Tripp, trapp, trull - en sån mårdkull!
Vissa dagar är det extra roligt och spännande att vara naturfotograf. I dag var det en sådan dag, en dag då man tänker på bilderna man just tagit och funderar på hur bra de egentligen blev när de väl dyker upp på datorskärmen. Den lilla kameradisplayen har en tendens att överdriva kvaliteten på bilderna tycker jag.
Vid min lilla runda i går mötte jag som hastigast en mård. Så hastigt att jag inte hann med att ens få till en dålig bild på den. Vips, så var den bara borta i den lilla julgransplanteringen. Det kommer en ny dag, en ny morgon, tänkte jag och tog mig upp i ottan för att se om den möjligen var i farten igen.
Och se, naturen slutar aldrig att överraska. Jag gick min lilla runda, tog kanske lite extra försiktiga steg och stannade där jag i går såg mården. Framför mig på kanske 15 meters avstånd står en ek med en kal stam nedtill. Plötsligt, ja, jag blev så paff att jag nästan tappade kameran, kom en mård klättrandes nedför stammen. Och så en till. Och så en till. Jisses. De försvann i de höga gräset men kom nästan omgående tillbaka och jag kunde ta några bilder. Sannolikt hörde de kameraslutaren, efter lite nyfiket tittande åt mitt håll försvann de ned i gräset och var borta. Men vilket möte. Andningen var häftig och hjärtat klappade så där gott ni vet när man upplevt något ovanligt och väldigt både sällsynt och vackert. En bit bort tjattrade törnskatan som från sin kvist observerat det hela. Jag stod stilla i ytterligare en halvtimma i hopp om att de, troligtvis årsungar, skulle komma tillbaka men det gjorde de inte. Kanske i morgon bitti..?
På hemvägen cirkulerade den röda gladn över den nyslagna vallen. Jag kunde inte hålla mig utan packade upp prylarna igen och fick några bilder.
Lite ärtsoppa på det och den här torsdagen är fullbordad!
/ Lena
Ken//
Hälsningar Lena
Sten
Fick då veta att den är vanlig men väldigt ovanlig för mig.
Dina bilder är jättefina.