Kattvik III

Jag bytte till 100-400:an för att kunna isolera vågornas rörelser och möten med de fasta elementen av sten och klippor. Jag gick igenom arsenalen med ND-filter. Experimenterade och trivdes storligen. Det här är något jag gillar att göra.  Tiden försvann i ett höj. 

#2

När jag fotograferar vattnets rörelse funderar jag ofta över vilken tid jag vill använda. Ingen tid är egentligen fel, men tiden jag väljer speglar hur jag vill ge mitt intryck av vattnets rörelser. Jag har också märkt att den tid jag ibland fastnar för beror en del på min sinnesstämning.

#3

#4

#5

Påskögubbens blick stirrande alltjämt ut till havs med gapande mun. Det var som om han ville säga mig något.

#6

Jag såg strandnära stenar översköljas av skummande vågor. Ibland doldes de helt och ibland stack endast bitar upp här och var i den senaste vågens översköljning.

#7

Med en slutartid på 1 sekund fick jag inte fram vattnets silkesmjuka smekning av stenarna utan snarare kanske den brusande kraften i mötet mellan vatten och sten. Det var mycket hänförande att se på displayen bak på kameran. 

#8

#9

#10

Till sist var det dags att även denna gång vandra tillbaka mot parkeringen. Innan jag gick ville jag se hur olika ett och samma motiv kan te sig med olika slutartider. 

#11

TheInvisibleJackal

Kattvik II

Jag är tillbaka i Kattvik. Jag är ledig och har i princip hela dagen på mig att utforska området. Fotoryggsäcken är packad. Den här gången har jag även tagit med mig en vidvinkel. Det är lite för sällan jag tar med den. Vid förra besök ett par dagar tidigare hade jag upptäckt att det fanns flera miljöer som lämpade sig för en vidvinkel.  

#2

Den här gången blåste det mer än förra gången. Vågorna gick högre och jag kände stänket från havet emellanåt. Jag kom på mig med plötsligt oroa mig för huruvida saltstänket kunde  förstöra objektivet. Efter lite googlade fick jag tag i lite matnyttig information. Som tur var hade jag med dig de rengöringspersedlar som tövades och kunde lugnad fortsätta mitt värv. Filter och objektiv rengjordes efter konsten alla regler

#3

#4

#5

#6

#7

Den här gången skulle jag se om det fanns någon annan stig genom klapperstensfältet. Jag hade sett människor komma gående längs den ena kanten av fältet. Där måste det finnas något. Och det gjorde det mycket riktigt. Lite stenigt här och var, men överkomligt. 

#8

Jag tog mig längs denna stig ända fram till andra änden av klapperstensfältet. Där möttes jag av en nästan Påsköliknande uppenbarelse som gapande tycktes blicka ut över havets gungande.

#9

#10

Vågorna började verkligen bli stora. Vinden var kylig. Jag var glad över att tagit med en ulltröja att ha under skaljackan. För när vågorna växte fick jag andra uppslag hur jag ville fotografera. Det var dags att byta objektiv.

TheInvisibleJackal

Kattvik I

Min fru och jag bestämde oss en dag i september för en fotoutflykt. Hon valde Norrvikens trädgårdar. Jag i min tur valde att köra några kilometer till den lilla kustbyn Kattvik. Där jag parkerade vid hamnen och begav mig till fots västerut längs med kusten. Målet var lite klippformationer och annat som jag lyckats utröna på Google Earth. Den här platsen har lockat  mig ett tag, men hitintills har min fot inte varit tillräckligt kvalificerad för promenaden. Med den här sommarens fjälläventyr i bagaget kändes det inte längre som en omöjlig uppgift.

#2

Det var ett nytt område för mig. Frågan var hur långt jag vågade mig att gå i mitt utforskande av det. Min fru och jag hade bestämt en mötestid vid Norrvikens parkering. Det var drygt två timmar tills dess. Det hade tagit mig en halvtimme att gå där jag nu var. Vilket betydde att jag hade ca en och en halv timme på mig. Inte mycket, men jag skulle hinna få en känsla för området.

#3

#4

Jag bestämde mig för att mig att tillbringa den mesta av den tiden jag hade till mitt förfogande att undersöka ett litet klippområde som jag fann spännande.

#5

#6

#7

Efter tag tog nyfikenhet över hand och jag begav lite längre bort. Stigen var nästintill uppslukade av ett klapperstensfält. Det fanns dock en antydan till en stig. Det gick att se på hur vissa stenar såg smått nedtrycka ut. Andra lite knuffade åt sidan. Här hade andra tagit sig fram tidigare. Och andra i sin tur före dem. 

#8

Snart hade jag tagit mig ett gott stycke in i klapperstensfältet. Vände jag mig om kunde jag ana min första anhalt. Klockan hade runnit iväg och det var tid att för mig att börja gå mot bilen. Jag hade bara skrapat lite på ytan här kände jag. 

TheInvisibleJackal

Bland stenar och stammar

Året rusar mot sitt slut medan jag alltjämt tassar omkring i min bilders september. Månaden hade inte hunnit bli många dagar gammal förrän jag drog till skogs med kamera och stativ för att fotografera. Ja, vad? Inte en aning ärligt talat. Tanken vara att jag genom att insupa doften av kåda, lövens sus och annat som kan förmå den bäste att börja skriva vers i Atterboms anda skulle fyllas av inspiration och skaparkraft.

#2

Alltså gick jag här i skogen och väntade på den stora nåden att bli begjuten av inspiration av det jag kunde förnimma med mina sinnen. Jag tänker då inte enbart det uppenbart visuella. 

#3

Jag stötte foten i en liten nästan mosshöljd liten sten och blev stående en stund medan jag gick igenom ett antal för situationen passande invektiv. 

#4

Jaha. Tänkte jag. Här var det rikt på både sten och gran. Gran i en väldig myckenhet. Stod jag egentligen mitt i virkesåker letade inspiration?

#5

Det såg inte bättre ut, men det här omkullfallna trädet såg ut att legat i mossan ett tag. Till fromma för allehanda kryp och annat som finner ett horisontalt träd stad i förmultning som höjden av ett sybaritiskt gille av sällan skådat slag. Och all den här mossan fick mig att också börja fundera. På Ulf Lundells "Sextisju, sextisju" och raden - "Fröken, fröken all den här röken". I mitt fall mossa istället för rök. 

#6

Jag stod där ägnade mina tankar åt mossan. Å int ble ja någe klokare. 

#7

Tiden gick och jag märkte knappt hur en annan förmultnad stam sakta kröp fram i mossan. På väg mot ingenstans vad det verkade.

#8

Stenarna rörde sig än långsammare än granarna, om de rörde sig alls. Fast skenet kan bedra. De kanske låg på lur där ibland stammarna och invaggande mig i ett bedrägligt lugn. Jag kände hur svårt att få fram hur stenarna klev omkring i landskapet. Kanske om jag kunde ställa in slutartiden på ett par miljoner år skulle jag kunna fånga en glimt av hur stenarna elegant svävar fram i tillvaron. 

#9

I väntan på stenarnas stelhet skulle hävas och få stenarna att sträcka på sig, gäspa stort och säga - "jag slumrade visst till", plockade jag ur kameraryggsäcken fram en prickigkorvsmörgås. Den smakade sådär som prickigkorvsmörgåsar gör ute i naturen. Medan jag lät denna och även annan smörgås göra mitt sällskap dök tankar upp om det kunde finnas enter här. Jag närde inget större hopp, men man vet aldrig. Blundar jag ser jag dem komma gående. 

TheInvisibleJackal