, en A9 samt ett Zeiss 21/2.8, ett 28/1.4 och ett 75/1.125 från 7Artisan, allt ryms tillsammans med en iPad för anteckningar i en liten men rymlig kameraväska från Billingham.



För att spara på slantarna använder jag ofta adapter för objektiv som jag inte använder så mycket såsom macro och längre telen. Canon EF-optik går att fynda och de går ofta bra att köra på Sony med Metabones-adapter, och Sony A-optik med inbyggd fokusmotor går att köpa till vrakpris. De är inte riktigt lika snabba som FE-optik, men de fungerar bra för mina behov. Om jag hade fotograferat sport eller djur hade jag nog investerat i ett Sony FE 200-600, som komplement till mitt 70-200.



Batteritiden med Sony A9 och Leica M 240 är riktigt bra och det räcker att ha med sig ett extrabatteri till varje kamera i kameraväskan. I och med att Sony A9 är användbar upp till 12800 ASA och har bildstabilisering behövs inte någon blixt, och det går att få med sig bra bilder även från riktigt skumma miljöer. Vare sig Leican eller Sonyn väcker någon uppmärksamhet, de är diskreta att fota med, och drar inte åt sig blickarna som professionella kameror från Nikon eller Canon gör.



Bilderna i inlägget har tidigare publicerats i olika tidningar.

Text och foto: Mikael Good

Mmm… Monochrome

Idag satte jag min Leica i svartvitt läge, satte på ett 35mm, monterade ett virtuellt gulfilter och gav mig ut på en d-vitamin stärkande promenad genom Huskvarna.



De senaste månaderna har jag mestadels fotat i färg, men idag var det åter dags att dokumentera världen i fotografins sanna färger. Oftast fotograferar jag i färg men slår över till svartvitt i PhotoShop. Idag valde jag att fotografera i svartvitt. Om jag vill ha bilderna i färg får jag kolorera dem.




De flesta kamerorna har ett svartvitt läge, men för oss som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror finns det bara Leicor, samt två föråldrade Epsonkameror att välja på, det finns även en Zenith men det är i princip en M 240 med en annan logga. Några av de uppräknade kamerorna är dedikerade för svartvitt, medan de andra har svartvita lägen.



Även om min Leica inte är dedikerad för svartvitt är den som gjord för svartvitt foto. Det svartvita läget är mycket bra, och det finns många inställningsmöjligheter för olika filter och kontrast. Jag har inte behövt göra speciellt mycket efterbearbetning på bilderna. De flesta är i princip JPG direkt ut från kameran. I mitt tycke är det fullt acceptabel gråskala och kontrast i bilderna rakt ut från kameran.




Även om jag gärna skulle vilja ha en Leica M 10 Monochrome, duger min M 240 gott som substitut. Det är bara att "ladda" den med svartvitt när andan faller på, och gå ut och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid innan de för alltid försvunnit in i historiens annaler.



Text och foto: Mikael Good

Sandmaffian som hotar och dödar journalister

Jakten på sand är mer intensiv i Indien än i något annat land. Det råder en byggboom i landet, och till de många byggena behövs det mängder av sand, grus, makadam, standardcement och vatten.

Sandbrytning är en miljardindustri i Indien. Bristen på laglig sand har gjort att det vuxit fram en sandmaffia som livnär sig på att bryta sand illegalt vid landets floder. Den illegalt utvunna sanden säljs sedan till byggen med god förtjänst. Arbetslösheten har ökat i Indien, sedan många statliga teplantage lagts ned. Det gör det lätt för sandmaffian att rekrytera billig arbetskraft. För några tior per dag, arbetar män och kvinnor med att sila och separera sand och grus, samt krossa stenar till makadam. De läggs sedan i olika högar innan de lastas på lastbil och transporteras till byggen.

Varje år utvinns miljarder ton sand och grus illegalt vid Indiens floder. Den illegala utvinningen har vuxit till en mångmiljardindustri som involverar hundratusentals människor. Utvinningen leder till ett skadat ekosystem och att grundvattnet sjunker på en del håll i landet. I en rapport från 7 maj 2019 beskriver FN:s miljöorgan Unep den illegala sandbrytningen i Indien som ett globalt hot mot miljön.

Mellan 2015 och 2018 fick fyra indiska journalister sätta livet till när de rapporterade om den illegala sandbrytningen, och många fler har utsatts för hot och våld av sandmaffian. Jag valde att inte ta några närbilder på sandbrytningen, eller att ställa frågor till arbetarna, utan höll mig på betryggande avstånd när bilden togs.

Text och foto: Mikael Good