Öland VII - Är det Alvar?

Åter till norra Öland och den här gången till Byxelkrok och Neptuni åkrar. Vi hade förra året sett alla vissnade blomställningar med blåeld vid Neptuni åkrar och tänkte att här kan det bli riktigt läckra bilder med den blommande blåelden och den vita stenarna som ligger runt dem. Hade säkert kunnat bli fint om det bara blommat. Nu var det lite dåligt på den fronten. 

#2

#3

Salepsrot.

Vi hade cyklarna med oss och begav oss istället ut för att leta efter en liten bit alvar strax söder om Byxelkrok. Den här lilla alvarmarken ska vara en säker växtplats för orkidén - salepsrot. Det stämde bra. När vi väl lokaliserat alvaret hittade vi princip omgående flera bestånd med salepsrot.

#4

Salepsrot.

#5

Salepsrot.

#6

Salepsrot med tillfällig gäst.

#7

Liggande så låg det nästan bara gick utan att gå i bitar fick jag några bilder på den här larven av mindre bastardsvärmare.

#8

Salepsrot.

#9

Inte blott levande örter fångade mitt intresse på alvaret.

#10

Salepsrot och darrgräs.

#11

I anslutning till alvaret gick en liten grusväg. Tog man sig in på den, öppnade sig en hagmark med flera fina ekar.

#12

#13

#14

Även här växte det en och annan salepsrot. Ibland på lite oväntade ställen.

#15

Här fann vi även grönvit nattviol.

#16

Ett rådjur undrade vi var för ena som kröp runt i markerna. Orkidéer och rådjur med samma objektiv. En telezoom är användbar till mycket.

#17

Ganska så belåtna med dagen hitintills letade vi upp en plats att sätta oss och inta lunchen. Mittemot Tokenäs camping hittade vi den här lilla viken att ha som utsikt vid lunchen.

#18

Där fanns också en fyr. En lagom hög fyr som till om med jag med min höjdrädsla vågade mig på att gå upp i djärvt blicka ut över nejden.

Efter lunchen skulle vi fortsätta söderut inriktade på ormbunkar eller någon slags bräken egentligen är kanske riktigare att säga.

TheInvisibleJackal

Öland VI - vid Orde

Efter det fantastiska besöket vid Lilla Horns Löväng styrde vi kosan mot Högenäs Orde, som också skulle vara plats med möjlighet till orkidéer. Vi såg några stycken. Brudsporrar, med de var lite svåra att komma till och fotografera. Det blev istället att vi gick runt ock tittade vad det var för plats. Vi kände inget desperat behov av att jaga runt efter fler orkidéer. I alla fall inte för tillfället efter Lilla Horn.

#2

Högenäs Orde är ett litet fiskeläge med små fiskebodar på den västra sidan av ön. Här hittade jag en ny grind.

#3

Blåeld växte lite här och var. Förra gången vi besökte Öland hade den redan blommar över. Det var trevligt att nu få se den blomma.

#4

Åkervädd med okänd bagge.

#5

#6

Getväppling.

#7

Vit fetknopp.

De här små lågväxande blommorna blir jag inte riktigt klok på. Mina kunskaper i att kunna använda en flora är ännu inte tillräckligt goda. Enligt benägen ifrån såväl Sten Björklund som Peter Dahlén är örten bestämd till vit fetknopp.

#8

Enen var desto lättare.

#9

Här är själv källan till namnet Högenäs Orde. På toppen av en höjd med en fin utsikt åt flera håll stoden här stenformation - en vårdkase. Den var ihålig med en liten ingång på ena sidan.

Efter detta kortare besök vid Högenäs Orde var dags för återfärd till Vickleby. Till morgondagen var ånyo ett besök till Norra delen inplanerat och då med förhoppningen om Salepsrot.

TheInvisibleJackal

Öland III - Södra Greda

Vi upptäckte till vår förvåning att vi befanns oss på Öland under midsommar. Inget vi reflekterade närmare över när vi bokade boende utan vi tänkte på mer vilken semesterperiod som gällde och hur det såg ut med förekomsten av orkidéer. Eftersom vi lagt in del resmål i norra Öland gjorde vi som så att vi valde att besöka dessa före midsommar. Eftersom det med stor sannolikhet kan ta en del extra tid att sig fram på vissa delar av ön den tiden på året. Det finns trevligare göromål än att sitta i bilköer.

Södra Greda löväng är ett naturreservat som hyser en del arter orkidéer hade vi läst oss till. Därför bestämde vi oss för att det skulle våra resas första mål i orkidéernas tecken.

Tänk vad vädret kan skifta från den ena dagen till den andra. Den här, vår andra dag, uppvisar ur fotografiskt synvinkel det värsta tänkbara väder - gråmulet. Jag tillhör de som hellre har en blå himmel att jobba med än ett grått molntäcke. Det blir så konstrastlöst och platt med det grå täcket.

Sen var ju det här med orkidéerna. Var fanns de? Vi tittade utöver stenlandskapet vid Södra Gredas Järnåldersby. Där fanns det minsann inga. Var vi sent ute? Hade de på grund av den snabba temperaturökningen de senaste veckorna redan blommat över? Vi ville inte tro det, men det såg lite dystert ut.

#2

Även i Södra Greda såg vi den spindelnätsliknade draperingen  av buskar och träd.

#3

Tittar man närmare går det att se björkspinnarlarverna. Mängder av dem.

#4

Efter att ha vandrat den lite dryga kilometern eller vad det kan vara till resterna av järnåldersbyn har vi sakta börjat återvända till parkeringen och lunchen så småningom. Fortfarande har inga orkidéer gett sig till känna. De finns nog där. De leker bara kurragömma med oss. 

Trots våra svårigheter med att hitta orkidéer, är det ett fint område med många fina träd och eftersom jag mycket förtjust i träd blir det också en del bilder.

#5

#6

#7

#8

På ett ställe får jag syn på kor. Äter kor orkidéer? Blir lite osäker. Två sådana där bestar kan säkert sätta  sig ett hundratal om dagen om det vill sig illa. De mer allvarliga frågan är om de befinner sig inom samma område som jag själv eller inte (den koskräckslagnes första undran). Ett snabbt konstaterande visar att de befinner sig på andra sidan ett stängsel.

Åh vilken lättnad! Fick lite förhöjd puls där ett tag.

Logiskt sett kan man inte heller ha kor springande runt och tugga i sig varenda orkidé inom synhåll. Det är inte hållbart.

#9

Jag hittar en grind ut emot ett fält och tänker att den kan jag infoga i min samling.

#10

#11

Vi är lite ovilliga att ge upp orkidéerna och efter att slagit på stort och dinerat ur våra s k mattermosar beger vi oss ånyo ut för att leta. Den här gången har vi dessutom putsat glasögonen lite extra. 

#12

Vi passerar ett litet stenhus på vägen till lövängen. Det ser ut att vara ett gediget bygge. Undrar var det används till. Kanske bonden förvarar sina får här vintertid. Staplade på varandra rymmer den säkert bortåt en 30-40 får, om de knäböjer vill säga. Eller också är det här bonden tillbringar höstkvällarna med att spela avantgardisk jazz på sin tenorsax.

#13

Jag fotograferar ytterligare lite träd. Har väldigt svårt att låta bli. 

#14

#15

#16

#17

Det såg ut som vi skulle bli tvungna att vika oss och se nederlaget i vitögat. Södra Greda var tycktes vara tömt på orkidéer eller...

TheInvisibleJackal

Öland II - Borgholm och konsten att leka Don Quijote

Borgholm. Ölands största stad. Jag vet inte om den är direkt mytomspunnen, men det är många som söker sig dit sommartid. Själva har vi bara passerat förbi Borgholm vid olika tillfällen under våra tidigare irrfärder kors och tvärs på Öland. Många av de vi känner ser förundrat på oss när vi berättar att vi inte har varit i Borgholm. Stannat och tankat eller handlat i någon av de större mataffärerna har vi gjort, men inte mer än så. Det här gången tänkte vi ge oss på att faktiskt besöka denna omtalade stad. Och det tänkte vi göra medelst cykel.

#2

Efter ett riktigt härligt bad och en bit mat satte vi upp cyklarna på bilen och körde till Borgholms slottsruin. Därifrån var det inte speciellt långt att cykla in till Borgholm hade vi räknat ut. Dessutom tänkte vi att det kunde vara lättare att hitta parkering där vid slottsruinen än inne i själva Borgholm. Innan vi cyklade in till Borgholm, tog vi och cyklade runt lite i omgivningarna kring ruinen. Här fanns några foton ta kändes det som.

#3

När jag tittar på den här bilden får associationer till låten "All Along The Watchtower". Jimi Hendrix version. Det är en Dylan-låt, men Hendrix version är grym. Neil Young har gjort en version som inte går av för hackor den heller. Såg i Baltiska hallen i Malmö för en del år sedan Keziah Jones göra en makalös akustisk version. Hela hallen kokade. Han var förband till Manu Chao den kvällen.

Jag vet att det brukar vara konserter i slottsruinen. Kanske passande att då associera till musik när jag tittar på den. Jag lyssnar mycket på musik. Både när jag framkallar min bilder i LR och när jag skriver mina blogginlägg. Ibland har jag funderat på om jag skulle lägga länkar till en del musik jag lyssnat  till då, men det känns som om det skulle bli för mycket. 

#4

#5

En bit bort såg en jag skylt som berättad att detta var vägen till Solliden. Spännande tyckte vi och cyklade framåt. Med lite tur kanske vi kunde få en glimt av Vickan, Robert och Chipset när de spelade krocket, tvinnande rep, lekte med brandsläckare eller vad det nu kan vara som överklassen roar sig med. Vi såg varken det ena eller andra. Inte ens själva Solliden. För att komma dit måste man gå en bit också. Troligen inte särskilt långt, men så intresserade var vi inte. Det finns ju vykort.

Nära ingången syntes ett monument över Astrid Lindgren. Det var i alla fall vad vi först tänkte. På håll var personen på bysten mycket porträttlik. Astrid var ju född i Vimmerbytrakten. Inte jättelångt därifrån trots allt, men ändå lite långsökt att ha ett minnesmonument över henne här ute intill Solliden. Helt övertygande om det riktiga i att det vara ett monument över Astrid Lindgren var vi således inte. För att reda bot på våra funderingar tog jag en bild och zoomade in den på kameraskärmen och såg att det inte alls var Astrid Lindgren utan drottning Victoria d v s den gamle kungens (Gustav VI Adolf) mor. Det kändes mer logiskt än Astrid Lindgren. Ibland gäller det att fundera och undersöka ett steg längre.

Hur gick det då med Borgholm?

Ja, jo vi cyklade dit. Cyklade runt lite här och var i de centrala delarna utbristande i tankarna: "Jaha, så detta är alltså Borgholm. Där ser man" Köpte glass och satt och tittade en stund på andra turister som också åt glass och tittade sig omkring. Cyklade sedan tillbaka till bilen vid Borgholms slottsruin. Inte en enda gång kom kameran fram ur ryggsäcken i Borgholm. Jag visste inte vad skulle fotografera. Det fanns liksom inget som lockade och drog tillräckligt för förmå mig att plocka fram kameran.

#6

På vägen tillbaka mot Vickleby såg vi att det var ett mycket fint kvällsljus som föll över bebyggelsen som låg längs med vägen. Det skulle kunna bli fint med en väderkvarn i det ljuset. Således inledes ett idogt spanande efter lämpliga kvarnar. Det skulle helst vara friliggande och vara möjliga att stanna till vid.

Den första kvarnen vi hittade som vi tyckte låg bra till var en s k Holländare. En stenkvarn. En jättefin kvarn. Kruxet var bara för att kunna komma en bit ifrån den för att få med hela kvarnen i bild. Inte ens med vidvinkeln på var det görligt utan att bokstavligen sitta i knä på den familj som hade sitt boende strax intill. 

#7

Kossorna på ängen mittemot såg i alla fall ut att trivas i kvällssolen.

#8

Plötsligt kom jag ihåg att det stod några kvarnar på en liten höjd strax söder om Vickleby. Vi drog dit. Kvällen var halvgammal, men än var inte natten i antågande. Jag hade inte gett upp hoppet om att finna väderkvarnar som kunde passa. 

#9

#10

När solen var på väg ner satt kamerabatterierna på landning, mattermosarna var framtagna, fältmässig klädsel var framplockad och kartor och guideböcker låg redo. I morgon börjar det. 

TheInvisibleJackal

Cykeltur

Egentligen var jag på väg till Trönninge ängar för att sitta i gömslet där, men när jag gick ute i trädgården för att få en liten uppfattning om väder och vind märkte jag att det var nordliga vindar. Det är inte speciellt lyckat om man vill få några bilder från gömslet vid ängarna. Varför? Därför att fåglar gör allt emot vinden - landar, startar, putsar  och parar sig. Alltså är det större chans att få fåglar nära om man har rätt vindar med sig. För ängarna gäller att ha sydliga vindar för störst chans att få fåglar nära gömslet. 

Vad gör man då tänkte jag. Jag ville både ta en cykeltur -  kände att jag behövde komma ut och röra på mig  -  och jag ville fotografera. Efter lite funderande packade jag ner två kamerahus i den mindre ryggsäcken. Den ena med en normalzoom och den andra med telezoomen. Några filter, en L-bracket, trådutlösare och stativet samt lite fika och sen var jag redo. 

Under tiden som packat ihop mina grejer hade bestämt för vart jag vill cykla. Jag skulle cykla till Aleskogen, som ligger precis vid havet nära reningsverket norr över i Halmstad. Kanske inte den mest lockande reklamen för Aleskogen, men faktum är att bredvid reningsverksdammarna går det en cykelstig som leder efter ett litet tag in i Aleskogen.  Det finns andra vägar också. Att jag väljer just vägen förbi reningsverksdammarna beror på att det där ibland kan vara lite intressanta fåglar.

Men min tur; efter att jag cyklat in till stan, börjar vid slottet i Halmstad.

#2

Slottet ligger nere vid Nissan och utmed Nissan går det att cykla nästan hela vägen ner till reningsverket. Det brukar vara rätt trevligt att cykla längs Nissan även om jag faktiskt sällan hittar några motiv längs vägen.

#3

Nere vid Nissans mynning kan man beskåda den vackra hamnsilon vid småbåtshamnen. Där brukar man kunna se pilgrimsfalk. En kraftig tubkikare är väl det som rekommenderas, men en vanlig handkikare fungerar också hyggligt bra. Att försöka sig på att fotografera falkarna är däremot ingen större idé. Avståndet är allt för stort.

#4

När jag är ute och cyklar så här händer det att jag stannar till och tar lite bilder här och var. Det är lite själva grejen med att cykla och ha med kameran. En del bilder kommer sig rent naturligt att jag tar medan andra få mig att mer fundera vad jag hela fridens namn tänkte på när jag tog den här bilden. Denna bilden är av det sistnämnda slaget. Jag såg den presenningsklädda huskroppen redan nere vid Nissan och tänkte - "Jaså, Christo är i stan. Är inte han död?" Sen när jag svänger runt komplexet och ser den här vyn, väcker den associationer till - "Rustikt, strandnära boende i Marbella med charmerande utsikt över folklivet". 

Jag kallar bilden - "Cyklisten" eller på spanska "Vamos a la playa!"

#5

Precis i början av själva Aleskogen finns den här landgången som förföriskt lockar ut till stranden och havet. Här stannar jag. Tar fram stativet och tar en bild. Jag har kommit att använda stativet så pass mycket att när jag inte använder det känns det nästan som om jag fuskar. Mycket märklig känsla. De flesta av mina bilder är ändå fotograferade handhållet, men eftersom det tar längre tid i anspråk att använda stativet och de andra tillbehören som filter är det väl kanske inte så konstigt att jag minns dessa fototillfällen bättre. Jag alltsomoftast med mig stativet. Visst det blir lite mer att släppa på, men samtidigt ger det mig en helt annan frihet att angripa ett motiv.

#6

Nu skulle jag inte ner till stranden. Vägen som jag väljer leder istället in i Aleskogens dunkel. Det går två i princip parallella stigar genom Aleskogen. På det viset kan man göra en slags rundtur genom skogen. Jag har klivit av cykeln och leder den istället. Det är lättare och smidigare om man vill stanna. Jag har dessutom hängt den ena kameran runt halsen för snabbare åtkomst. Jag låter L-bracketten sitta på för att kunna ta till stativet vid behov.

#7

#8

#9

Det rinner; om man nu kan kalla det rinna, en liten bäck genom Aleskogen. Vattnet är i princip stillastående och tillsammans med växtligheten väcker den en viss träskkänsla. Myggorna bidrar också till att förstärka den känslan.

#10

I ena änden av Aleskogen rinner det en bäck ner mot havet. I den här har vattnet lite mer genomströmning.

#11

Den är bilden är lite av en nödbild. Bara ett par steg åt höger går det en stig ner till havet och där ner på stranden växer ett otroligt vackert träd. Men och det här är ett stort men. Det gick inte att ta några bilder på det här trädet överhuvudtaget. Anledningen är att det växer på en strand och stränder brukar locka till sig folk av helt andra anledningar än trädfotografering. Speciellt under vissa tider på året. På stranden. I varje fall på den lilla remsa som jag kunde överblicka i närheten av det här fantastiska trädet låg det antal yngre kvinnor och solade. Inte riktigt läge att traska ner med stora kameran och fota ett träd kändes det som även om ljuset på trädet troligen var som bäst nu på eftermiddagen. För mitt inre kunde jag se morgondagens tidningsrubriker - "Medelålders man smög på intet ont anande solbadande med teleobjektiv" "Läs Lisas uppskakande möte med mannen"

Nej, det var bara att lägga ner och leda cykeln på den andra stigen tillbaka in i Aleskogens dunkel igen.

#12

När jag kommit ut ut Aleskogen,  där de öppna fälten börjar breda ut sig stannar jag för att lägga ner kameran i ryggsäcken och börja cykla hemåt. När sitter där på huk ser jag att det står enråget en bit bort. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag valde att ta med två kameror och den ena med en telezoom. Jag fiskar försiktigt fram den kombinationen och börjar fotografera. Hon har givetvis uppmärksammat mig där jag huksittande har börjat fotografera. Även i tyst läge låter den här kameran som ett maskingevär vid seriebildstagning.

#13

Plötsligt sätter hon fart. I dess kölvatten ser jag att hon har ett kid. Mitt uppdykande har så klart oroat henne

#14

Snabbt för hon sitt kid in ibland de skyddande träden.

Ett hastigt och lite oväntat möte. Fältet som hon var på är en del av ett tämligen populärt område dit många tar sig för att ha picknick, grilla och umgås. I bakgrunden på bilden syns två rosa kylväskor eller något i den stilen. Människor på väg eller ifrån en picknick. Själva området är på tre sidor omgärdat av bebyggelse och därtill går det relativt nära en kraftigt trafikerad väg. På den fjärde sidan ligger havet. Det är rätt fantastiskt att hon har valt den här delen att föda upp sitt kid. Det finns mer vilt i en stad än vad man vid första anblicken anar.

TheInvisibleJackal