En sista från Njupeskär
Klockan 03.55 slog jag upp ögonen, fem minuter senare skulle väckarklockan ringt men när något roligt och spännande är på gång sover jag lätt. Jag ville ju till Njupeskär riktigt tidigt för att se om solens första strålar letade sig in i klyftan och skapade fint fotoljus. Dessutom är trängseln dagtid rätt besvärande och den rätta känslan har svårt att infinna sig.
Nu var jag först på plan och träffade på första besökaren först vid åttatiden och det var vandrade som kom från fjället. Ljuset då? Jo, lite bättre och inte så mycket skugga men solen stiger snabbt och de höga bergen hindrar snabbt luset från att nå in och allra längst ned. När jag som bäst slet med att få till några fina bilder kom strömstaren helt obekymrat uppifrån mot mig och tog ingen större hänsyn till min närvaro. Jag gillar strömstaren skarpt liksom lavskrikan som jag de här dagarna vid Fulufjället haft närkontakt med flera gånger.
Det är något alldeles speciellt med en nationalpark. Den gamla granurskogen vittnar om att här får naturen sköta sig själv utan mänsklig inblandning. Det skapar en biologisk mångfald i särklass och det är njutningsfullt att ströva i sådana marker. Nordvästra Dalarna har bjudit på strålande väder, ganska kalla nätter ned mot endast några få plusgrader till högsommarvärme dagtid.
Om bilderna blev bättre än gårdagens är jag inte helt säker på. Det kvittar vilket, jag hade sex underbara timmar i nationalparken och det lever både gott och länge på.
Dagens bildskörd så.
Lite mer och annorlunda ljus i ottan.
Strömstaren var med mig hela tiden.
En rackare på att springa på klippblocken.
När naturen själv får välja.
Samma här.
Ett lite mindre vattenfall en bit nedströms.
Några bilder på lavskrikan får avsluta.
Chrioster
//Micke