Tankar bland örterna

Gökärt med vanlig snytbagge samt okänd insekt.

Jag har tidigare nämnt att det känns lite märkligt att skriva inlägg vars bilder härstammar från en annan tid. I det här ifrån maj. Då jag och min fru hade tagit oss till Gårdshults naturreservat. Min fru för att fota liljekonvaljer och jag. Ja, jag vimsar mestadels omkring och ser vad som kan tänkas dyka upp. Jag har dock vis förkärlek för olika insekter och även om jag inte känner deras namn kan jag inte undgå att fascineras av dem.

#2

Teveronika

Gårdshult är ett litet reservat och de gånger vi har besökt det har vi varit ensamma där. Svårt att säga vad det beror på, men troligen för att Gårdshults naturreservat inte direkt basunerar vare sig storslagna vyer eller enastående arter. Det är istället ett lågmält stycke natur som snarare manar till stillhet och ställer lite krav nyfikenhet inför det som kan finnas där. 

#3

Liljekonvalj

Gårdshult är ett av de platser jag känner till Halland där det finns möjlighet att fotografera liljekonvaljer. Det finns garanterat fler, men de känner jag icke till. Liljekonvaljen, skolavslutningarnas egen blomma. I varje fall när jag gick i skolan på 70-talet. Väldoftande - såvida man inte är allergisk - och minnesframkallande. 

#4

Vanlig snytbagge

Skogsindustrins fiende nr 1 - den vanliga snytbaggen. Fast är det inte så att skogsindustrins virkesåkrar har genom sin blotta förekomst spätt på snytbaggens förekomst. Att i en riktig skogs sammansättning av träd i olika stadier är en snytbaggen en naturlig del och spelar den roll den har tilldelats. Bland virkesåkerns jämngamla träd finns inget som visar på tidens gång som i en riktig skog. Allt är här och nu för sedan kalhuggas när avkastningsprognosen så säger. Virkesåkerns lilla fauna slår tillbaka mot dess tillskyndare. 

#5

Svinrot 

Svinroten är ingen maskros även den till det yttre kan påminna om en. Maskrosorna väcker blandade känslor.  Oftast tänker många ogräs och får något vilt i blicken samtidigt som rensjärn slipas och man rustar till krig. Korgar ska fyllas och förpassas till gröntippar. Ity gräsmattan skall var exakt 3 cm hög och intet ovidkommande mer än gräs är strängeligen förbjudet att växa där. Det stör det upplevelsen av den perfekta gräsmattan. Grön, tät och kortklipp. Gud förlåte den som plägar sätta sin bara fot på den. Hur skulle de se ut? Ohyggliga höjdskillnader skulle skapas. Ögonen skulle behöva bevittna avsteg från den perfekta gräsmattans vara. Jämmer och elände. Den perfekta gräsmattan skall icke beträdas i annat syfte än att uppehålla dess existens. Att då gå på den för höga nöjets skull är höjden av skörlevnad. Barna de kan väl leka i gruset, fast inte i de omsorgsfullt krattade grusgångarna. De finns ju en bilväg alldeles i närheten. Bilisterna saktar säkert in om de få se några barn. Barn är så rara. Bara de kunde vara lite mer stillsamma och uppskatta en perfekt gräsmatta. 

#6

Liljekonvalj

#7

Svinrot

TheInvisibleJackal

Öland V - bron

Jag har flera gånger velat köra till Ölandsbrons brofäste och fotografera bron, men hitintills hade det inte blivit av. Vi har antingen varit trötta och velat kör hem direkt eller missat avfarten av olika anledningar, men nu så svängde vi av. Vi hade gett oss tusan på att den här gången ska vi minsann ta oss till brofästet. Och precis som med våradonisarna lyckades vi hitta ta fram. Fast att hitta till brofästet var bra mycket enklare. Det var gediget skyltat. Så gediget att egentligen skulle det bara vara ett unisont hjärnsläpp som skulle få oss missa det här gången.

#2

Nu var vi här. Och ja, det kändes lite konstigt. Jag vill inte säga antiklimax för det var det inte. Kanske var det insikten om att det var ett avsked. En insikt om att än gång lämnar vi en de platser på den här planeten som jag definierar som paradis. Olikt Adam och Eva ( orkidéernas namne) hade vi inte blivit utdrivna. Vi hade självmant kört över bron för att ta oss hemåt igen. Till jobb och vardag. Ansvarstagande tror jag man kallar det. Eller det som spräcker drömmar.

#3

Ja, här stod jag alltså nu fotograferade. Från början hade jag tänkt att ta fram stativet, leka med något filter. Söka efter kompositionen men stort K. I slutändan blev det att under tiden som jag tuggade i mig en macka tog jag lite bilder.

#4

#5

#6

#7

#8

Färdigt! Jag stoppade ner kameran i ryggsäcken. Hoppade i min i bilen och sa till min fru:

"Hit it, babe!"

Till tonerna av Mountains - Mississippi Queen, drog vi i väg i ett dammoln.  Mot hem och katter.

TheInvisibleJackal

Öland IV - På alvaret igen

Efter att ha återstiftat bekantskapen mer Arontorpsrosen körde vi ner till Eriksöre alvar. Intog en andra frukost innan det var dags att klättra över stättan in till orkidéerna på alvaret. Precis som dagen före var det mycket bilar av alla de slag på parkeringen. Vi fick som tur var en plats tack vare att en bil körde precis när vi kom. Lyckans blinda gudinna log åt oss.

#2

Krutbrännare.

Nästan en av de första orkidéerna på detta synnerligen orkidébemängda alvar var den lille krutbrännaren. Den reser sig inte många centimeter över marken och är mycket lätt att missa och att trampa ner.  Det gäller med andra ord att gå långsamt och hela tiden ha koll var man sätter sina fötter i dessa marker.

#3

Krutbrännare.

#4

Krutbrännare.

#5

Göknycklar.

Här syns tydligt de gröna ränderna hos göknycklarna.

 #6

Göknycklar.

#7

Göknycklar.

#8

Krutbrännare.

#9

Krutbrännare.

#10

Eva och Adam. Här Adam.

#11

Sankt Pers nycklar

#12

Sankt Pers nycklar.

Ett något udda växtsätt. Jag kan inte låta bli att undra om den i ett tidigare skede har blivit trampat på och ändå överlevt om än något böjd.

#13

Adam och Eva. Här Eva.

#14

Adam och Eva tillsammans.

Efter att ha krälat runt i åtskilliga timmar på Eriksöre alvar var det dags att köra hemåt. Där hemma väntade två sura katter.

TheInvisibleJackal

Öland III - En gång till

Det var svårt att riktigt släppa tankarna på våradonisarna när vi gick därifrån kvällen före. Därför bestämde vi oss för att efter vi checkat ut och packat in i bilen, att det första vi skulle göra vara att köra tillbaka till Arontorp för att nu få dess rosor i morgonljus. 

Det blev kanske inte direkt i svinottan, men efter att alla bestyr var avklarade svängde vi på parkeringen vid sjusnåret.

#2

Nu kände vi till stigen och det var inget konst att hitta till blommorna. 

#3

Våradonis.

Jodå, de hade inte sprungit och gömt sig under natten. De var alltjämt kvar och det blev lite nya bilder.

#4

#5

#6

#7

Och så hittade jag en maskros. Inget märkvärdigt i det. De växer ju obehindrat i trädgården därhemma. Det var en utblommad maskros och jag kom att fascineras av dess utseende, vilket jag ofta blir många gånger av utblommade maskrosor. 

#8

Jag konverterade maskrosbilden till svartvitt

#9

och sedan gjorde jag även en beskärning så att endast den utblommade blomman kom med. På så här nära håll får maskrosens fallskärmsliknande frön med sina tunna vit spröt mig att tänka på den gamla symbolen som syntes under ång-TV-tiden när det var dags för Eurovisonssändningar. Hade formgivaren bakom den loggan; som man nu säger, en utblommad maskros i åtanke när han eller hon skapade loggan? 

För några år sedan läste jag en text om konstnären Richard Berghs arbete med målningen "Riddaren och jungfrun" från 1897. En målning som finns att beskåda på Thielska Galleriet i Stockholm. Den handlar om konstnärens arbete att med hjälp av fältet med utblommade maskrosor vill skapa en speciell stämning i målningen. Hans studier av utblommade maskrosor och hur han ska kunna använda detta i sin målning. Väldigt intressant. 

#10

#11

Riddarskinnbagge

Lite passande är det att strax därpå att finna två stycken riddarskinnbaggar.

#12

TheInvisibleJackal

Öland II - Arontorp

Parkering vid Arontorp är inte den största. Vi fann dock en plats. Nu var bara frågan eller frågorna - fanns det några Arontorpsrosor eller våradonisar? Och var i sådana fall? Vi skärskådade informationstavlan. Kliade oss i huvudena och tittade oss omkring som om en jättelik neonskylt skulle dyka upp på himlavalvet och peka - "Här är de!" Så var icke fallet. Det fanns en stig som gick genom ett fält. Den stigen tog vi och kom fram till en grusväg och sedan. Ja, sedan var det ja. Vi gick först till höger och hamnade på baksidan av en gård. Det kändes verkligen fel. Eller växte de bak gödselstacken? Skulle våra näsor leda oss rätt?

Tillbaka till grusvägen. Skulle vi följa den åt andra hållet istället? Hur långt då? Frågorna hopade sig och ett tvivel om att vi trots allt verkar vara  på rätt plats kommer vi ändå inte att finna växtplatsen för de förbaskade rosorna. Skulle vi bli tvungna att bita i det sura äpplet och tvingas ge upp? Varför fanns det inga skyltar eller något som talade om vart man skulle gå? Bäst vi stod där och arbetade upp vår frustration parat med en ilska a la Kapten Haddock, steg det några personer ut ur skogen en bit framför oss. Där var en slags stig. 

Vi följde stigen och kom fram till en äng. Där fanns inga våradonisar så vitt vi kunde se. Jaha, vi var för sent ute ändå. Mellan en trädridå skymtade vi ytterligare en äng. Vi klev över en stengärdsgård och där var de -Arontorprosorna/våradonisarna.

Har jag aldrig för ropat "HEUREKA!" gjorde jag det nu.

#2

Våradonis a k a Arontorpsros på Öland

De här blommorna liknade inget jag tidigare sett. Bladen påminde om dill. Blommorna påminde inte det minsta om rosor och därtill saknade dess stjälkar några som helst taggar. Nu lär de vara duktigt giftig, så taggar  inte av nöden. Det är dessutom inga små blommor som man riskerar av misstag att trampa ner. Nej, det här var rejäla doningar. 

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Jag vet inte hur länge vi kröp runt på alla fyra och letade vinklar och utsnitt. Till sist sa magen ifrån med ett kurrande klagande - "Nå, blir det någon kvällsmat eller inte?"

#12 

#13

Smultronvisslare

Inte bara våradonisarnas uppenbarelser fångade mitt intresse. Det gjorde även den här fjärilen.

TheInvisibleJackal