Norröver XIX - Helags

Från Flatruet hade vi kört tillbaka mot Ljungdalen och i Ljungdalen hade vi tagit av mot Torkilsstöten. Vid Torkilsstören parkerar man bilen och vandrar uppför rakt under fem stora bågar som vintertid håller upp en skidlift. Efter att sedan ha passerat ett antal ledkryss kommer man upp på en platå med en helt otrolig utsikt över Helags. Vandringen uppför är lite tuff. Speciellt om man inte har helt 100 %-iga fötter. Jag hade inte fått med mig mina vandringsstavar så stativet fick tjänstgöra som vandringsstav uppför. Det fungerar helt okej tycker jag att skruva ut ett av stativbenen till lagom längd och använda det på det här viset. 

#2

Vi hade varit här fyra år tidigare efter att ha fått tips från ett par vi träffande just uppe på Flatruet. Den gången blev det bara ett kort besök eftersom vädret ändrade sig i rasande fart till det sämre. Ända sedan den gången hade vi velat återvända. Kanske allra mest jag då som från att ha varit en renodlad fågelfotograf mer och mer börjat gå över till landskapsfotografering de senaste åren. 

#3

De här husen i nedre kant är STF:s Fjällstation. Det är fullt möjligt att ta sig dit via leden. Det ser inte ut att vara särdeles långt att gå, men det är en mil ifrån där jag står och tar bilden med mitt 100-400:a. Avstånden här uppe är enorma och det är väl lite av det som på något sätt är tjusningen. 

#4

Att stå här och blicka ut över den här fjällvärlden är något obeskrivbart. Det tar andan ur mig. Det är bedövande vackert. Så överväldigande att jag inte vet var jag ska börja fotografera. Är det bättre där borta? Eller är det bäst här? Tiden finns inte att undersöka alla tänkbara platser. Foten vill det inte heller även om det behagligt att röra sig här uppe. Egentligen borde man spendera flera dagar här uppe. Kanske rent av tälta för att kunna börja skrapa lite på ytan bland alla de fotografiska möjligheter som finns här.

#5

Jag byter kamera och tar den med 24-70:an och försöker mig på ett panorama. Avstånden här är enorma och jag känner mig verkligen liten. 

#6

Jag har bestämt mig för att gå upp ytterligare en bit högre upp på den här platån. Min fru ligger någonstans på fjället inbegripen i att makrofotografera  växtvärlden här uppe. Vi rör oss i olika delar av verkligen hon och jag. Njuter var och en på sitt vis av naturen och tystnaden. Det är helt fantastiskt här. 

#7

På en klipphäll står en ensam ren. 

#8

Den bryr sig föga om att jag är uppe också. Njuter kanske även den av utsikten och naturen här uppe. 

#9

#10

Jag skiftar mellan kamerorna för att få olika utsnitt. Det här berget har fascinerat mig sedan första gången jag fick syn på det. För mig är lite som Tolkiens Lonely Mountain i Bilbo, även det som synes inte ligger isolerat från andra fjäll. Det är känslan av ett Lonely Mountain som snarare väcks hos mig när betraktar det här berget. Någon gång ska jag försöka komma det närmare.

#11

#12

Helags. Skulle tro att utsikten är bedövande därifrån. Dessutom finns det goda chanser att få se fjällräv har jag förstått. En plats att längta till. 

#13

#14

#15

#16

En liten renkalv uppenbarar sig ett gott stycke ifrån mig.

#17

Av okänd anledning rusar den iväg över fjället och ser ut att vara på väg rakt mot mig. 

#18

Jag står helt stilla.

#19

#20

Till sist är det så pass nära att den uppmärksammar mig. Jag talar lugnade till den, men förgäves den har sett skräckens enögda uppenbarelse på fjället. En bror eller kusin till Polyfemos går lös i den svenska fjällvärlden är allt den kanske hinner tänka innan den tvärt byter riktning från min plats.

#21

Den andra renen har vandrat åt ett annat håll. Den står bara där. Stilla. Lider nog en del av värmen. När vi kom ner sedan såg vi att det stod en ren inne i den lilla öppna boden vid foten av liftanläggningen. Troligen också för att svalka sig. På håll kunde vi i en del snöfläckar se renar som låg ner i snön för att få svalka.

#22

#23

Molnen börjar hopa sig och det är dags för oss att börja tänka på återtåget till bilen nedanför liftbågarna. Ner är något lättare att ta sig än upp, men skulle det börja regna rejält kan det det vara nog så besvärligt att ta sig nerför en del brantare partier där jorden ligger i dagen.

#24

Det svårt . Otroligt svårt att slita sig. Jag känner att jag vill ha mer. Den här platsen. De här fjällen slår an en sträng hos mig som jag känt på få platser.

#25

#26

En sista bild innan det är dags att packa ihop kamerorna och börja bege sig nedför. Det är nästan med en klump i halsen jag packar ihop mina saker. Om det finns något som kan kallas för själsliga hemman, är detta ett av mina. 

TheInvisibleJackal

Norröver - XVII - Björnrike

Bitvis är leden stenig. Jo, jag tackar jag. Det stämde mer än väl. Sakta men säkert tog jag mig fram gnolade på en fotvrickarblues. Vi hade tagit oss till Björnrike, för att från en väl tilltagen parkering ta oss upp till något som kallades Björnrikestugan. En promenad på 1.5 kilometer enkel väg. Med tanke på terräng och annat kändes det som ett lagom mål. I fotoryggsäckarna hade vi knölat ner lite ätbart så att vi skulle kunna ta en välförtjänt fika vid Björnrikestugan.

#2

#3

Emellanåt vände jag mig om och fotograferade det som kunde överblickas från den ökande höjden som leden bjöd på.

#4

Alltjämt stenig men nu hade leden börjat plana ut och det var ett riktigt behaglig promenad.

#5

#6

#7

Uppe vid stugan fanns det alla möjliga bekvämligheter och därtill möjligheter att ladda sin mobil medelst hjälp av solceller. Mycket smart. Här blev vi en stund. Här var det gott att vara. Vi fikade och njöt av tillvaron. En simpel ostmacka och några rågkex ute i naturen är ibland mer välsmakande än bakelser på något fashionabelt konditori. 

#8

Vägen ner till parkeringen var visserligen lika lång som hit upp, men på något sätt kändes det som inte särskilt ansträngande att gå samma väg tillbaka. Dessutom var det nedför hela vägen. 

#9

Bakom stugan fortsatte dock leden. Vad kunde det finns upp vid krönet tro? Rätt var det var hade vi satt den ena foten framför den andra och var nu på väg ytterligare uppåt. Drivna av en oåterkallelig nyfikenhet parat med den stora glädjen att röra sig ute i naturen även om leden framåt såg ut som en överstressad stenläggare rusat fram i arbetet.

#10

Det omgivande landskapet skiftade karaktär ju högre upp vi kom. Det började likna en veritabel mardröm för fjälljoggaren som föredrar att på egen hand välja sitt spår. Det var hur som helst ett spännande landskap som rullades upp framför våra ögon. 

#11

#12

Björnrikestugan syntes inte längre till. Leden vi vandrat på ringlade fram i landskapet bakom oss. I ett huj hade vi kommit ett bra stycke längre än vi insett. Hur mycket längre till skulle vi gå. Vägen tillbaka var lika lång som den sträcka vi hitintills hade gått. Vi hade sett få andra vandrare. Tröt krafterna eller min fot ansåg att nu får det vara nog, var det inte bara att lägga sig invid stigen och likt en Bon Scott väsa fram https://open.spotify.com/track/6EGsvchOgeJqNofXHpnBGj?si=7e6ce4de700f4dcc 

#13

Var det dags att börja tänka på återfärden? Vi tog en paus och en funderare. 

#14

På håll syntes nu en liten stuga. Skulle vi försöka ta oss dit eller skulle vi här och nu vända om. De allestädes närvarande funderingarna förstörde lite av njutningen av att vara ute och vandra på okänd mark. Samtidigt måste ett beslut fattas. Den fysiska verklighets beskaffenheter av såväl det ena som det andra slaget gick bara inte att kringgå. Att ta oss till stugan var för långt.

#15

Att ta oss upp för nästa krön däremot såg inte ut att vara alltför avlägset. 

#16

#17

Sagt och gjort. Strax var vi uppe på krönet och blickade tillbaka. Det såg inte så brant ut från det här hållet som det varit att gå uppför sista biten.

#18

Vi såg oss om efter någon lämplig plats att slå oss ner en stund.

#19

#20

En bit från leden hittade vi några trevligt utformade stenar att sätta oss på. Ta fram det sista av fikat för att göra fotoryggsäcken något lättare. 

#21

Utsikten var av den storslagna arten.

#22

Molnen likaså.

#23

På ingen tid alls mörknade himlen. Skulle skyn faller över våra huvud? Då vi på egen hand inte kunde bestämma oss (vi sjöng en velighetsblues i stämmor). Bestämde naturen åt oss. Nu var målet parkeringen med bilen, utan att förhoppningsvis bli alltför blöta. Regnet såg ut att inte vara alltför långt bort. Tack Moder Natur för din visdom som leder oss på rätt väg.

#24

#25

Lika snabbt som det hade mörknade sprack det under vår återfärd upp. Vi valde dock inte att stanna till någon längre stund mer än för att släcka törsten emellanåt med lite vatten. Magen knorrade dessutom, för den saknade den utlovade middagen. En middag som dröjt längre än väntat. Och som skulle dröja ännu ett litet tag till innan vi var framme vid bilen. 

TheInvisibleJackal

Norröver XVI - Sångbäcksfallet

Strax intill vägen upp till Storhogna låg Sångbäcksfallet. Efter en kortare skogspromenad kom vi fram till en anlagd trappa som tog oss ner i ravinen till fallet. Antalet platser varifrån man kunde fotografera själva fallet var begränsade till den ena sidan. Några personer som var där för att mer titta på fallet lyckades med några djärva kliv och något längre  skutt eller två ta sig från några olika stenar över till andra sida. En sida som åtminstone kunde ge möjlighet till andra kompositioner. 

#2

Jag tvekade länge huruvida jag skulle våga mig över. Faktorer som avgjorde att jag till slut valde att inte försöka ta mig över var att de som som tagit sig över var i runda slängar 25 år yngre, hade ingen packning med sig, såg ut att ha fullgoda fötter. Här kände jag åldern ta ut sin rätt även om jag inte precis kan påstå att jag känner mig lastgammal. Den avgörande faktorn till att jag inte försökte ta mig över var till slut min hälssporrefot. En fot jag ännu inte helt kan förlita mig på. 

#3

Lite trist, men det var bara att acceptera. Någon typ försök till att försöka ta sig över skulle troligen sluta i ett ofrivillig bad i bäst fall och i värsta fall något typ av skada som skulle negativt ändra resans kommande planer. Det var det definitivt inte värt. Hade jag haft mina vandringsstavar med mig är det möjligt att jag hade försökt. 

#4

Det blev till att försöka så gott det gick att hitta de kompositioner som jag kunde från den här sidan.

#5

#6

En bit längre nedströms låg ett omkullfallet träd tvärs bäcken. Jag kände med handen på trädet och fann att det var som formligen försöka ta fram med bananskal under fötterna. Det var inte heller något som skulle fungera. Ni märker att jag inte givit upp tankarna helt på att försöka ta mig över till andra sidan.

#7

Det var då jag hörde ett välbekant ljud. 

#8

En strömstare hoppade runt bland stenarna på andra sidan. I lägen som detta var det perfekt att plocka fram kamera nr två med 100-400:an redo. Jag la mig inte helt platt på backen, men förhöll mig så nära marken som möjligt.

#9

Med kameran med 24 - 70:an nedpackad i ryggsäcken började jag nu åter fotografera fallet igen. Nu med möjligheter till  längre brännvidder, som gjorde att jag på ett helt annat sätt kunde isolera delar av fallet.

#10

#11

#12

Lite lagom trötta gav vi oss i kast med de närmare 2 miljoner trappstegen upp ur ravinen och till den väntade bilen. I morgon väntade ett ny vandring uppför en annan del av fjällen i Vemdalen.

TheInvisibleJackal

Norröver XIV - Upp på fjället

I vårt boende i Vemdalskalet, som var det sista under vår resa norröver, kunde vi från balkongen se ut över skidbackar och liftar i skalet. Backar som jag för  en del år sedan susande nedför med stor behållning. Jag minns skidåkningen som mycket bra i Vemdalsskalet. Den här upplevelsen av skidåkningen var också kanske anledningen till att vi kom att rikta våra blickar mot just Vemdalen. Vi var helt enkelt nyfikna på vad området kunde bjuda på under sommartid.

#2

Att besöka en skidort under sommaren är lite av en annan upplevelse. Inte bara rent vädermässigt utan framförallt vad antalet besökare beträffar. Det är lätt att hitta parkering. Det är inga köer. Inga svettiga stunder i skidshopen för att prova ut passande pjäxor. Det är ganska lugnt. Behagligt lugnt. 

#3

Nu var vi dock inte här för vistas bland bebyggelsen utan snarare för att se och uppleva samt kan framförallt fotografera en del av fjällvärlden. Våra första trevande steg uppför fjället tog vi vid Storhogna. Där var det möjligt att på en vandringsled ta sig upp på fjället och vidare till en samesommarvistelse relativt smärtfritt. Nu tyckte vi att ta sig hela vägen fram till samevistelsen och tillbaka var något för långt. I varje fall för min hälssporrefot. Jag skulle ta det lugnt med vandrandet enligt min fysioterapeut. Max en halv mil fick jag gå. Och eftersom det här vår första vandringen i den här typen av terräng ville vi inte överdriva. 

#4

Målet var att när vi kommit uppför de brantaste backarna och lagt dem bakom oss hitta någon plats vi kunde stanna till vid och ägna oss åt att fotografera. Huga vad otränade vi var för att ta oss fram i kuperad terräng. Det ena paret vandrare efter det andra knatade om oss som om de var ute och gick en helt vanlig promenad i någon stadspark. 

"Där kommer en barnfamilj också!"

"De får vi bara inte låta komma förbi oss. Ungarna är ju för tusen hakar i småskoleåldern!"

Nix, de gick om oss de också. När tanten med rullatorn sakta började ta in på oss bestämde vi oss för att här stannar vi och fotar. 

#5

#6

#7

Efter att ha för egen del ha utforskat lite av det intima landskapet på fjället vände jag blicken mot de öppna vidderna och funderade på vad det kunde finnas för motiv och kompositioner här uppe. Några små knotiga fjällbjörkar kom att fånga mitt intresse.

#8

#9

#10

#11

#12

Och likaledes en ren, som stannade till och syntes fundera vad vi var för några märkliga kritter på hans/hennes betesmarker.

#13

#14

Efter renmötet återvände jag till fjällbjörkarna.

#15

#16

Förhållandevis nöjda med vår första fjällvistelse begav vi oss tillbaka mot bilen. Vägen syntes utstakad och det var högtid för lunch.

TheInvisibleJackal

Norröver XIII - In i skogen

Efter frukost tillsammans med några morgonpigga mygg dag två i Mörkret satte vi oss i bilen och for någon mil norröver för att komma till en liten parkering varifrån man kunde gå någon kilometer eller två för att komma till några vattenfall. De s k Fulufallen eller forsarna. I allt som allt skulle det röra sig om åtta fall. Då jag till vardags framlever mina dagar i en del av Sverige som inte är känt för sina vattenfall, var de här uppgifterna något som fick mina fotbesvär att fara och flyga. Här ska det fotas vattenfall!

#2

Stigen fram till fallen gick genom en fantastisk skogsmiljö. Jag kom på mig själv att vid några tillfällen ropa:

"John, bist du da?"

Jag tänkte som så att här skulle säkert John Bauer trivas som fisken i vattnet eller handen i handsken. Jag vet inte riktigt varför jag sökte  kontakt med om honom i den skogen och just då. Väl medveten om att han sedan länge inte var ibland oss. Varför då ropa på tyska? Jag resonerade att Bauer låter tämligen tyskt. Det är också ordet för bonde på tyska. (Kanske borde jag stått på ett fält och ropat?) Men Bauer som skogsbonde!? Det är många tankar som dyker i ens huvud när man tar sig fram ibland tallar, stenblock, blåbärsris och vacker vitmossa.

Min fru som sedan tidigare vet om att min hjärna inte alltid kröker sig längs gängse tankebanor lät mig dock hållas. 

#3

Som barn brukade tänka på myrstackarna som enskilda civilisationer. Civilisationer som lever i fredlig samexistens med varandra eller i blodiga fejder. Ibland var det lockade att som en slags gudom gripa in och på konstgjord väg skapa en konflikt mellan två närliggande stackar. Någon gång var det riktigt nära att det bar hän åt det hållet också, om jag inte mitt inre hade hört morfars röst säga att man ska vara aktsam om andra levande varelser. Han var en vis man, morfar min.

Jag vet inte om det finns belägg för det, men finner man en riktig stor myrstack finns det sällan några andra stackar i närheten. Om man däremot finner en liten stack är chans stor att man finna flera andra mindre stackar i närheten. Som barn var jag mycket i skogen. Det var där man lekte. På ett ställe jag var ofta på fanns flera mindre stackar och på ett annat ställe längre bort fanns det bara en stor stack. Då jag läste Stålmannen på den tiden fick den stora stacken heta - Metropolis. 

#4

Hur som helst. Trolsk var skogen och när som helst väntade man sig att få se något väsen dyka upp bakom en stor sten.

#5

Gamla grånade stubbars form fick mig att tänka att här har kanske en gång ullhåriga noshörningar klivit omkring bland blåbärsrisen. Om det nu fanns blåbärsrisen på den tiden. Kanske var träden färre och landskapet öppnare. Jag känner att jag inte har riktigt koll på våra vänner de ullhåriga noshörningarnas leverne. Det många tankar som dyker upp när man går i en sådan här skog. Jag märker att jag trivs mycket bra i den här miljön och så gjorde även Vilhelm Moberg, vilket han beskriver i ett kapitel i sin bok Om min Svenska historia berättad för folket. Skogen betyder mycket för många av oss. Det är på något sätt där vi hör hemma. Där vi hämtar kraft och energi. Finner ro. Samtidigt är det många som känner otrygghet och nästan skräck för att vistas i skogen. Den ter sig stor, oberäknelig och full av dolda faror. Hur har den här alienationen uppstått? Är det urbaniseringen och med den vårt ändrade förhållande till naturen som också har ändrat vår inställning till skogen? Vad känner vi när vi går i skogen? Själv känner jag både förundran, glädje och ro. I varje fall när går i en riktig skog. I de s k virkesplantagerna känner jag bara olust och sorg.

#6

Stigen var inte beströdd med törne, men väl med sten. Bitvis väldigt mycket sten. Nåväl, det var bara se vad man satte fötterna. I fjärran lockade fallen. Ehuru jag icke kunde höra deras brusande mer än som ett imaginärt brus i mitt innersta. 

#7

Här stannade vi till kort och tog en fika innan vi fortsatte mot fallen.  Det var nära nu. 

#8

Nu kunde vi höra fallen. Till och med se ett av dem.  Då jag som sagt inte är direkt bortskämd med vattenfall i min vardagsgärning tog min själ ett extra glädjeskutt över synen som mötte mig. Min förundran och annat verbaliserades i ett stort - WOW!!

#9

Det forsade i rasande fart nedför en brant. Det var en lätt hisnade känsla att stå och se vattnets väg utför. Vatten så mjukt och lent men ändå med sådan fruktansvärd kraft. 

#10

Vi stod länge här och experimenterade med olika slutartider. Det gick nästan att köra utan ND-filter. Jag valde till sist ett filter med ett ND 4 för att få de slutartider som jag ville ha. En vanlig uppsättning ND-filter är att ha filter på 3, 6 och 10 stop eller steg som det heter på svenska. Jag har valt ett på 4 istället för 3 för jag känner att det ger mig ett större arbetsområde. Jag har även kompletterad min uppsättning ND-filter med ett med 15 stop. Jag har dock inte hunnit testa det filtret fullt ut. Jag känner att filtret har behöver andra typer motiv för att komma till sin rätt. Motiv jag inte riktigt har funnit än. Jag vet att de finns där ute någonstans. 

Tiden försvann snabbt. Den brukar göra det när jag går in i min bubbla för ägna mig helhjärtat åt den här typen av fotografering. 

#11

Strax innan vi bestämt oss för att gå vidare hittade jag en liten höjd där jag kunde ställa mig med stativet. Forsen är som stort purrande djur väl medveten om sitt mäktiga rytande när tillfälle till det ges. Är det ens möjligt att stå här där jag står under vårfloden. Kraften och ljudet från vatten som kastar sig fram över klippor och hällar för att sedan falla över branter ner, vidare mot andra klippor, är berusande. Det är svårt att slita sig från lockelsen att följa vattnets väg nerströms. Vet inte ens om det är möjligt. Stigens markeringar fortsätter uppströms. Hade jag gått nedströms om min fot varit hel? Det är mycket möjligt. Det ligger en lockelse i att se vart vattnet tar vägen någonstans. 

#12

Vi fortsätter uppströms. Stöter på nya forsar. Nya fall. 

#13

Börjar fundera på vad som räknas som fall. Enligt uppgifter skulle Fulufallen bestå av inte mindre än åtta fall.  Det känns som om det fler, men som sagt jag är osäker på hur de räknas. Om vi tittar på området där vi kom fram till det första fallet. Kan det tyckas röra sig om tre fall. Kanske det egentligen bara är ett som är lite utspritt i olika etapper.

#14

Det sista fallet innan stigen viker av inåt skogen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag hade säkert kunnat stannat längre men foten vars tillstånd som jag på något sätt har förträngt gör sig alltmer påmind om behovet av ordentligt vila. Och det är inget jag kan få förrän på  vandrarhemmet. 

#15

Återigen går stigen genom trollmark. 

#16

Där vi inte besitter en jättes steglängd erbjuds vi habil hjälp att ta oss fram i terrängen.

#17

Än en gång förundras jag över skogen. Väntar på att åtminstone få träffa på en vätte

#18

Istället blev det en bofink

#19

och  en ekorre. De är enda levande väsen vi stöter på den här promenaden till och från Fulufallen. Ja och så en mängd japaner förstås. Japaner som ingalunda vare kastade sig, hoppade eller försvarade sig utan mer tålmodigt väntade på att vi skulle plocka ihop vår kamerautrustning, så att de kunde ta fram sin medhavda fika och förtära densamma medan de tittade ut över fallen. Och nu när jag tänker var det ingen av dem som hade någon kamera. Däremot tog de alla fram sina mobiler och fotade både sig själva, varandra och fallen. Det får mig fundera över vad som är fotografi. Är det att släpa 10 kg utrustning över stock och sten i ett par kilometer eller är det att slänga fram 200 gram mobil en kort stund? Vad är passionen, lidelsen, vedermödorna? Måste fotografi var ett fysiskt kraftprov för att kännas på sin plats? Absolut inte. Kan dock inte låta bli att tänka på vilka vägar fotografin tar och vilken man själv väljer att gå. Ta t ex den amerikanske fotografen Ben Horne som släpar runt på en storformatskamera. Oavsett vad man väljer för väg är huvudsaken att man tycker att det man sysslar med är förbaskat skoj. Ta aldrig upp din kamera oavsett typ för att du känner att du måste utan för att du vill. 

TheInvisibleJackal