I örnbygder VIII

Den tredje och sista dagen i gömslet var nog den kallaste. Trots att det föll det en del snö. Jag hade redan inför den andra dagens sittning tagit av 1.4x telekonvertern på mitt objektiv för att inte komma så nära och kanske få en och annan flyktbild på örnarna, men även på korparna.

Bilden på korpen ovan var en bild jag hade visualiserat mig innan dagens sittning. Jag ansträngde mig därför extra för att följa de korpar som flög. Det gällde att hitta en som flög emot mig. Vilket i för sig inte var alltför svårt eftersom åteln lockade dem. Den fick bara inte komma alltför nära åteln och inte ha några andra korpar runt omkring sig.

Vad örnarna beträffar hade jag också visualiserat en del olika bilder av dem i flykt, men den gången lyckade det inte. Visst det blev en del bilder på flygande örn, men inte som jag hade föreställt mig. Så är det. Det blir inte alltid som man tänkt sig i naturen och det är faktiskt tur egentligen. För skulle det bara vara att åka ut och sätta sig och ta den eller den bilden, skulle det förmodligen mycket snart bli väldigt tråkigt.  Att det inte går att förutsäga vad som ska hända är det som är en stor del av tjusningen med naturfotografering. Kanske rent av är det just detta som driver en ut gång efter gång. Det enda man vet är att det enda som är säkert är det osäkra och oväntade.

Att flyktbilder ifrån ett gömsle betyder inte bara att den vinkel som man har till sitt förfogande är begränsad och därmed möjligheten att följa en fågel i dess flykt. Det andra är det inte är lämpligt att röra för mycket på objektivet. För rörelserna kan uppmärksammas av de skarpögda örnarna och göra att de drar öronen åt sig och helt enkelt lämnar åteln. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

Den här dagen var det återigen gott om örn nere vid åteln. Här är ett gäng som står i sin snön och väntar på chans att ta sig närmare.

#11

#12

#13

Hemma hos mina morföräldrar fanns en tavla på en skata som satt på en gren. Det var en tavla som jag alltid tittade fascinerat tittade på när jag var barn. Jag tyckte att denna alldagliga fågel var så vacker. Det är nog därför jag än idag har ett speciellt förhållande till skator. Idag hänger den här tavlan hemma hos mig och jag kan gå och titta på den när jag vill. Den väcker fortfarande känslor när jag tittar på den. 

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

I örnbygder VII

Som jag tidigare nämnt så bytte vi platser från dag till dag för alla skulle kunna få bilder från lite olika vinklar. Den andra dagen satt jag längst till höger. Det dröjde lite innan de första örnarna vågade sig ner. Återigen satt en 10-tal i träden på andra sidan myren och väntade på någon skulle ta initiativet. När till sist någon gjorde det märkte jag efter jag några bilder att det var något som inte stämde. De inställningar som jag använde mig av dagen före fungerade inte och jag hade väldiga problem med att fokuseringen. Jag ändrade andra inställningar. Prövade att fokusera manuellt. Det gick sådär, men bilderna saknade något. Jag började oroa mig för det värsta. Hade kameran pajat eller var det hemska tanke - objektivet? Jag dryftade mina problem för mina fotokompisar. En av dem körde också med Canon. Vi skiftade kamerahus för att på så vis få klarhet om det var något fel på kamerahuset. Det var det som tur var inte. Det var alltså objektivet tänkte jag oroligt och nedslående, men så började jag titta närmare på de bilder jag tagit under dagen och märkte efter hand att alla hade ett drag av mörkt övre högra hörn. Vad var det? På bilderna som kompisen tagit med mitt kamerahus på sitt objektiv fanns inte det här mörka hörnet. Mycket märkligt? Jag tog lite bilder återigen med kameran på mitt objektiv. Det mörka hörnet var där igen. Mycket märkligt. Till sist kom jag på vad det kunde vara och jag fick rätt. Jag löste problemet tämligen enkelt. Vad var det då som blivit fel? Jo, när man sticker ut objektiven ur öppningar i gömslet för man det igenom svarta strutar som man med ett gummiband fäster runt objektivet för att hålla struten på plats. Gummibandet runt mitt objektiv hade gått sönder och en bit av tyget i struten hade glidit ner över objektivets motljusskydd och skymde på så sätt en del av bilden. Det var det som ställde till problemen med inställningar och gav svårigheter med fokusering. Med en suck av lättnad kunde jag återta mitt fotograferande. Tyvärr så försvann hela förmiddagen p g a det här problemet. De flesta örnarna hann därför försvinna för dagen innan jag fått i ordning på mina grejer, men som tur var fanns korparna och de andra där iallafall.

#2

#3

Om jag sitter riktig tyst och still så märker han mig nog inte.

#4

Havsörnen som trodde han var en tjäder. I den här och i bilden ovan syns mina problem med inställningar under andra dagens förmiddag.

#5

Vik hädan!

#6

#7

#8

Plötsligt föll en knippe ljus över liten späd björk vid skogsbrynet.

#9

Jag vet inte vad den här kråkan hade gjort för att reta upp korpen. Korpen dök mot kråkan och attackerade den flera gånger innan den slutligen lämnade kråkan i fred och flög vidare.

#10

Eftermiddagen bjöd inte på några mer tillfällen att fota örnar utan återigen fick därmed korparnas förehavande hamna i centrum.

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

I örnbygdner VI

När örnarna lyser med sin frånvaro och korparna sitter i högsätet, sitter man och hoppas på att andra fåglar ska våga sig ut ur skogen och göra ett besök vid åteln. Jag har för mig att vi såg en talgoxe, en större hackspett och en nötskrika, men mer än så var det inte. De som uppehöll sig när örnarna var iväg var framför allt korparna. De var förvisso även på platsen även när örnarna var det. De var i en överväldigande majoritet hela tiden. Enstaka kråkor besökte även de åteln. Liksom en del skator. Skatorna och kråkorna uppträdde dock oftast mer försiktigt avvaktande. De höll sig oftast på ett respektfullt avstånd från sina större släktingar korparna, som regerade. 

#2

Skogens egen batman?

#3

Säg vad tänker en korp på?

Vad ser dess öga?

#4

Vad gör örnarna när de inte är vid åteln? En del ägnar sig åt - "Walk lika an eagle".

#5

#6

#7

Skatorna sätter sig gärna på någon av pinnarna en stund innan de bestämmer sig för att flyga ner till åteln eller inte. Om de nu inte blir bortjagade förstås.

#8

I örnarnas frånvaro är det korparna som allt som oftast tar pinnarna i besittning och sitter där både en och flera på samma gång. De vet att de är störst och tuffast.

#9

De modigaste korparna är snabbt framme och kämpar om en bit kött från åteln,

#10

Som herrar på täppan kan korparna ta för sig av åteln i lugn och ro.

#11

En stund i alla fall för det dröjer oftast inte länge förrän de får sällskap.

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Av de olika kråkfåglarna är nog kråkan den försiktigaste. Den sitter sällan på pinnarna. Föredrar att hålla sig på sin kant och försöker oftast obemärkt smyga sig fram och ta en bit av åteln. Skatorna är betydligt djärvare.

TheInvisibleJackal

I örnbygder V

 Vi turades om att sitta på de tre platserna i gömslet för att alla skulle få lite olika vinklar och inte bara samma hela tiden under de tre dagarna. Satt man på vid högerkanten satt man på vänsterkanten dan där på. Att sitta många timmar på samma plats en hel dag gör en dock lite lagom stel. Efter vi kommit tillbaka till vandrarhemmet på kvällen tog jag, efter att ha packat in från bilen, en promenad på en timme eller så. Det var oftast inga andra ute och det var gnistrande kallt. Det var ändå skönt att få sträcka ut och röra på sig. För att orka sitta still länge måste man nog röra på sig.

#2

#3

#4

#5

En havsörn som hittar en bit kött blir snabbt uppvaktat av korparna och en kråka. Jag har hört att korparna inte drar sig för att stjäla från örnarna. De försökte här också. En av dem försöker få örnens uppmärksamhet på annat håll genom att nafsa den stjärtfjädrarna. Tittar örnen bort för länge då, passar den andre korpen på att stjäla köttstycket. 

#6

I träden på andra sidan myren satt örnarna emellanåt. För att efter tag återvända till åteln.

#7

#8

#9

En korp ropar i snöfallet

#10

och en havsörn

#11

svarar honom. Vad de talte om vet jag icke, kan hända om fornstora dar.

"12

Även skator höll till vid åteln. Skator håller sig gärna i närheten av bebyggelse. Det kanske kan tyckas att så här ute på en myr kan det inte finnas så bebyggelse i närheten mer än gömslet. Det finns lite hus inte alltför långt bilfärd från gömslet. Troligen än kortare fågelvägen.

#13

#14

TheInvisibleJackal

Hos hökugglan igen

I fredags när jag var ledig, passade jag på att åka upp till hökugglan på Hallandsåsen igen. Det var mer snö uppe på åsen en här gången än förra gången för inte riktig en vecka sedan. Det hade snöat en del i veckan som gått. Till och med hemma hos mig hade det snöat. Och snön ligger alltjämt kvar när skriver detta inlägg. Vilket inte tillhör vanligheterna. Uppe på åsen var det nästan tio minus och i princip klarblå himmel. En vacker vinterdag. Det här skulle nog kunna bli något.

När jag körde upp till ugglan undrade jag om skulle vara helt själv där ute på kalhygget där den häll till och hur lång tid det skulle ta att hitta den. Jag körde uppförde den sista lilla backen och såg att det redan stod några bilar på plats. Eftersom det snöat så pass som det gjort fanns det färre möjligheter att parkera bilen än tidigare. Den lilla platsen jag hittade förra gången var redan upptagen av några bilar. Jag körde en liten bit framåt och hittade en annan plats istället. Tog på ryggsäcken och tog stativet i näven och började gå upp till platsen där de andra bilarna stod. 

Väl framme tog jag av mig ryggsäcken för att plocka fram kamerorna så att jag skulle vara redo. Med tanke på att det rört sig om rätt stora avstånd förra gången hade jag förberett mig genom att sätta en 2x telekonverter på mitt tele. Enligt vad jag sett och läst, var den kombinationen ihop med mitt ena kamerahuset en helt gångbar kombination. På det andra kamerahuset med telezoomen satte jag istället min 1,4x konverter som jag oftast brukar ha ihop med telet. Telet satte jag på stativet och telezoomen hade jag i en axelrem. På det här viset tänkte jag att skulle ha både räckvidd och flexibilitet vid fotograferande av hökugglan. 

Jag hade inte hunnit gå mer än tiotal steg inpå den upptrampade stigen i snön förrän jag märkte jag det var något som plötsligt föll bredvid mig. Jag tittade ner i snön och såg mitt kamerahus till telezoomen ligga där full med snö. Jag trodde intd att det var sant. Började småsvära för mig själv. Kollade telezoomen, som hängde där den skulle i axelremmen. På något sätt hade kamerahuset lossnat när jag krängde på mig ryggsäcken tidigare. Förstår inte riktigt hur det kan gått till. Måste på något sätt ha kommit åt knappen som lossar objektivet. 

Jag plockade av mig ryggsäcken och la den i snön. Fick fram skyddslocken till telezoomen och fick ner det objektivet i ryggsäcken. Plockade fram en stor objektivputsduk och började försiktigt ta bort den mesta av snön. En del vågade jag inte riktigt pila bort så den fick vara kvar. Som tur var jag alltid med kamerahuslock med mig i ryggsäcken. Jag satte på det och la kameran i ryggsäcken så att när snön sakta smälte skull den rinna ur kameran och inte in i den istället.

Var dagen förstörd nu? 

Lite. Jag hade svårt att riktigt släppa tankarna på hur pass skadad kameran blivit. Om den var helt förstörd eller om det gick att reparera den. Någon tiondel sekund tänkte jag till med att vända om och åka hem igen. Nu efteråt kan jag säga att jag inte var helt 100-% koncentrerad under mitt fortsatta fotograferande den här dagen. Hade jag varit mig själv hade jag valt andra kameravinklar, lägre kameravinklar än vad jag gjorde. Tankarna var på andra håll. 

Istället för att vara flexibel hade jag nu endast räckvidd. Och därtill på köpet en rejäl sådan. 800mm istället för 560mm som jag oftast brukar jobba med. Visst jag hade kunnat byta 2x konvertern mot 1.4x:s, men jag tänkte inte riktigt klart. Var dessutom rädd för något skulle hända så att jag skulle få snö även i det andra kamerahuset. Det hade jag definitiv ingen lust med. Alltså var det att försöka göra så gott jag kunde med det jag hade.

#2

#3

#4

Sin vana trogen flyttade hökugglan runt mellan torrakorna. Där den satt och spanande en stund.

#5

I flykten påminde den ibland om Saab 29. Den s k "Flygande tunnan". Några andra fotografer hade med sig en del möss som de la ut till ugglan som ett led i att kunna få andra bilder. Nu blev det åka av. Ugglan var verkligen på hugget. Knappt hade en mus placerats ut förrän den dök ner och tog den. Den åt dock inte en enda av dem utan flög iväg med till ett förråd den hade inne i skogen. Hade jag varit lite mer alert i tanken hade placerat mig bättre än vad jag gjorde vid de här tillfällena. Några bilder blev det ändå. 

#6

#7

#8

#9

#10

#11

När mössen var slut återgick ugglan till sina torrakor. Klockan hade passerat lunchdags för mig också så jag började gå mot bilen. Där öppnade jag ryggsäcken för att lägga ner kameran med telet och ta en titt på den andra kameran. Snön hade smält och lite vatten hade samlats i skyddslocket. Jag torkade torrt runt kontakterna vid fattningen och även insidan på skyddslocket. Placerade kamerahuset på ett sådant sätt att det alltjämt skulle ligga med fattningen neråt i ryggsäcken när nu ryggsäcken låg plant i bilen på hemfärden.

Väl hemma igen ringde jag Canon och berättade vad som hänt och bad om råd. Rådet jag fick var att när kameran väl acklimatiserat sig i ryggsäcken skulle jag ta ut minneskorten och batteriet. Ta av skyddslocket och ställa kameran någonstans och låta den lufttorka i 24 timmar. Skulle det sedan vara något med kameran skulle jag återkomma.

Jag lät det gå 36 timmar innan jag igår; söndag, satte i ett minneskort, batteriet och slog på kameran. Skulle den spraka till och sedan dö eller hur skulle det gå? Det var kusligt att inte veta, men den kom igång. Menyerna funkade. Rattarna likaså. Den kunde läsa minneskortet, som hade några bilder på sig sedan tidigare, och visa vad som fanns där. 

Jag satte på ett äldre zoomobjektiv, som jag inte använder speciellt ofta längre. Kollade så att autofokus fungerade och lite annat. Det verkade helt som det hade gått bra med kameran trots allt. Frågan var bara hur mycket damm och annat hade jag fått på sensorn. Jag ställde objektivet i sitt vidaste läge och riktade kameran uppåt mot molntäcket och började ta några bilder med bländare f11 f13 f14 f16 f18 f20 och f22 och ISO 100 för att se om det kunde avslöja några dammfläckar på sensorn. 

I LR visade det sig att det syntes en del dammpartiklar vid f18 f20 och f22. Inga bländare jag använder överdrivet ofta.  Jag känner dock att jag måste genomföra lite mer tester mot mer neutrala testområden än ett molntäcke. Kanske mot en klar himmel eller en ljus väggyta. Förmodligen skulle det i vilket fall som helst vara bra att lämna in kameran och får sensorn rengjord. Jag skall göra ett andra test först framöver och sedan bestämma mig hur jag ska göra. 

TheInvisibleJackal