Mitt på dagen! Det går väl inte!?

Att fota mitt på dagen är väl inte precis det smartaste man kan göra. Ändå gör jag det här. Vad är det för ett stolleryck? Jag skulle önska att jag hade en välmotiverad ursäkt, men det har jag inte. Inte mer än att det var slumpen som gjorde att vi hamnade vid Näsbokrok. Eller rättare i trakterna av Näsbokrok till att börja med.

#2

Midsommarhelgen hade vi tillbringat i Göteborg och på söndagen var det dags att fara hemåt igen. Från början hade vi tänkt bränna på hemåt utan några direkta uppehåll mer än att eventuellt tanka.

#3

Det som gjorde att vi råkade hamna där vi gjorde var en uttalad fråga om vi verkligen behövde köra E6:an hela vägen. Kunde det inte finnas någon annan väg som kunde vara lite trevligare. En titt i vägatlasen visade att det faktiskt fanns andra vägalternativ söderut än motorvägen. Ja, vi har en tryckt vägatlas. Visserligen från 1985, så emellanåt behöver uppgifterna den lämnar konfirmeras med en titt i en digital dito. Min farbror körde länge runt med en vägatlas från 1941 då han tyckte att färgerna i denna var så vackra.

#4

Ett besök vid Näsbokrok ska egentligen avläggas tidig morgon eller framåt eftermiddagen/kvällen.  De spännande klippformationerna som finns här gör sig bäst i ljuset från en lågt stående sol. Väl medveten om detta tog jag bilder med tanke på ett framtida besök under gynnsammare betingelser. En rekognoseringstur med andra ord. Då får man fota under sämre förhållanden. Där satt den ursäkten jag sade mig inte kunna ge i början av det inlägget. Rätt vad det är, faller orden på plats.

#5

Stärkt av rekognoseringstanken tittar jag med nya ögon på klipporna. Jag tog till och med mig för att bestiga en av dessa klippor i akt och mening att kunna blicka ut över nejden. Väl uppe på toppen skulle jag om varit Anders Zorn ha utbrustit - "Nä, men si ett par rara dalkullor omfamnade av hav och klippor!" Till skillnad från Zorn kände jag inte mig på något sätt hågad att föreviga kullornas förehavanden utan inombords gnolande jag på:

"Mina dygder äro tusen
inga syndiga laster jag har
Jag har aldrig sett nåt naket
inte ens ett nyfött barn, halleluja
Mina blickar går mot taket
därmed undgår jag frestarens garn

Halleluja, Halleluja…"

medan jag så ljudlöst och elegant som möjligt avlägsnade min uppenbarelse från omgivningen.

#6

I fortsättningen undvek jag att bestiga klipporna ity vem visste vad som kunde döljas där bakom.

#7

Det blev istället att fokusera på deras spännande mönster och struktur.

#8

#9

Efter att ha suttit och häckat på klipporna ett tag. Fikat lite och mått bra i solen bestämde vi att återvända till bilen och fortsätta vår färd söderut bortom allfarvägarna.

#10

TheInvisibleJackal

Allt är inte alltid som det verkar

Våra vänner, vars hus vi nu såg efter, tipsade oss om Råda säteri. Det skulle vara trevligt. Där skulle det även finnas lite natur om man var intresserad av det. Nu är frun i huset en utpräglad stadsmänniska som anser att stadsparken är likställt med natur så vi tog påståendet om natur med en nypa salt. 

#2

Efter att låtit en glass smaka tog vi en titt på en informationsskylt över området. Ute på en slags udde fanns det en ruin inne bland träden. En stig ledde fram till sagda ruin. Det kunde kanske vara något att ta sig en närmare titt på resonerade vi. Dessutom kändes det som ett lagom avancerat äventyr ity midsommardagen bestod av samma värme som midsommarafton och emedan det kändes som det bara var i förrgår som vi hängde undan vinterpälsarna fanns ännu icke vanan att vistas i temperaturer som anmodade kortbent och kortärmat mode. 

#3

Första delen av vägen till ruinen gick vi på grusade breda gångar. Efter ett tag såg vi en skylt som pekade in i skogen. En skogsstig. Det såg spännande ut. Antingen kunde vi fortsätta grusgången eller också kunde vi ta skogsstigen. Vi valde skogsstigen. Den såg intressantare ut.

#4

#5

En bit in hittade jag två rejäla bokar.

#6

#7

En kort men brant trappa lede enligt skyltande anvisningar upptill själva ruinen. Nu var det nära.

8

Ytterligare en trappa av mer ståndsmässig karaktär förevisade sig ovan den första trappan.

#9

Och där var den ruinen. Frågan om var det kunde vara för något dök upp. Det fanns en skylt vid sidan som kunde berätta mer. Det visade sig att Martina von Schwerin, ägare till Råda säteri i början av 1800-talet lät bygga en egen ruin för att så säga höja områdets romantiska stämning. Inget ovanligt för den tiden. Dock lite antiklimax för en nutida besökare. Det lär finnas tecken på att det har funnits en äkta fornborg på området.

#10

På vägen till parkeringen förevigade jag denna ringduva och då den strax efteråt tog till vingarna uppfattade jag det som om att den inte var uppstoppad.

TheInvisibleJackal

Midsommar

Vi kom att fira midsommar hos goda vänner i Sävedalen i år. Innan själva firande började tog våra vänner oss med ut till Göteb0rgs skärgård. Jag borde komma ihåg vart vi åkte men det är som bortblåst. Tror att det kan hetat något med Fiskebäck... Och nej, midsommarfirandet var stillsamt då våra vänner skulle upp tidigt och flyga söderut på midsommardagen. Vi hade lovat att stanna någon dag extra och vakta huset tills deras son kom hem. 

Vädret var strålande och på den första platsen var den många som badade. Jag känner mig inte helt bekväm med att fota de vyer jag egentligen vill då. Fast den första bilden kunde jag bara inte motstå. 

#2

Vi packade in oss i bilen och for till en annan del av skärgården. Till Amundön. Här samlades grupper av människorna på olika håll för inleda midsommaren.

#3

Vid Amudön fanns det en fin strandpromenad som vi bestämde oss för att gå en bit på.

#4

Efter en bit kände jag att min hälsporre gjorde sig mer och mer påmind. Att gå på asfalt är ingen höjdare. Då är det trevligare att ta sig fram på någon mjuk och behaglig skogsstig. 

#5

Jag såg några trevliga klippor, som syntes mig lagom svåra att klättra upp på. Jag sa till de övriga att jag väntar här medan de andra i  sällskapet tog en lite längre promenad.

#6

Jag satt mig till ro bland klipporna och tittade ut över havet och de närbelägna öarna. Det doftade sommar.

#7

TheInvisibleJackal

Det var ett tag sedan jag...

Mindre strandpipare

Det är alltmer sällan jag besöker Trönninge ängar nu för tiden. De ändringar som gjorts vid ängarna sedan det fick naturreservatsstatus tilltalar mig inte som fotograf. Ängarna som förr var en plats för såväl fotografer som fågelskådare är numera primärt ett ställe att skåda fågel. Det är som till fromma för den ena gruppen (skådarna) är det inte för den andra. 

#2

Ung rödbena

Gömslet på ängarna är dock fortfarande ett av de bästa vad gäller att kunna sitta dold. Sedan är det en annan sak att skådare slänger upp luckorna och skrämmer bort det mesta från gömslets omedelbara närhet. Det bästa är att vara där någon sällsynthet huserar någon annanstans för då flockas skådarna likt flugor kring en lort där istället.

Det här tillfället var ett sådant; tror jag är det kanske bäst att tillägga. Jag hade i varje fall hela gömslet för mig själv, vilket är perfekt. Då kan jag dra upp 1-2 luckor, sätta mig tyst och vänta.

Det var inte speciellt mycket som rörde sig. Lite skrattmåsar, några grågäss. Ett par brushanar som flög förbi och landade en bit bort. För långt för att det skulle löna sig att försöka fota dem. Lite bläsänder, krickor, gräsänder och skedänder. Och så några vadare. En mindre strandpipare spatserade i leran när jag kom. Längre bort födosökte några skärfläckor. Rödbenor flöjtade. 

#3

Ung rödbena

En ung rödbena gick runt i starren utanför gömslet. Snappade åt sig insekter och annat.

#4

Ung rödbena

#5

Ömma moder rödbena eller fader.

På en sten i närheten höll den vuxna fågeln ett vakande öga över sin telnings förehavanden.

#6

Rödbena

Blicken vändes än hit än dit.

#7

Ung rödbena

#8

Ung rödbena

Det visade sig efter en stund att det var två unga rödbenor på plats. 

#9

Rödbena

Den vuxna fågelns vaksamhet släppte inte för en sekund.

#10

Rödbena

"Jag blundade bara lite. Det är ett svårt filosofiskt problem som upptagit mig en del. Frågan om människans brist på flygförmåga."

#11

Ung rödbena

#12

Hona, gräsand

Att klia sig utan ha några händer till hjälp är en smula omaka, särskilt då det kliar på svårnådda ställen.

#13

Ung grågås

Det var överlag rätt mycket ynglingar vid ängarna den här kvällen.

#14

Ung sädesärla

En del tog tillvaron med ro.

#15

Ung skrattmås

Medan annan vingburen ungdom flög runt och upplät sina stämmor bäst de kunde.

#16

Sävsparv

Efter några timmar tackade jag för mig och vinkade adjö till sävsparven i vassen utanför.

TheInvisibleJackal

Grand Canyon i Halland

Under sommarmånaderna brukar jag och min fru ofta vara med på de fotovandringar som Länsstyrelsen i Halland ordnar. Det brukar vara bra och kunniga fotoguider som visar något av naturreservaten i länet och vad man kan fota där och vad man kan tänka på vid fotograferandet. Det hela är som sagt både trevligt och givande. I år har vi inte varit med en enda gång hitintills. Mycket beroende på min hälsporre. 

#2

I början juni var det en fotovandring förlagd till Nissatröm. En naturreservat där Nissan slingrar sig fram mellan klipphällar, sluttningar och branta klippväggar. Hallands eget svar på Grand Canyon. 

#3

Vi var som sagt inte med, men när vi såg en del bilder från området som de som var med hade lagt ut på Facebook blev vi båda väldigt sugna på ta oss dit. Jag kollade så gott jag kunde på olika kartor för utröna terrängens beskaffenhet och hur långt man skulle behöva gå för att komma till platsen som såg ut att vara den mest fotografiskt givande. 

#4

Det var en inte alltför lång sträcka att gå och tog jag med mig min trefotspall skulle jag kunna fälla upp den vid behov och vila foten lite grann. 

#5

Sagt och gjort. Fotoutrustningarna packades ihop. De är i och för sig i princip alltid färdigpackade. Jag har oftast med två kamerahus, ett med en 24-70 och ett med en 100-400:a, lite filter, trådutlösare och stativ. Det är oftast att kolla att batterierna är laddade och minneskorten är tomma. Och så fikat förstås. Fika är viktigt.

#6

Vi bestämde för att köra dit på eftermiddagen och vara på plats någon timme eller två innan solen kom i det fina läget som en sökning i Photopills visade.

#7

När vi kom fram låg det en del moln i vägen för solen. Då det inte tjänar mycket till att gråta över spilld mjölk var det bara sätta i gång att leta motiv och kompositioner. Det var inte svårt. Tiden bara flög. Jag glömde helt bort att jag hade hälsporre. Gick in i min fotografiska bubbla och bara njöt.

#8

Jag hade börjat packa ihop när solen slutligen bröt igenom molnen och lyste upp scenen framför mig som jag hade föreställt mig. Det var bara att tacka och ta emot.

Ett par veckor senare har omfattande skyfall gjort att området på sina ställen har rasat och rasrisk föreligger på en del andra. Området är därför mycket farligt att vandra i och delar av det är helt avstängt. Det ser ut att vara så under mycket lång tid enligt Länsstyrelsen. Vi hade således en väldig tur att vi hann med att åka dit. Nu vet jag inte när det kan bli möjligt igen. 

TheInvisibleJackal