Åter till fallet

En av de punkter som fanns med på Fotoklubbens vårprogram var en tur till just Bosgårdsfallet. En lördagsförmiddag i april. Då jag i mitt yrke regelbundet jobbar lördagar inföll givetvis denna programpunkt just en sådan här jobblördag.  Jag kände ändå god lust att köra upp till fallet och fotografera det jag inte riktigt hann med förra gången. 

Jag hörde därför av mig till en fotokompis i klubben helgen före Fotoklubbens utflykt, och undrade om han var intresserad av hänga med. Det var han såklart. Ett vattenfall är ett vattenfall. Ett par timmar var vi där och njöt med fotografens bästa vänner - stativ, ND-filter och trådutlösare. 

#2

Även den här gången klättrade jag upp vid sidan av fallet. Jag ville undersöka om det var möjligt att ta sig fram till det där stället där jag förra gången hade sett ett fritt fall på cirka två meter.

#3

Det var det. Det precis med lite trixade att få rum med stativet på en liten avsats lite nedanför det fria fallet. Kompositionerna var dock begränsade. Idealet hade kanske varit att ta sig över till motsatta sidan, men det såg ut att var lite väl riskabelt och sedan vet man ändå inte om gräset är så grönt som det verkar på andra sidan när man väl tagit sig dit.

#4

#5

#6

Efter att tagit en del foton på det fria fallet tog jag vidare upp och gick så småningom över en bro och ner på andra sida och slutligen tillbaka till bilparkeringen. Funderar ibland på om ett skulle vara idé och besöka fallet så här års i juni-juli. Det har inte regnat något nämnvärt, men det skulle vara intressant hur fallet ter sig lite mer avskalat. Ofta fotograferat man fall in anslutning till vårfloden, vilket många gånger är en upplevelse, men kanske är det intressantare att leta efter olika detaljer i fallet när det är lite lugnare. Detaljer som faller liksom utanför radarn när man är ställd inför den brusande kraften i ett vårflodsfyllt vattenfall. Jag letade förvisso redan den här gången efter olika detaljer. Mer om det i kommande inlägg.

TheInvisilbeJackal

Bosgårdsfallet

På vägen hem från Småland bestämde vi oss för att göra en del stopp. Efter att ha fikat vid en sjö lite före avfarten intill Hylte tänkte vi att det kunde vara intressant att svänga av emot Bosgårdsfallet strax utanför Torup. Vi har varit där tidigare för kanske en 12 - 15 år sedan och på sommaren. Det var betydligt mer vatten nu och nu kunde man verkligen tala om ett fall. 

Och det bästa av allt var vi hade fallet helt för oss själva. 

#2

#3

#4

#5

#6

När jag fotar rinnande vatten med längre slutartid tar jag inte per automatik fram ett 10-stops ND-filter utan jag letar en möjlighet att kunna fotografera med en slutartid mellan 0.4 - 0.8 sekunder. Ett 4-stop ND-filter passade därför ofta mitt syfte bättre. Varför väljer jag ett 4-stop framför ett 10-stop? Det beror framförallt på hur jag vill gestalta det rinnande vattnet. Jag vill att vattnet ska en struktur och jag vill att det ska synas att det är ett rörligt medium. Det är i varje vad jag strävar efter när jag fotar vatten som på olika sätt är i rörelse. Det är det som triggar mig när jag söker utsnitt och kompositioner.

#7

#8

#9

#10

#11

Mot slutet av vår vistelse började jag närmare på olika delavsnitt av fallet.

#12

#13

#14

#15

Det går även att klättra upp bredvid fallet och komma upp ovanför det stora fallet. Stigen upp är ganska brant, men det finns ett grovt rep som man kan hålla sig när man sig upp.  Det övre delen av fallet som inte syns där nere ifrån är ganska flackt.

#16

Däruppe finns dock ett bit av fallet där vattnet kastar sig nedför en ca två meter hög avsats i ett fritt fall innan det fortsätter vidare nedför  det stora fallet nedströms. Den här gången blev det inte tid att försöka ta sig närmare, men nästa gång ska jag försöka göra det. 

TheInvisibleJackal

Kattvik III

Jag bytte till 100-400:an för att kunna isolera vågornas rörelser och möten med de fasta elementen av sten och klippor. Jag gick igenom arsenalen med ND-filter. Experimenterade och trivdes storligen. Det här är något jag gillar att göra.  Tiden försvann i ett höj. 

#2

När jag fotograferar vattnets rörelse funderar jag ofta över vilken tid jag vill använda. Ingen tid är egentligen fel, men tiden jag väljer speglar hur jag vill ge mitt intryck av vattnets rörelser. Jag har också märkt att den tid jag ibland fastnar för beror en del på min sinnesstämning.

#3

#4

#5

Påskögubbens blick stirrande alltjämt ut till havs med gapande mun. Det var som om han ville säga mig något.

#6

Jag såg strandnära stenar översköljas av skummande vågor. Ibland doldes de helt och ibland stack endast bitar upp här och var i den senaste vågens översköljning.

#7

Med en slutartid på 1 sekund fick jag inte fram vattnets silkesmjuka smekning av stenarna utan snarare kanske den brusande kraften i mötet mellan vatten och sten. Det var mycket hänförande att se på displayen bak på kameran. 

#8

#9

#10

Till sist var det dags att även denna gång vandra tillbaka mot parkeringen. Innan jag gick ville jag se hur olika ett och samma motiv kan te sig med olika slutartider. 

#11

TheInvisibleJackal

Kattvik II

Jag är tillbaka i Kattvik. Jag är ledig och har i princip hela dagen på mig att utforska området. Fotoryggsäcken är packad. Den här gången har jag även tagit med mig en vidvinkel. Det är lite för sällan jag tar med den. Vid förra besök ett par dagar tidigare hade jag upptäckt att det fanns flera miljöer som lämpade sig för en vidvinkel.  

#2

Den här gången blåste det mer än förra gången. Vågorna gick högre och jag kände stänket från havet emellanåt. Jag kom på mig med plötsligt oroa mig för huruvida saltstänket kunde  förstöra objektivet. Efter lite googlade fick jag tag i lite matnyttig information. Som tur var hade jag med dig de rengöringspersedlar som tövades och kunde lugnad fortsätta mitt värv. Filter och objektiv rengjordes efter konsten alla regler

#3

#4

#5

#6

#7

Den här gången skulle jag se om det fanns någon annan stig genom klapperstensfältet. Jag hade sett människor komma gående längs den ena kanten av fältet. Där måste det finnas något. Och det gjorde det mycket riktigt. Lite stenigt här och var, men överkomligt. 

#8

Jag tog mig längs denna stig ända fram till andra änden av klapperstensfältet. Där möttes jag av en nästan Påsköliknande uppenbarelse som gapande tycktes blicka ut över havets gungande.

#9

#10

Vågorna började verkligen bli stora. Vinden var kylig. Jag var glad över att tagit med en ulltröja att ha under skaljackan. För när vågorna växte fick jag andra uppslag hur jag ville fotografera. Det var dags att byta objektiv.

TheInvisibleJackal

Kattvik I

Min fru och jag bestämde oss en dag i september för en fotoutflykt. Hon valde Norrvikens trädgårdar. Jag i min tur valde att köra några kilometer till den lilla kustbyn Kattvik. Där jag parkerade vid hamnen och begav mig till fots västerut längs med kusten. Målet var lite klippformationer och annat som jag lyckats utröna på Google Earth. Den här platsen har lockat  mig ett tag, men hitintills har min fot inte varit tillräckligt kvalificerad för promenaden. Med den här sommarens fjälläventyr i bagaget kändes det inte längre som en omöjlig uppgift.

#2

Det var ett nytt område för mig. Frågan var hur långt jag vågade mig att gå i mitt utforskande av det. Min fru och jag hade bestämt en mötestid vid Norrvikens parkering. Det var drygt två timmar tills dess. Det hade tagit mig en halvtimme att gå där jag nu var. Vilket betydde att jag hade ca en och en halv timme på mig. Inte mycket, men jag skulle hinna få en känsla för området.

#3

#4

Jag bestämde mig för att mig att tillbringa den mesta av den tiden jag hade till mitt förfogande att undersöka ett litet klippområde som jag fann spännande.

#5

#6

#7

Efter tag tog nyfikenhet över hand och jag begav lite längre bort. Stigen var nästintill uppslukade av ett klapperstensfält. Det fanns dock en antydan till en stig. Det gick att se på hur vissa stenar såg smått nedtrycka ut. Andra lite knuffade åt sidan. Här hade andra tagit sig fram tidigare. Och andra i sin tur före dem. 

#8

Snart hade jag tagit mig ett gott stycke in i klapperstensfältet. Vände jag mig om kunde jag ana min första anhalt. Klockan hade runnit iväg och det var tid att för mig att börja gå mot bilen. Jag hade bara skrapat lite på ytan här kände jag. 

TheInvisibleJackal