Fjärde gången eller...

För fjärde kvällen på raken har jag fattat posto vid den lilla träddungen invid fältet. Den här gången skall jag icke vika från dess plats förrän vildsvinen har uppenbarat sig. Jag är ute ungefär samma tid som föregående kväll. Har samma "goa" kläder på mig. Vinden är knappt märkbar ikväll, men jag tycker mig ha en smula motvind ändå.

Precis som föregående kväll är fältet tomt på liv. Först efter en stund uppenbarar sig två harar. 

#2

En fasan med fruar titta fram efter en stund. Annars är det helt tomt. Inga rådjur. Ingenting. Tiden går och jag tänker att ikväll blir det inget.

#3

Då. På andra sidan fältet. Långt bort kommer vildsvinsflocken springande i gräset.

#4

De stannar inte.

#5

Utan fortsätter in i de skyddande buskagen för att inte visa sig mer den här kvällen i maj. Och inte heller vid något senare tillfälle. Jag har kört förbi fältet ett otal gånger efteråt och utan att se någon av dem.

Igår kväll; för att återgå till nutid, såg jag ett fordon parkerat i en änden på fältet. Personer i jägarmundering stod vid bilen. Antagligen hade man bestämt sig för att göra vildsvinens saga kort. 

Visst vildsvinen bökar upp trädgårdar och förstör säkerligen mycket åkrar, men på något sätt tycker jag att det är synd att vi människor inte kan leva sida vid sida med djuren i vår natur utan se dem som olägenheter, som måste bort om de inte passar in i vår bild av verkligheten. Vill vi verkligen ha ett tuktat parklandskap där allt är ordnat och fint, där det inte finns något som väcker anstöt? 

TheInvisibleJackal

Tredje gången gillt

Gårdagens (då i maj) var riktigt lyckad vid vildsvinsfältet. Jag cyklade ut lite senare den här gången eftersom grisarna hade kommit fram lite senare. Jag ställde mig vid den lilla träddungen som jag gjort de andra gångerna. Jag hade vinden mot som de tidigare. Det var bra. När jag kom fram var det helt tomt. Efter en stund kom ett ensamt rådjur ut på fältet.

#2

Den bruna kärrhöken spaningsflög över fältet.

#3

Ytterligare ett rådjur kom tassande i gräset.

#4

Ännu ett kom fram ut buskagen rakt framför mig. Det visade tydligt att det hade sin uppmärksamhet riktad åt mitt håll. 

#5

Tiden gick. Rådjuren höll sig i kanten av fältet mest hela tiden. Vaksamma. Det verkade inte som det skulle bli några vildsvin alls den här kvällen. Jag bestämde mig för att vänta ytterligare en stund. Då fortfarande inga vildsvin syntes till, började jag packa ihop mina grejer och gå iväg med cykeln på cykelvägen.

#6

När jag kommit ca 100 meter ifrån den lilla träddungen stannar jag till, vänder mig om och spanar med kikaren en sista gång över fältet. Precis när jag är väg att lägga ner kikaren ser jag hur ett vildsvin kliver fram ur buskagen bara 25 meter framför träddungen. Jag förbannar mig själv tyst för att jag inte haft lite mer tålamod och stått kvar vid dungen. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka om det kanske hade varit för nära. Att de verkligen uppfattat mig som ett hot och anfallit. För en kort stund funderande jag ändå på om jag skulle försöka mig på att återvända till dungen, men det var nog ingen idé slog det mig nästan genast. De skulle bara försvinna långt innan jag hunnit fram. Jag fick göra det bästa jag kunde av situationen. Och därför i skydd av cykeln, tog av mig ryggsäcken och plockade fram kameran med telezoom och telekonverter. Sittande på knä började jag fotografera genom ramen på cykeln. Ett bristfällig camouflage är bättre än inget alls och på det här framstod inte min siluett som en människas även om jag nu hade vinden till min nackdel.

#7

Strax kommer de andra vildsvinen också ut från buskagen.

#8

#9

De bökande runt i kanske en kvart högst, en halvtimme. Jag satt kvar vid cykeln och fotade mellan cykelramen. Visst hade jag fått andra bilder om stannat kvar vid träddungen om de överhuvudtaget alls valt att gå ut på fältet just där. Kanske var det så att min närvaro var tillräckligt störande för dem att låta bli att gå ut på fältet tills jag avlägsnat mig.

#10

Plötsligt är det något som skrämmer flocken som flyr hals över huvud över fältet.

#11

#12

De rusar i in i skydd på andra sidan fältet rakt framför mig. Jag är så gott som säker på att det inte var jag som skrämde dem. Jag förstår inte heller vad det kan ha varit. Kanske var det cyklisten som kom cyklande precis innan de stack, men å andra sidan cyklar det folk på den cykelvägen fram och tillbaka flera gånger om dagen. För att inte tala om biltrafiken på den intilliggande vägen. Kanske var det andra vildsvin. Något var det. Svårt att säga vilket.

TheInvisibleJackal

Andra gången

Kvällen efter står jag än en gång vid fältet med förhoppning att jag ska få se vildsvin. Jag har även denna gång tur med vinden. I ena kanten av fältet finns det några träd. Jag ställer mig i skydd av dem. Jag har valt att ha samma kläder som igår. Dels för att de är praktiska och dels för att om vildsvinen eller andra djur skulle få syn på mig där jag står ska de känna igen mig både till utseende och lukt. Med andra ord har jag inte heller tvättat kläderna sedan sist.

#2

Det är del rådjur på fältet den här kvällen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt tecken. De verkar i varje inte bry sig om mig.

#3

Lite harar är där också, men ännu inga vildsvin. I och för sig kan man aldrig vara garanterad av få se vilda djur. Det är väl det som är lite av spänningen. Att man aldrig vet i förväg. Att man bara kan hoppas. Sedan finns det betingelser som kan öka ens chanser att få se något i och för sig.

#4

Rådjuren beter på av majgräset.

#5

Rådjuret anar mig. Även om jag kanske inte fullt synlig avslöjar kamerans slutare mig. Jag har valt att att inte använda mig av seriebildstagning utan istället till att ta en bild i taget för att därigenom minimera slutaroväsendet. Jag vet inte om det gör någon skillnad. Vi får se. 

#6

Rådjuren ser ut att fundera vad de ska ta sig för. Det där ljudet är banne mig inte naturligt. Fast å ena sidan vrålar det förbi en och annan bil på vägen bortom cykelvägen. Motorburen ungdom prövar här sina fötters styrka mot gaspedaler i till utseendet anonyma svarta BMW:s. Fartglädjen lyser i deras ögon eller skulle ha gjort om inte ögonen var dolda bakom svarta solglasögon. Sportigt, hemligt och så tufft att ingenting annat än ett stort Jag och min snabba bil existerar. Nåja, tids nog står även de upp till armbågarna i spädbarnsdiarrér, huslån och en aldrig sinande förekomst av ogräs.

#7

Hararna har öronen på skaft.

#8

"Äh, det är säkert inget att oroa sig för. Hugg in boys!"

#9

Och så kommer de. Vildsvinen. Rultande som storväxta taxar tar de sig fram genom gräset.  Hade de varit långsammare hade  man kunna ta dem för stora mörka stenblock.

#10

#11

#12

Vildsvin och rådjur sida vid sida. Det tycks inte bry sig nämnvärt om varandra. Icke så konstigt, ty ingen av dem står på den andres meny.

#13

#14

Från mitt lilla naturliga gömsle ser jag ett rådjur som nyfiket undersöker ett buskage. Mer vildsvin? Troligen inte. De som är här idag är desamma som jag tidigare har sett här. Skulle tro att det rör sig om en liten flock som håller till just på det här fältet.

#15

En brunkärrhök sveper förbi. Fasan som härrör från kärrhökens spanande blick bekommer icke dock fasanen. 

#16

Jag skiftar till den andra kameran med telezoom och telekonverter och som grädde på moset Aps-c sensor. Med andra ord - jag kommer ohyggligt nära de såta grisarna. Ja, sen har jag  också då lämnat den lilla trädridån och står på ett nytt ställe. Ganska så öppet rakt framför svinen. Jag håller mig i en skugga som bildats av några granar.

#17

Grisarna tittar åt mitt håll emellanåt. Jag tror inte de kan se mig. Vinden har jag fortfarande emot mig, även om den kantrat lite. 

#18

De bökar runt utan större brådska och lommar så sakteliga in i bland skyddande vass och buskage. 

#19

Uppenbarligen nöjda med kvällsmaten.

TheInvisibleJackal

Vildsvin igen

Det är maj och är ensamme herre på täppan då min fru befinner sig på konferens i Istanbul. Vädret är behagligt och jag använder mig av min cykel till och från jobbet. Jag har under någon tid lagt märke till att de vildsvin som jag tidigare fotograferat på den här platsen brukat komma ut på fältet någon gång runt sex, halv sju på kvällen. De har varit tämligen pålitliga i det avseendet. Därför tog jag den här kvällen och cyklade till fältet med båda kamerorna för att förhoppningsvis kunna få lite bilder.

#2

Jodå, svinen var där. Inom tidsramen. 

#3

De bökade runt lite en stund och försvann sedan in i den högre växtligheten. Jag väntade någon timme, men de dök aldrig upp igen.

TheInvisibleJackal

Sålt kameran?

Föga anade jag att det skulle dröja ett halvår tills jag återigen la ut ett inlägg här på FS. Hade jag sålt kameran och börja samla frimärken istället för att fotografera kanske någon har undrat. Riktigt så illa har det inte varit, men det tog drygt tre månader från mitt förra inlägg tills jag tog i min kamera igen. Orsaken var jag fick en rejäl  inflammation i en tarmficka veckan före jul. En inflammation, som jag först nu är fri från enligt de senaste provresultaten.  

Det har varit en jobbig tid. Jag kunde tidvis knappt äta något utan att få ont. Kilona rasade. Rasade för mycket. Trivselkilona försvann, vilket inte var helt fel, men när vågen började röra sig under min matchvikt lite mer och mer för varje gång jag ställde mig på den, var det inte lika trivsamt. Skonkosten på mosad banan och vaniljyoghurt, tunna soppor, kvarg och rivet äpple  samt en och annan smoothie på blåbärsbas förslog inte att ge mig tillräcklig näring. Jag orkade jobba, men inte mycket mer. Jag blev ordinerad näringsdrycker och efter någon tid började vågen peka uppåt igen. Under långt tid har jag sakta åter börjat kunna äta alltmer vanlig mat. 

I samma veva som jag hade den här inflammation fick jag även ljumskbråck. Efter att blivit remitterad till kirurgmottagningen väntar jag sedan ett tag på en operation. Jag kan inte säga att jag har haft några större besvär med mitt ljumskbråck mer än det emellanåt känts lite obehagligt och att jag har lite svårt att ta på mig strumpor och knyta mina skor lite då och då.

Framtill dess att jag träffade läkaren på kirurgen trodde jag att jag måste var ytterst försiktig och inte lyfta något tungt d v s inget alls över ett kilo. Jag frågade läkaren om det här med att lyfta tunga saker och berättade om mitt fotograferade. Att min kameraryggsäck väger sina modiga tio kilo med allt. Jag ville veta att ljumskbråcket inte skulle hindra mig från att göra det jag tycker om att göra - vara ute i naturen och fotografera. Det skulle inte vara någon fara sa han att lyfta och bära den.

Nu tog jag inte och packade ryggsäcken full och gav mig utan på en hygglig tremila vandring i skog och mark. Till det hade jag inte energi till, men tanken. Bara tanken på att det var möjligt för mig att kunna fotografera igen gav mig kraft och envist tålamod. Precis det som krävdes för att livet på rätt köl igen.

#2

Jag körde för det mesta bil jobbet under den här tiden. Någon gång i emellanåt tog jag bussen. Tyvärr är det betydligt billigare och många gånger smidigare att ta bilen än bussen. I normala fall hade jag nu i mars redan varit gång och cyklat sedan länge. Cyklar i princip året runt annars med undantag för den korta perioden runt nyår och början på januari då det många gånger är snorhalt på cykelvägarna. De senaste tre månaderna har jag dock kunnat cyklat till och från jobbet. Väldigt skönt att kunna göra det igen. 

Det är nästan exakt i mitten av mars när jag sitter i bilen på väg hem. Vårdagjämningen står för dörren. Jag kör från jobbet. Den gamla vanliga vägen. Strax efter en s k energiskog ligger ett öppet fält. Där en bit ut ser jag fyra halvstora mörka skepnader. Först kan jag inte riktigt greppa vad det är. Det är inte rådjur. De är inte så kraftiga och mörka.  De är för små för att vara älgar. Afrikanska bufflar tänker jag, men inte heller rätt storlek. Anfäkta och anamma slår det mig - det är vildsvin!

#3

Att det finns vildsvin i mitt närområde vet jag sedan tidigare. Vi har vid två tillfällen haft besök av dem i trädgården och i vintras såg jag deras spår gå förbi vår brevlåda och fortsätta gatan bortåt.

Jag körde hem med en enda tanke i huvudet. Jag måste fotografera dem. Jag måste. Men med vad? Läkaren hade sagt att det var ok för mig att ta min 10-kilos kameraryggsäck, men jag kände mig osäker. Tänk om jag gjorde något dumt. Jag tog en liten ryggsäck och la endast i min lilla kamera och min telezoom. Skulle kanske ha haft kikaren också. Tänkte inte ens på den i hasten. Det fick räcka så här första gången jag mig ut för att fotografera igen.

Och hur skulle jag kunna komma nära dem utan utsätta mig själv för någon slags risk. Vildsvin sägs vara snarstrukna, i varje emot hundägare hade jag läst. Tanken på att ta bilen ner och ställa den någonstans för att gå fram till platsen på cykelvägen som går förbi fältet övergav jag snabbt. Det skulle nästan vara lika långt att gå från bilen som det skulle vara att gå hemifrån huset. Det fick bli cykeln. 

#4

När jag kom till fältet syntes inga vildsvin till. Attans, attans tänkte jag. Jag var inte snabb nog. De har försvunnit från platsen. Jag väntar otåligt en halvtimme eller trekvart och sedan bestämmer jag mig för att cykla hemåt. Dagarna har blivit ljusare och ljusare för var dag sedan nyår, men kvällen kommer ändå väl snabbt. Det är trots ännu bara mitten av mars. Snart är det för mörkt. 

Jag vill ändå inte ge tappt. Jag har  ändå lagt ner en del av den energi jag har i det här äventyret. Jag bestämmer mig för att sakta cykla runt området i vilket fältet är en del av. När jag kommer återigen till fältet ser jag ett vildsvin ute på fältet och två som håller på och bökar i kanten av det. Avstånden är långa och jag vet att jag kommer att behöva beskära bilderna en del för att få ut något av dem. Det är ok. Jag har fått möjlighet att fota vildsvin. Det är tillräckligt.

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Efter att stått på cykelvägen och fotograferat vildsvinen en stund hör jag hur det prasslar till närmare platsen där jag står. I kanten av energiskogen rör sig ett vildsvin.

#13

#14

Till och med två. Tänker de ge sig ut på fältet de också? Nej, det verkar inte så. De är fullt nöjda med vad de finner där de där. Jag är nöjd jag med. Det blev en lyckad första fototur, även om det så säga bara var runt knuten. 

Sedan denna tur har jag hunnit med en hel del små turer. Bilderna från dessa kommer jag att framledes att lägga ut här. Lite pö om pö. För ska sanningen fram har jag först och främst varit ute och fotograferat och inte lagt lika mycket tid på bildbehandlandet och ligger därför lite efter med det, men det ska det bli ändring på.

Det är gott att vara tillbaka.

Må minneskorten vara med er på fototurerna!

TheInvisibleJackal