Bland klipphällarna

Då maj kändes nästan som sommar var det många gånger svårt att stanna hemma. Lusten att ge sig ut var stor. Frågan som alltid var vart vi skulle åka någonstans. Många gånger styr vad vi har lust att fotografera vart vi åker. Oftast är det dock tämligen vagt vad jag känner att jag vill fotografera. Det ger sig kanske inte förrän vi kommit till en plats och jag vandrat runt en stund och tittat på omgivningarna. För att på något sätt underlätta beslutsvåndan vart vi ska åka har vi ofta låtit vädret bestämma färdriktning. T ex - "Det ser fint norröver så vi kör dit." Den här gången blev till Stensjöstrand. 

#2

Jag såg tidigt de här klipporna med sina ljusfärgade skålar. Någon form av utfällning skulle jag tro. Jag tyckte att de skapade intressanta former som jag på något sätt ville komma åt med kameran.

#3

Stativet placerade ömsom lågt..

#4

... och ömsom halvhögt.

#5

Sedan uppmärksammade jag att solen var på väg ner och att det på en utskjutande klipphäll en bit bort stod två killar och fiskade.

#6

#7

#8

När solen gått ner

#9

Jag bytte kamera och objektiv och fotograferade månen som blivit alltmer synlig.

#10

När solen gått ner packade vi ihop och körde hem igen. Imorgon var det vardag med jobb igen.

TheInvisibleJackal

Stensjöstrand

På sommaren vill man gärna dra sig ner till havet när solen är på väg ner för att få sig en dos sommarstämning. Tillsammans med några vänner från fotoklubben tog vi oss ut till Stensjöstrand, strax söder om Falkenberg. Det är en fint klippområde där det ofta finns chans på bra solnedgångar. Vi blev inte besvikna den här gången heller.

#2

Men bäst som jag står där njuter av solens sista värmande strålar ser jag hur mycket spännande mönster och former det är vid mina fötter. Istället för att rikta kameran mot skyn. Eller snarare kanske ut mot havet. Riktar jag den neråt istället.

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Fast en sista solnedgångsbild hann jag med ändå.

TheInvisibleJackal

Ute bland klipporna

Vår sista stund var kommen. De människoätande fåren hade sett oss och gick till attack på bred front.

Det är vacker majkväll. Kall såsom maj hitintills har varit den här våren. Vi är ute för lufta våra kameror. Vi har ingen aning om vad vi ville fotografera. Jag kände ingen direkt uttalat längtan efter att fotografera något specifikt. Att köra till Stensjöstrand några mil norr om Halmstad passar bra vid sådana tillfällen. Miljön där brukar ofta locka fram kameran ur ryggsäcken. 

#2

Den här gången var det föreståndarna för skötseln av det öppna landskapet som gjorde att kameran åkte fram. Det är lustigt det där att bara kameran tas fram börjar också många gånger tankarna komma på olika motiv och kompositioner. Det är som den där bubblan idrottsmän går in i när det gäller att prestera och samtidigt inte. För istället för att stänga ute intryck jobbar jag på ta in intryck och bearbeta dem till något fotografiskt. 

Fast ibland hjälper inte det heller eftersom tycker man att antingen har allting redan fotograferats av andra eller en själv.

"Enhörningar och sjöjungfrur, - bah, det har jag redan tusentals bilder av."

Andra gånger fastnar man direkt i något enastående fantastiskt som bara måste fotograferas. Inte i bara i en vinkel utan i sjuttioelva andra. Man är helt hänförd.

En hänförelse som inte alltid är lätt att förmedla, särskilt inte om man lyriskt visar upp den 118:e bilden på samma sten för några inte lika fullt entusiastiska personer. Då är det inte långt borta att dessa börja sträcka sig efter telefonerna och slå numret till män i vita rockar. Män vars primära syfte är att hjälpa en att klä på sig en tröja med för långa ärmar.

#3

Den här gången valde vi istället att vandra den smala vägen även om den bitvis var beströdd med fårlort, men det kunde varit värre. Det kunde ha varit koskit. Under inflytande av rejäl koskräck vet jag att det inte blir några bilder alls mer än då kanske några ofrivilliga ICM-bilder. 

#4

Fortfarande vet jag inte riktigt vad jag vill fotografera. Jag rör mig i landskapet och tittar än på ena än på det andra utan riktigt kunna bestämma mig för en stenbemängd liten kulle 

#5

eller för en stenomgärdad liten hamn.

#6

Efter en stunds vandrande kommer vi allt närmare havet. Det som ser ut som det skulle kunna finnas något där att fotografera. Hur som helst, vi väljer att stanna här. Ta en liten matbit, prata lite och fundera.

#7

Efter lite klivande hit och dit bland klipphällarna  kommer jag fram till att jag nog vill ta några långa exponeringar på havet och klipporna. Stativet plockas fram när jag bestämt mig för var jag vill ställa det. Trådutlösare och filter tas fram ut ryggsäcken. Solen har letat sig fram och lyser upp den bit som har valt att fotografera. Precis som jag vill ha det.

#8

Samma motiv som ovan. Jag har ändrat kompositionen något. Fast nu är det en kvart senare och solen lyser inte längre upp klipporna.

#9

Den sjunkande solen är det sista jag fotograferar innan jag packar ihop. Det var längre att gå tillbaka till bilen än vad jag hade trott. När vi kom fram till bilen var det nästan så att pannlampan hade behövts den sista bilen.

TheInvisibleJackal

Vintergatan

I första hälften av augusti var jag ute med några fotoklubbskompisar och  fotade på ett ställe som heter Stensjöstrand, som ligger någon mil eller så söder om Falkenberg. Ett riktigt fint sten- och klipplandskap. Från det tillfället blev det inte något direkt bildväg utan det var mest en massa trivsamt snack om allt ifrån Led Zeppelin till Ansel Adams. Ganska sent dessutom. På vägen tillbaka till bilen tänkte jag att hit borde man åka någon gång och testa astrofoto. Det är säkert okej mörkt.

Bara några dagar senare var jag och min fru tillbaka sent  på kvällen. Klockan började väl närma sig elva ungefär. Jag letade upp en plats som trodde skulle kunna funka sedan när ljuset falnat och mörkret börjat lägga sig alltmer. Jag har pannlampa med i fotoryggsäcken, men den använder jag mest för att gå säkert tillbaka när det är mörkt. Jag har lärt mig att sköta kameran i beckmörker. Jag vet var alla knappar och rattar sitter utan att behöva titta efter dem.

Min frun som inte är lika road av försöka sig på astrofoto som jag själv hittade en soluppvärmd klippa på lagom avstånd från mina förehavanden.

Natten och mörkret kom fram mer och mer efter att klockan passerat tolvslaget. Min fru hade nu somnat och låg sov på klippan medan jag fotade stjärnorna i vintergatan. Det var första gången jag fotograferade vintergatan, så det blev en hel del tester med olika slutartider och ISOn.

TheInvisibleJackal