I tallskogen II

Jag valde att konvertera en del av ICM-bilderna, som jag tog i tallskogen jag nämnde i mitt förra inlägg, till svartvitt. En del bilder får därigenom ibland ett lyft tycker jag när de konverteras till svartvitt. De blir något annat än färgbilderna.  Jag brukar många gånger göra det för att på de sättet se bilderna på ett nytt sätt. Det händer att jag tar med mig det här sättet att se en bild med mig när jag fotar något helt annat. Det är ett sätt för mig att för mig själv försöka skapa ytterligare en dimension av ett motiv.

Dessutom är det en kreativ process som jag uppskattar mycket.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

I tallskogen I

Vid ett ställe inte alltför långt hemifrån finns en strandskog med fina raka tallar. Jag tog mig för att göra en några försök med ICM-bilder på de här tallarna. Jag prövade ICM första gången förra hösten och tyckte att det var ett intressant sätt fotografera.

Jag hade sett någonstans eller hört. Kommer inte ihåg vilket, men om man tar och rör kameran nerifrån och upp och försöker få med markvegetationen samtidigt som man tar bilden kan det bli rätt effektfullt. Detta var något jag ville pröva bland dessa tallar. Jag hann med att några bilder innan skogen formligen invaderades av en massa människor och deras fyrfota vänner i koppel.

Ibland vill man ha skogen för sig själv. En sådan där skylt som används vi vägarbeten eller jakt, fast med lydelsen - "Varning fotografering pågår!" istället, vore inte dumt ibland att kunna sätta upp. Jag har inget emot skötsamma hundägare, men ibland önskar jag att kunde gå någon annanstans.  Några bilder blev det i alla fall. Det är bättre än inget.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Hembygd?

Hur mår hembygden?

Som om den skulle behöva klippa sig.

I september hade fotoklubben årets första sammankomst sedan årsmötet i februari. Det har funnits ett uppdämt behov att återigen kunna träffas. Nu kunde vi göra det under förhållanden som underlättade möjligheten att hålla avstånd.  

Många programpunkter har fått ställas in under året som gått.

Vi var några som träffades uppe vid Hallandsgården för att ta lite bilder som vi sedan skulle visa digitalt och diskutera framför varsin skärm. Det funkar det med. Inte lika roligt fika efteråt är väl en av de stora skillnaderna med att träffas live och via skärm. Temat för dagen var att ge sin bild av Hallandsgården.

Är det dåtiden eller framtiden som stirrar hålögt på din uppenbarelse?

Jag har nyligen läst Marit Kaplas bok Osebol. Osebol är en liten by i Värmland. Kapla har intervjuat alla som bor i Osebol och i diktens form har hon låtit alla dessa röster bli ett reportage över en glesbygd. Det suveränt bra gjort och är en av de bästa böcker jag läst på länge. Kapla kommer själv ifrån Osebol.

Ofta sätter man "metropol" i motsatsförhållande till "håla" ut i från förväntningar på antalet möjliga aktiviteter och hur många av dessa aktiviteter som kan locka till deltagande av en själv. Det är säkert en del i det hela, men jag tror att en annan motsats kan "hembygd" utgöra. Osebol, men även många andra småställen, småsamhällen och landsortstäder blir ofta benämda "hålor", men kan det vara så att det i under en viss tid i en betraktares ögon är de "hålor", men i kombination av kanske avstånd och stigande ålder hos betraktaren sker en metamorfos till "hembygd".

Jag är inflyttad till Halmstad och betraktar därför inte det som min hembygd, men inte heller som en håla utan mer bara som staden där jag för närvarande bor. Hembygden för mig ligger i ett litet samhälle i Småland. Jag har inte bott där på snart 35 år när studier drog mig ut i världen, men det är där mina morföräldrar bodde. Det där mina föräldrar bor och det där jag har många av mina barndomsminnen. Det är väl det som gör en plats till hembygd. Ens minnen, även om de under tidens gång har förvanskats till något annat än det verkliga förhållandet en gång i tiden. Minnen filtreras igenom glömska och nostalgi och en håla blir till hembygd.

TheInvisibleJackal

"Man går väl inte ut naken!?"

I mitt förra inlägg skrev jag om utrustningsoverload och hur det påverkade kreativiteten. För par tre veckor sedan hade vi bestämt att vi skulle träffa några äldre släktingar utomhus och gå en promenad i naturen. För att på så sätt ändå kunna umgås och samtidigt hålla avstånd. Vi hade därför tänkt att vi skulle gå runt ett slags friluftsområde som heter Ön. Jag har anammat min salig morbrors devis - "Man går väl inte ut naken!?". Han var fågelskådare och ansåg att det var otänkbart att ge sig hemifrån utan kikare. När någon, minns inte vem, undrade om han inte ville lämna sin kikare hemma tittade han förundrat på vederbörande  och yttrade - "Man går väl inte ut naken!?". Av samma anledning har jag därför allt som oftast kameran med mig. Vis från lärdomen sist om att inte kånka med mig för mycket tänkte jag att jag tar bara med mig kameran och ett objektiv. Det var trots allt ett socialt umgänge med delar av släkten som var fokus.

Det är lustigt. Då jag hade en mycket begränsad utrustning. Låt vara att jag hade mitt 70-200, men ändå. Helt plötsligt fanns det motiv överallt. Jag kan inte stanna överallt och fota än det ena än det andra då faller hela konceptet med socialt umgänge. Jag måste alltså begränsa mitt motivområde. Ganska så omgående fastnade jag för trädstammar och dess bark. Jag konverterade sedan bilderna jag tog till svartvitt i LR för att jag tyckte att det bättre framhävde karaktären hos barken och även gav mig en känsla av flygfoto över något slags landskap.

TheInvisibleJackal

Vad är det som händer ...

Vad är det som händer när man packar med sig nästan hela sin kamerautrustningen med tanken - "Att nu jävlar anamma..." och så händer det inget. All skaparkraft är som bortblåst. 

Detta upplevde jag för ett tag sedan. Jag hade precis köpt och fått hem en ny fotoryggsäck (just det - ännu en ryggsäck). Den här gången en så pass stor att jag efter lite slitande och pusslande med det kardborreförsedda innandömets fotografiska gömställe i några timmar förmådde klämma in allt jag äger och har av utrustning i den nya ryggsäcken. Succé med andra ord.

Yes! Äntligen redo för alla fotografiska situationer, både väntade och oväntade. Upp på ryggen med ryggsäcken. Och där stannade den mesta tiden under det som skulle bli den stora fotoutflykten där bilder skulle vevas in på minneskorten likt fiskar i fiskarens nät. Den stannade där eftersom mödan att ta ner den från ryggen och leta fram kameran och det objektivet jag behövde för just den situationen vägde tyngre än vad det förmodande fotografiet gjorde. Således fick den bli kvar på ryggen. Rejält fastspänd.

Som ni säkert har förstått slocknade min kreativitet under ryggsäckens alltför digra innehåll. Jag hade begått kreativitetens generalfel nummer ett d v s genom att tro att ju mer grejer man har med sig ut desto mer kreativ blir man. Snarare är det tvärtom. Ju mer man släpar med sig desto mindre kreativ blir man. 

Det märkliga är att jag har upplevt det här fenomenet tidigare med en annan fotoryggsäck, som då rymde allt jag hade. Efter det tillfället skaffade jag mig då en mindre ryggsäck som rymmer bara kamera+objektiv och max 1-2 andra objektiv samt lite småsprylar. Inget mer. Helt perfekt! Jag har med mig precis det jag behöver för att fotografera det jag har bestämt mig för att fotografera. Tänker jag mig att jag ska fota landskap, så gör jag det. Ska jag fotografera träd, så gör jag det.  Med långa slutartider, fåglar, djur... ja då gör jag det. Koncentrerar mig på det jag ska fotografera och inte det som jag skulle kunna fotografera bara om jag hade haft det och det med mig. 

Med en liten ryggsäck är jag lättrörligare. Orkar gå den där extra kilometern. Och skulle det ända inte visa sig att den gav chansen till en bild. Ja, då har jag ifall fått lite fin motion. Jag skulle vilja säga att begreppet - "Less is more" - även kan appliceras på kameraryggsäckar. 

Blev det inga bilder alls från den undrar ni kanske. Jodå, det blev några stycken.

TheInvisibleJackal