Krankesjön och Vombs ängar

Jag äger två böcker om fågellokaler i Sverige. Den ena av dem är specifikt inriktad på Götalands fågellokaler. Jag har tittat i den flera gånger. Läst lite här och var och ofta hamnat vid uppslagen om Krankesjön och Vombs ängar. Det är en bit att köra, men fullt möjligt att göra om man startar i tid. Efter konsultation av diverse väderlekstjänster samt en gubbe eller två med vatten knäna beslutade jag mig för att en aprilmorgon 2019 ställa färden mot dessa lockade mål. 

Det tog väl lite drygt två timmar att leta sig fram till det i boken omtalade gömslet vid Krankesjön. Om gömslet var det inte mycket att orda, mer än att det inte var något gömsle utan mer ett slag regnskydd för skådare. Om än ett ganska påkostad sådant. Kanske är jag alltför kräsen, men jag fick en lätt smak av turistfälla i munnen.

En bit ut ifrån gömslet fanns en liten ö. Där på en stolpe i vattnet satt i alla fall en fisktärna. Alltid trevligt, men jag hade hoppats på mer.

#2

En grågås som kom simmande var inte heller något direkt uppseendeväckande.

#3

Skrattet från skrattmås fick mig till sist att plocka fram lite fika och ta en funderare. Jag beslöt mig för att lämna Krankesjön och fara åt Vombs änger för att se vad det kunde ge.

#4

På vägen ut mot ängarna passerar man en liten parkering med ett litet fågeltorn. Jag beslöt mig för att stanna till och ta en titt på vad som kunde finnas. Jag hade väl inte mycket mer än parkerat förrän en vit stork kom flygandes och landande på andra siden en liten bäck. Allt trevligt att få se stork.

Jag stannande att tag vi det lilla tornet utan någon större lycka och körde därför sakta vidare.

#5

På stolpar längs vägen satt flera gulärlor. Det kan kanske bli något. Jag hittade ett ställe att parkera på utan att vara i vägen. Gick sedan sakta tillbaka där jag sett gulärlorna. Det blev kanske en och annan bild för mycket då jag är rätt så svag för dessa små fantastiska fåglar.

#6

#7

#8

#9

#11

Dagens sista bild innan jag bestämde mig för att köra hemåt blev på en storspov.

Hade Krankesjön och Vombs ängar givit mig mersmak? Inte fullt ut får jag väl säga. Jag hade också lite för högt ställda förväntningar efter att ha sett rapporter och läst om platserna. Nu vet jag att det kan skilja från dag till dag, men lite mer än vad jag fick möjlighet att fotografera hade jag nog väntat mig. Det var första gången jag var där och kanske var de platserna jag valde att ta mig till inte optimala ur fotosynpunkt. Jag vet inte. Hade jag haft lite närmare hade jag troligen återvänt för att försöka utforska området bättre. Kanske jag återvänder någon gång.

TheInvisibleJackal

Ängarna

De komma från söder, de komma från norr, de komma från öster och de komma från väster.

De här ägretthägrarna kom flygande en aprildag 2019. Fyra stycken. Jag satt på helspänn i gömslet. Tog bara någon enstaka bild för att inte skrämma dem i hopp om att de skulle ta ett varv, kolla läget och sedan bestämma sig för att gå ner. Företrädesvis framför gömslet.

#2

Andra varvet. Nu kommer de strax tänkte jag, men så fel jag hade.

#3

De drog vidare österut istället. Den här gången lockade inte Trönninge ängar tillräckligt. Tyvärr.

#4

Till och med de vitkindade upplevde att det var nog nu. Är det ett tecken på att man inte ska med sig baguetter med rostbiff, chèvre och fikonmarmelad?

#5

En snatterandshona vänder kinden till mot solen medan maken alltjämt slumrar med näbben instucken bland dun och fjädrar. 

#6

Den mindre strandpiparen kommer fram ur starren. Går runt och stampar i ävjan. Har han tappat sitt humor och är topptunnor rosenrasande över någon oförrätt? Icke så, med sitt idoga stampande vill han locka fram något liten läcker bit som han kvickt snappar åt sig.

#7

#8

#9

I sakta gemak glider krickhannen fram, medveten om att han en av våtmarkens vackraste är. Kanske den allra skönaste.

#10

Snatterandhannen ser ut vilja bestrida krickhannen om den titeln.

#11

Det kanske inte är någon av dem som är våtmarkens skönaste. Kanske det är årthannen som håller den titeln.

#12

Vad snatterandshonan tänker vet vi redan, hon har gjort sitt val.

#13

Som ihopsatt av en mängd fåglar glider årthannen genom vattnet.

#14

Med sin huvudkam och sin mönsterblandning är han som en korsning mellan punk och grunge.

#15

Nu har dock snatterandshanen fått nog och viftar bestämt  alla andra utmanare om titeln åt fanders. 

TheInvisibleJackal

Svanmöte i Laxvik

Återigen är jag ute vid havet. Den här gången har jag tagit mig till Laxvik, 7-8 km söder om Halmstad. Alltjämt är det april och ännu en gång har jag dykt ner i bildarkivet. Även den här gången från år 2019.

I södra delen av Laxvik finns det en del klippor. Här kan man klättra ner och hitta ganska så bekväma platser att sätta sig med stativ och kamera. Vinkeln blir något högre än vid Trönninge strand, men ändå inte alltför störande. Det brukar vara bra att sitta här få bilder på fåglar som är på väg att landa på havet eller flyger förbi lågt över vattnet. Den här gången var det dock tämligen lite liv. I kikaren kunde jag se sjöorrar, svärtor, ejdrar och några skäggdoppingar längre ut. För långt ut för att det ska vara idé att försöka sig på att fota dem. Det är  så ibland. 

Under tiden som jag tittat i kikaren har en knölsvan glidit upp nära. För att strax få sällskap av ytterligare en.

#2

#3

Snart är det fyra stycken av dem. Två av dem är ungfåglar. De har ännu inte fått de vuxna fåglarnas vita dräkt.

#4

Den ena ungfågeln visar upp sina vingar som för att säga - snart är även jag en vacker svan. 

Därefter guppar sällskapet runt hörnet och synhåll. I kikaren ser jag hur sjöorrar, svärtor och ejdrar ligger kvar där ute. En ensam gråhakedopping har gjort skäggdoppingarna sällskap. Jag plockar fram fikat i hopp att kunna fika fram lite fåglar att fota, men den här gången funkar inte det tricket.

TheInvisibleJackal

Stilla hav

Att ge sig ut en tidig morgon med cykel är nog en av de angenämaste upplevelser  jag vet. Ljuset vid denna tidiga timme. Lukterna. Alla ljuden från buskar och snår som tycks vara förstärka för att så här dags är ännu ingen trafik igång. På sin höjd kommer en ensam bil lite tveksamt körande. Annars det fågelsången som är förhärskande även om inte alla de stora sångarna ännu anlänt.

Jag brukar oftast cykla till gömslet på Trönninge ängar, men känner jag att morgonen har något ut över det vanliga, är jag inte sen att ändra mitt mål. Det svårt att beskriva vad det kan vara. Det är någonting som bara känns annorlunda.

Den här gången. En tidig morgon i april för två år sedan lågt det ett lugn i luften. Jag ändrade mitt ursprungliga mål och cyklade ner till havet vid Trönninge strand istället. 

Havet var alldeles stilla. Spegelblankt. Jag var helt ensam. Ute på sälklipporna låg ett antal knubbsälar och gottade sig i gryningsljuset. 

#2

Jag hade med mig ett liggunderlag som jag la på en klippa. Jag fällde ut stativet i absolut lägsta spagatläge och monterade kameran med telet för att komma så lågt ner som möjligt. La mig till rätta så gott det gick. Det är inte den bekvämaste fotoställningen jag vet. 

Efter en stund kom en ensam knölsvanshona långsamt glidande mot mig.

#3

Hon sneglade på mig för avgöra om hon skulle vända åter ut mot havet.

#4

Uppenbarligen tyckte hon inte att det var någon större fara med att jag låg där på klippan. Kanhända hon tog mig för bara ännu en knubbsäl. 

#5

När hon sakta gled förbi hördes det svaga ljudet från vattnet som rördes upp alldeles så lite omkring henne. Det var en obeskrivlig skönhetsupplevelse som vägde upp alla tidiga mornar när man istället kunnat legat kvar i sängen och snusat gott. Det är för sådana här stunder som jag vet att det är mödan värt att ta sig upp och ge sig ut en morgon när alla andra sover.

#6

Några stjärtänder som gled förbi en bit ut blev den sista bilden jag tog innan jag kände att nu var det dags att resa på sig. Är man inte stel som en käpp tidigare blir man det lätt efter ett par timmar liggandes på mage. 

TheInvisibleJackal

Så sakta börjar det

Inför helgen som gick tänkte jag att det skulle kunna vara en smula uppehåll en stund om jag har tur. Det hade jag inte. Regnet föll. Speciellt under den tid på dygnet då solen oftast behagar skina. Då jag inte har några bilder att redigera blev att återigen se efter vad som kunde finnas i arkivet. Jag valde att titta i min mapp med fågelbilder. Jag tycker mig att ha ett bra system för mina bilder, men eftersom mappen fåglar innehåller väldigt många bilder var den lite svåröverskådlig trots att alla bilder är märkta med plats, år och månad. För att göra det lättare för mig själv skapade jag således ett undermappssystem som inte bara underlättar för mig själv när jag ska t ex ladda upp en bild till ett blogginlägg utan även i framtiden när fler bilder kommer att läggas till i min fågelmapp. För jag tänker som så att nu börjar det sakta röra på sig ute i naturen. Det borde väl konstigt om inte ledig tid och fotograferingsvänligt väder skulle kunna infinna sig någon gång under den närmaste tiden. 

April månad har precis klivit upp ur sin årssömn och tittar sig lite yrvaket omkring och vet inte riktigt vad den ska hitta på.

Bilderna i det här inlägget är ifrån just månaden april för år 2019.

#2

Bilderna på knölsvanarna och sothönan är tagna vid en liten iordningställd våtmark som kallas för Larssons våtmark. Jag vet inte riktigt varifrån namnet kommer, men skulle tro att det var en bonde vid namn Larsson som ägde eller äger den mark som blivit en ett litet fågelparadis. Innan man kommer fram till själva stora våtmarkskomplexet med sin lilla sjö och små ö passerar man två stycken bredvid varandra liggande dammar. I den höll knölsvanarna till och i den andra sothönan.

#3

Sothönan, denna lilla fågel med sina lustigt flikade tår vet knappt att stava till ordet grannsämja. Den är oftast i luven på så väl artfränder som på andra som får dess blick att se rött och blodet att koka. 

#4

Till Trönninge ängar är det inte särdeles långt. Det är ca 2-3 km att cykla. Jag brukar föredra ängarna för där finns ett förhållandevis bra gömsle. Jag säger förhållandevis eftersom det främst är byggt för skådare. Nu sitter det ofta fotografer där också, men eftersom det är öppet för alla kan det bli en del störande spring. Grönbenan höll sig i varje fall lugn och stannande till en stund nära gömslet.

#5

Sävsparven höckar vid ängarna och dess lite sorgsna läte kan höras ifrån buskar och snår. Det är en de s k "vanliga" fåglarna som lätt förbises. Jag har dock ett lite speciellt förhållande till sävsparven sedan tidigt 80-tal. Jag var då på besök vid Store Mosse. Det var under sent 70-tal till mitten av 80-talet min hemmamark. Det var hit jag tog mig för att skåda. Då; jag tror kan att det kan ha varit 1983, hade jag kört dit för att se om jag kunde få se ägretthägern, som rastade där, lite bättre än den här gången. Det var ingen större skillnad från mina tidigare besök. Ifrån det stora tornet syntes den som en liten prick i blykowan. Det gick att se att det rörde sig om en häger, men mycket mer än så var det inte. Ändå var det en pirrig känsla att se denna främmande art så här på hemmaplan. När jag stod där med ögat i tittade ner i tubens okular hade det under tiden kommit fram en äldre man, som jag tyckte mig känna igen, men som jag inte riktigt kunde placera. Eftersom jag redan då tyckte att det var  intressant att möta andra naturintresserade och prata, började vi prata. Med viss stolthet i rösten berättade jag att det fanns en ägretthäger där och då. Den äldre mannen svarade att det är säkert intressant med ägretthägern, men hur många tänker på den lilla sävsparven som sitter i videsnåret där borta sa han och så började han berätta initierat och nästan kärleksfullt om denna lilla sparv, som jag själv mer eller mindre bara med en snabb blick brukade konstatera som - sävsparv rätt och slätt, inget mer uppseendeväckande än så. Jag tror att denna pratstund som vi kom att ha fick mitt skådande att ta en annan väg än den rena artjägarens. Det fanns andra värden än att bara kunna sätta ett nytt kryss i fågelboken. Jag började se fåglarna på ett nytt sätt. Vem var då den här mannen, som jag tyckte mig känna igen. Innan han gick ifrån fågeltornet såg jag att han skrev i gästboken som fanns där. När han var utom synhåll gick jag fram för att se vad han hade skrivit. Han hade skrivit en liten text och sedan undertecknat med sitt namn - Gunnar Brusewitz.

#6

De som känner mig vet att jag äger en viss förkärlek till kråkfåglar.

#7

Vad tänker väl månne en kråka på då hon vandrar uppå vår jord?

Är det måhända samma tankar som du och jag.

Vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?

TheInvisibleJackal