Mars

Det händer att jag väljer att cykla ner till havet. I mars är det många gånger full möjligt att börja göra dessa små utfärder. I år har det ännu inte blivit av. Det har inte passat ihop med jobb och väder helt enkelt. Bilderna i inlägget är därför från mitt arkiv och tagna i mars 2019.

Det kan vara lite kyligt fortfarande så det gäller klä sig varmt och vindtätt, även om det den här gången inte var speciellt mycket vind att tala om.  Många gånger väljer jag att cykla ner till Trönninge strand. Dels för att det går att komma ganska när där och dels för att det finns en del stenar och annat ute i vattnet som många gånger olika fåglar väljer att sätta sig att rasta på en stund. För det mesta är det storskarvarna som gärna sitter på dessa stenar. Sitter där och tittar, filosoferar eller torkar sina vingar.

#2

#3

#4

#5

Fiskmåsarna uppskattar också de stenar som finns tillgängliga att sätta sig på en stund. Vila lite, även om det finns dem som måste spela Allan och visa upp olika konster och trick.

#6

"Okej! Vem har förorenat min favoritsten!?"

#7

En fiskmås sittande på en nog aldrig så liten sten i havet är inget direkt märkvärdigt för varken oss eller för fiskmåsen. Det är vad fiskmåsar bara gör.

#8

Fast kråkorna är mer fundersamma över var i hela fridens namn de har hamnat.

#9

Fiskmåsar har förmågan att släcka törsten även med saltvatten.

#10

Storskarven torkar alltjämt sina vingar.

TheInvisibleJackal

Vid havsranden

Att ta promenader längs med havet är speciellt. Havet är aldrig det samma från dag till dag. Det är alltid något som skiljer. Jag har möjlighet att inom cykelavstånd ta mig  till stränder som sträcker sig över flertalet kilometer. Jag kan välja att gå utmed havsranden och se havet nära och höra dess ljud när det möter land. Ett ljud som kan var tungt, kraftfullt och kanske till med lite argsint eller så kan det vara som en mjuk viskning, knappt hörbar. Jag kan också välja att gå uppe bland de rullande dynernas landskap och se havet på avstånd. Då förnimmer jag också havet, men inte samma vis som när jag går i dess omedelbara närhet. Uppe vid dynerna är det ett annat hav jag förnimmer. Det är de olika färgernas hav. Oftast går jag dock längs med havsranden för jag vill höra vågornas musik.

Under den här dagens promenad såg jag några gråtrutar lite längre bort. Jag bestämde mig för att sakta försöka närma mig dem och se om det kunde finnas några bilder. Telezoomen tillsammans med en konverter på 1.4 och en kamera med Aps-c sensor ger mig något motsvarande nästan 900mm. Visserligen med bara en aktiv mittcentrerad fokuspunkt och f8 som största bländare, men det är helt ok för mig. Jag kan därigenom lätt hålla ett lagom avstånd till trutarna.

#2

Alla letar de efter något ätbart, trutarna. Det är i havet det för det mesta som tillfällena till att hitta något att få i sig något finns. Det gäller bara att stå och ha lite koll. Det kan dyka upp något där man minst anar.

#3

Upp, upp och iväg.

#4

När jag såg den här bilden hemma i LR kom jag att tänka på en låt av Santana:

#5

Den här gången var det icke lärkornas drillande som hördes från skyn. Det var havstrutens skränade som lät sig höras.

#6

En yngre havstrut hade fått tag i en liten fisk, som den vuxna havstruten nu var en stark spekulant på. Kors och tvärs for de över himlen i sin katt och råtta lek. Jag kan inte låta bli att tänka - är det verkligen mödan värt. Vore det inte bättre att ägna all denna energi istället åt att försöka fånga en egen fisk eller fungerar en truthjärna på samma vis som hos de personer som när det slår om till grönt vid trafikljusen far iväg likt stungna av tusen bålgetingar för att kunna komma först fram till nästa trafikljus som visar rött. Och därefter vid nytt grönt ljus upprepa sitt beteende.

TheInvisibleJackal

Längs med havet

Den här perioden med nästan-vår är svår att känna sig tillräckligt motiverad för att ge sig ut med kameran. Jag har svårt att hitta motiven, det blir att jag att låter kameran vara för det mesta. Den här dagen kom vi överens om att ta en promenad  i ett nygammalt område. Nygammalt på så sätt att vi nog inte har varit och promenerat där på 20 år minst. Trots att det är inte längre bort än vi ta oss med dit med cykel. Hur som helst idag tog vi och körde dit. Jag tog med min gamla kamera med det objektiv som satt på. En telezoom. Det är väl inte helt allround, men med lite fantasi kan även det funka. Det visade sig vara ett för dagen bra val.

#2

På den här platsen kan man antingen gå på stranden längs med havet eller också går man på slingrande stigar bland dynerna. Vi valde att gå nere på stranden trots att det blåste en del motvind. Efter en stund såg jag hur en ljus fågel flög upp en bit framför oss. Jag hade ingen kikare med mig, men ving- och stjärtteckning sa mig att det var snösparv. Två stycken visade det sedan när jag fått fram kameran, som låg i väskan fortfarande eftersom jag inte hade närt några större förhoppningar om några bilder utan sett det hela mera som en rekognoseringstur.

#3

Snösparvarna kilade likt råttor hit och dit på stranden. Efter några bilder syntes tillvaron sig genast lite ljusare. Tänk vad en liten snösparv kan betyda.

#4

Vilken sörja!

#5

Inte undra på att man längtar bort ibland,

#6

fast man är en trut.

#7

På andra sidan Fylleåns mynning fanns det en plats att vila sina ben en stund. Så nära, men ändå så långt bort.

#8

Uppe på en dyn ett stycke på vägen tillbaka stod det tvenne färgglada stolar. Förmodligen ditsatta av några soldykare. Jag har alltid funnit det märkligt att när man kommer lite längre fram på året. Säg i början av april eller rent av redan i slutet av mars. Hittar man, när man både minst anar det eller vill det för den delen, ett halvgrillat par i mogen ålder, som sitter fettglänsande insmorda med grillolja vända mot solen. Termometern visar precis tvåsiffrigt. Paret sitter ändå där i en mundering som känns mer rätt vid +25 än vid +10. Själv har man rejäla skor på fötterna, oömma friluftsbyxor och alltjämt en fleece samt en wind stopper ity man har varit uppe sedan soluppgången och fotat måslort.

#9

Kråkfåglar ligger mig varmt om hjärtat. Därför blir ofta en bild eller två.

#10

Även träd är något jag tilltalas av och söker upp.

#11

Vårens första ängspiplärka flyger förbi och sätter sig på en taggig gren. Nyss hörde jag också en sånglärkas drill.

TheInvisibleJackal

"Har ni cigg?"

För ett tag sedan gick vi en bäckravin vid stadsbondgården för att fotografera de olika formationer och annat som skapats av isen. När vi kommit nästan fram till parkeringen. Vi har bara en kort sträcka kvar när vi blir attackerade. Runt en hörn kommer nio stycken gräsänder framrusande och började tigga cigaretter.

Vi förklarade hövligt att vi inte nyttjade tobak. De blev lite långa i synen och undrade om vi inte hade något annat de kunde få.

"Choklad!?"

"Guldklockor!?"

"Rabattkuponger!?"

Fabergéägg!?"

Tyvärr inte något av det, svarade vi, men vi kan ta era porträtt om det går bra?

Det gjorde det.

#2

#3

I den välpolerade näbben ser man hur fotografen sitter på huk under porträttfotograferingen.

#4

#5

#6

Gräsand från ovan var inte helt enkelt även om honan var lite medgörligare så sneglar hon försiktigt uppåt.

TheInvisibleJackal

I örnbygder IX

Sista dagen i gömslet. Dags att se tillbaka på tiden i gömslet. Det hade varit trevliga dagar med mycket örnar, roliga korpar och annat. Att sitta ett par dagar i ett gömsle från tidig morgon till sen kväll är speciellt. Jag har suttit i gömsle vid olika fågelsjöar lite här och var i Sverige, men då handlar det oftast om några timmar eller halv dag eller så. Inte längre och dessutom är det oftast fråga om att dela gömslet med skådare. De flesta av de här gömslena är byggda för skådare. Det är inte sällan det händer att man sitter där och väntar på att den fågel man sett är på väg att kanske närma sig, att ljuset ska blir det rätta, att den ska göra något intressant. När det kommer en skådare eller flera som sliter upp luckorna och efter någon halvtimme lakoniskt konstaterar att "Nej, har var inget, ska vi dra!?" Under tiden har den eller de fåglar som jag som fotograf suttit och väntat på försvunnit. Bortskrämda. Att då få sitta i ett gömsle uteslutande byggt för fotografer är en stor skillnad. Det är ett helt annat lugn. Det kräver ett helt annat tålamod. Det går inte att lämna gömslet om det som syns utanför inte motsvarar förväntningarna. Man måste följa de anvisningarna som gäller för gömslet ifråga och undvika att skrämma de fåglar som kommer till platsen.  Det är fåglarna som är det viktiga, inte kryssen som de kan ge upphov till. 

Skulle jag göra om det? Ja absolut, men jag skulle se till att vara bättre klädd än jag var under de här tre dagarna. Jag hade tyvärr missbedömt hur kallt det blir när man sitter still så länge. Jag har aldrig fryst om fötterna. Inte ens när jag åkt skidor i -30 C. Därför tänkte jag att de kängor som jag brukar ha om vintern i södra Sverige skulle vara tillräckliga, men det visade sig att de inte alls var tillräckliga. Jag fick allt oftare under de här tre dagarna sätta upp fötterna mot kaminen för att värma upp dem. Jag missade därigenom tyvärr många fototillfällen. Understället jag hade varit inte heller tillräckligt varmt. Jag frös helt enkelt allt för mycket de här dagarna. Framför allt om fötter och ben. 

Jag planerar att förhoppningsvis kunna sitta i ett nytt örngömsle i början av nästa år om allt funkar som det ska. Tills dess har jag börjat med att köpa ett par rejäla vinterkängor som enligt beskrivningen ska klara - 70 C och ett par riktig varma ullstrumpor. Jag har börjat se över mina vinterkläder och kommit fram till att en del måste förstärkas och del måste bytas ut till varmare alternativ. Framför allt gäller det benen. Under året kommer jag därför att successivt att gör det. För att det ska vara behagligt att sitta still så länge som man gör i ett gömsle måste man vara varm från tårna och uppåt har jag lärt mig den lite hårda vägen. 

Är det nu en blogg om långkallingar?

Icke, här kommer nu de sista bilderna från tre fantastiska dagar.

#2

Denna den sista dag var örnarna, men även korparna lite mer rastlösa än vad det de hade varit de tidigare dagarna. De var sällan nere vid åteln. Det var tydligt att det var något som oroade dem.

#3

De hade inte riktig någon ro.

#4

#5

#6

De spanade ner mot åteln, men vågade sig inte ner.

#7

#8

Ute på myren kom ett rådjur gående i snön. Det var knappas den som gjorde havsörnarna oroliga.

#9

#10

Plötsligt sitter en kungsörn i snön en bit ut på myren ifrån åteln. Vi märkte när den var på ingång för alla korparna försvann i ett huj. Den här gynnaren var de inte beredda att rycka stjärtfjädrarna. Det kan var det sista de gör i sådana fall. T o m de större havsörnarna valde att lämna plats åt kungsörnen. Vi hade hoppats att kungsörnen skulle välja att flyga bort till åteln. Kanske sätta sig på någon av pinnarna, men icke de flög rätt snart vidare snett bakåt ifrån gömslet sett. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Den sista bilden från den här dagarna blev denna på en kråka i en björk. Örnarna har lämnat åteln för dagen. Om en stund när det mörknat var det även vår tur att lämna gömslet. Köra till vandrarhemmet. Inta kvällsmål och sedan börja packa ihop inför morgondagens färd hemåt.

TheInvisibleJackal