Norröver IV - Vandringen fortsätter

Dimman är nu helt bort och inga fler smålommar har synts till. Det gör inget. Mossens tallar finns alltjämt kvar och det är inte fy skam. Även om jag kanske fotograferade en del av de här utsnitten redan vid det första besöket vid mossen kvällen före gör jag det igen. Det är något med visa scener man stöter på som man egentligen aldrig blir helt färdig med. Något som jag faktiskt finner rogivande eftersom det betyder att den platsen har mycket kvar att ge. 

#2

#3

#4

#5

Att vissa platser stannar kvar längre i ens sinne än andra är det svårt att många gånger förklara. Det kan inte bara vara känslan av det är en vacker plats väl värd att fotografera. Det finns många vackra platser värda att fotografera, men inte alla stannar kvar i ens sinne. Det måste alltså var något mer än en plats omedelbara skönhet som drar. Om det ens är det. Det är kanhända andra känslor som platsen väcker. Kanske vemod, igenkännande. Kanske något som inte enkelt går att definiera. Kanske något som mer ligger inom oss, än i själva platsen i sig. Finns landskapet mer i vår själ än i våra ögon? Är det mitt inre jag försöker gestalta när jag försöker mig på att fånga landskapet framför mig?

#6

Fram ibland tallarna kommer den.

#7

Krypande. Sakta emot oss.

Vad vill den?

Är det vådan av vår tidiga morgon som får fantasin att skena över stock och sten? I naturen finns det ting som kan skrämma oss från vettet om vi låter det. Ett träd är ett träd. Den mänskliga hjärnans märkliga förmåga att skapa något av ingenting kan i emellanåt hålla våra liv i ett gastkramande grep. 

#8

Efter ett tag delar sig spången sig i ett vägskäl. Likt en Robert Johnson väljer vi den andra vägen. Om den Onde stod att finna där låter jag vara osagt, men skulle mina bilder plötsligt anta en ny, tidigare okänd dimension, var det kanske den hornprydde som var där ändå.

#9

Och inte alls den miljard myggor som hade en tête-à-tête vid den ligga skogsgölen och som vid vår uppenbarelse bjöd upp oss till en lustiger dans bland tallar, gran och fur. 

#10

#11

Morgonen hade nu gått i övergått i förmiddag och det var högtid att ta oss till boende och se vad köket  kunde ha att erbjuda. Eller snarare vad vi kunde trolla fram ur skafferiet.

TheInvisibleJackal

Norröver III - Smålom

Dimman försvann och med den även vår medhavda matsäck. Även om den förväntade morgonen med dimma uteblev något, låg mossen kvar och lockade till en ny promenad på spångarna runt mossen. Och det var inget som vi tackade nej till. 

Ganska snart stötte jag på en första smålom i en av de små dammarna på mossen. Jag plockade fram kameran med 100 - 400:an och gjorde mig redo för att kanske få chans till fler bilder på dessa lommar som vi för det mesta hitintills hört på avstånd. I egenskap av f d fågelskådare har jag lärt mig att det inte alltid är en garanti att man får syn på en art bara för att man befinner sig dess habitat. Jag har tänkt på det en del, om det kan vara anledningen att mitt fotograferande som en gång startade med att jag ville fotografera de fåglar jag såg som fågelskådare mer och mer övergått till att fotografera landskapet, skogen och träd. Både ja och nej skulle jag tro. Landskapet har nog alltid funnits där i mitt val av motiv som fotograf. Det har bara antagit en mer framträdande plats i mitt fotograferande än tidigare. Uppväxt i skogen har jag efter många år vid kusten både kroppsligen och i sinnet börjat återvända till skogen alltmer de senaste åren. 

#2

I en liten damm en liten bit ifrån där jag fann den första smålommen hittade jag tre stycken. Smålommarna simmade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. 

#3

Inte direkt jätteupphetsande. Tills en av dem bestämde sig för att  sträcka lite på sig.

#4

En delförstorning av den övre bilden. 

#5

#6

#7

Därefter återgick till de till simmande. Kanske var det deras morgonsimtur. Precis som vi tar en morgonpromenad.

#8

Kameran med 100 - 400:an  har ett slutarljud närmast att likna vid ett maskingevär. Något som en av lommarna uppmärksammade och tycktes äska om en smula tystnad.

#9

Det var tid för kontemplation och eftertanke. 

#11

Jag lämnade smålommarna och gick vidare  för att strax finna några kanadagäss upptagna med frukost i det gröna.

#12

Det är väl inte många som har sjungit kanadagåsens lov. Den här morgonen gjorde jag dock det. 

TheInvisibleJackal

Norröver II - Dimma över mossen

Klockan har ringt tidigt och med morgongruset gnuggat ur ögonen befinner vi oss redan ute på Knuthöjdsmossen. Frågan är om det ändå var tidigt nog. Visst är där dimma, men det ljusnar snabbt och dimman drar sig tillbaka fortare än väntat.

Och mitt allt vaknar kroppen till liv och påkallar sin uppmärksamhet. Tur att det finns en bekvämlighetsinrättning vid mossen och därtill utan den bedrövliga muzaken som annorstädes inte är alltför ovanlig. Ack, det ska fan till att vara naturfotograf emellanåt.

#2

Nåväl, under denna lilla naturliga frånvaro hinner dimman lätta alltmer och snart kan en solupplyst morgon skönjas. 

#3

Det är som det är. Inget att gråta över. Jag försöker ta de bilder kan jag innan dimman är helt väck.

#4

#5

#6

#7

Solen skingrar effektiv de sista resterna dimma.

#8

#9

Det har blivit morgon.

#10

#11

#12

Man kan aldrig vara ute tidigt nog är väl den lärdom jag kunde dra av det här besöket. Vi har dock en chans till att få dimbilder. Om vi väljer att gå upp ännu tidigare sista dagen innan vi måste checka ut från boendet. Vilket är helt möjligt om vi har allt färdigt inför vår vidare färd norröver. Allt handlar om hur pass sugna vi var på att fota riktigt dimmiga bilder. Det kliade i avtryckarfingret kan jag tillägga. 

TheInvisibleJackal

Norröver I - Knuthöjdsmossen

Efter att de senaste åren spenderat semestern på Öland vände vi i år blickarna norröver. Fast när  jag sitter och skriver detta lyssnar jag på Boubacar Troaré  känner jag en stark längtan tillbaka till Afrika. Det är märkligt hur musik kan skapa starka känslor. Jag blir alltid påverkad av musik. Mer än mycket annat. Jag märker att jag inte blir lika påverkad när läser en text bortsett från poesi då. Bilder kan ibland skapa något som skulle kunna liknas vid det som jag känner när jag lyssnar på musik.

Jag pratade med min fysioterapeut om våra planer innan jag åkte med tanke på min hälsporreproblematik. Rådet var att jag skulle ha bra på fötterna och undvika att gå för långa sträckor. Max fem kilometer tyckte hon, för att jag inte skulle överanstränga min fot. Ja, det skulle nog inte vara så svårt att lyda de här råden. Sedan kommer det här med verkligheten. Den först resan man gör är den längs kartan där man ger sig ut på imaginära vandringar som varken ter sig inte särskilt ansträngande eller särdeles långa. Liksom en måltid även förtärs med ögonen görs en vandring  först i föreställningarnas värld. Planer görs upp kring intressanta miljöer att fotografera. Om det är görligt att ta sig till dem kommer i senare skede.

Första anhalten för norrgående färd var det lilla samhället Hällefors med den intilliggande Knuthöjdsmossen. Efter att ha suttit ett gott antal timmar i bilen denna första resdag, begav vi oss, efter en snabb inpackning på boendet och mer fotopraktiskt ombyte, iväg till mossen. 

Vi hade både läst och fått oss berättat om denna mosse och våra förväntningar var därför därefter. Redan innan vi hunnit ta mer än ett tiotal steg hörde vi smålommarnas klagande läte. 

#2

Vilken utrustning ska man ha med sig på en sådan här resa där vi kommer att besöka lite olika platser och där det förmodligen blir en hel del gående. Oavsett vilket var valet av utrustning något som också skulle avspegla sig i packningen. Då jag vet att har en förmåga att ibland packa med mig för mycket var det den här gången där en hel del vandring i kuperad terräng, extra viktigt att försöka låta bli att ta med s k "bra-att-ha-utifall-att.."-saker i kameraryggsäcken. Av ren envishet kan jag bära på mer än jag behöver längre sträckor än vad som egentligen är trivsamt. Jag vet också följderna - mindre fotograferande och istället mer stånkande och svettande under utrustningens kilomässiga börda. 

Frågan jag ställde mig när jag började packa min kameraryggsäck var således vad brukar jag fotografera. Jag vet vad brukar fotografera för det mesta nu för tiden. Det är landskapet, skogsmarker och träd. Kanske något djur eller fågel om jag får chansen. Jag tömde hela ryggsäcken och började stoppa i saker jag som jag vet sedan tidigare att jag kommer att använda. Två kamerahus. Ett med 24 - 70 och det andra med en 100 - 400. Har kommit fram till att det passar mig bra att ha med två kamerahus. Skulle givetvis blir lättare om jag lämnade det ena hemma. Har också gjort det och upptäckt att jag saknar det ena. Filter. Trådutlösare och L-bracket. Extra batterier och minneskort. Regnskydd. Stativet så klart. Ja, det gick bli det. Med den här utrustningen kände jag att jag nog skulle klara mig i de flesta situationer samtidigt som jag inte bröt ryggen av mig i släppande av densamma.

#3

Rundsileshår.

En kort bit in på stigen kände vi något som högg efter våra vader. Det var de köttätande växterna som skulle finnas på mossen. Efter att sjungit - "Sov du lilla videung" - lugnade de ner sig och lät sig avporträtteras. 

#4

Rundsileshår.

#5

Storsileshår.

#6

Vi lämnade efter tag sileshåren för sig och började vandringen ut på mossen. Även om sileshåren var spännande var det inte för dem jag kommit till Knuthöjdsmossen. 

#7

#8

Det var för trädens skull

#9

och alla små gölar. Mycket snabbt kom jag att finna att den här mossen tilltalar mig mycket. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är något som inte riktigt låter sig fångas med ord. Kanske ett stämningsläge. Något som slår an en sträng av välbefinnande hos mig. Att vandra här på spången fyller mig med en inre frid. Långt bort är vardagens trivialiteter och monotomma upprepningar. Världen är ny.

#10

#11

Knipa

Smålommarna hördes lite då och då. Någon av dem flög emellanåt över huvudet. Huvudet nedböjt. Näbbhalvarorna åtskilda för låta det klagande lätet klinga ut över mossens alla små vatten. Ett ensamhetens klagorop.

"Artfränder

här är jag.

Se mig.

Artfränder,

hör mig.

Här är jag.

Ser ni mig inte 

artfränder?

Hörs jag inte?"

#12

Det som är rakt, skall i tid bli böjt sa alltid min morfar. Jag vet inte om det var mossens tallar han hade i åtanke då. Kanske var det dem han tänkte på ändå i egenskap av skogsvaktmästare.

#13

#14

#15

#16

Själv blir jag hänförd över dessa tallar och det kan mycket väl vara så att jag tog några bilder för mycket. Det svårt att låta bli att inte göra det. Kan ibland känna en större längtan efter att fotografera träd än fåglar, som trots allt var upprinnelsen till att jag började överhuvudtaget en gång. Att försöka på bild fånga de fåglar jag såg genom kikaren. 

#17

#18

#19

Det är märkligt det här hur min fotografiska inriktning har kommit att börja vrida sig bortifrån det som upptagit stora delar av min fritidssysselsättning sedan tidiga tonåren. Fåglarna och deras varande. Jag alltjämt intresserad av dem, men inte på samma vis längre. 

#20

#21

#22

#23

#24

#25

#26

Det har varit en lång dag och även om det är oerhört lockade att stanna en stund till har blivit dags för oss att återvända till vårt boende och förbereda oss nästa besök på mossen. Den här gången tidigt på morgonen. Dimman lockar.

TheInvisibleJackal