Nyårstankar lite i skymundan
Jag minns min gamla Zenit 3M, en rysk kamera med skruvfattning, en spegel som hängde sig efter varje exponering och hur den hade en speciell ”industrilukt” av järn och gummi. Det var med den kameran allting började. Men en amerikansk jude i Israel 1968 – jag jobbade på en kibbutz den sommaren, betalade en smärre förmögenhet för kameran. Han tyckte den var den coolaste kamera han sett och eftersom sovjetiska prylar inte fanns att köpa i Chicago betalade han, utan att tveka, orimligt mycket för den.
Jag minns hur jag åkte in till Tel Aviv och köpte en gammal Leica med trådrulleglugg för pengarna. Det var med den kameran bilderna så sakteliga började komma. Det var knepigt i början med framkallning, exponering och mörkrum. Men jag gav mig inte. Efter att ha köpt, tittat i och läst "Poste Restante" med bilder av Christer Strömholm och texter av Tor-Ivan Odulf fanns det inte längre någon tvekan. Det var det här jag skulle ägna mig åt och påsken 1972 åkte jag till Nordirland, till Derry, där det mer eller mindre rådde inbördeskrig. Bara en bild finns kvar från den resan, resten av filmrullarna tog brittisk polis när jag blev haffad på vägen, liftandes mot Dublin. Den gamle mannen träffade jag på gatan i Belfast och med ett nickande samförstånd fick jag ta bilden. Med den enda bilden sökte jag till Strömholms fotoskola och kom in hösten 1972.
Belfast 1972
Jag har haft tur i livet, arbetat på ställen där jag haft möjlighet att resa till många av jordens alla hörn. Jag har tagit mina bilder, inte som huvuduppgift, men kameran har alltid varit med. Så här inför det nya året undrar jag stillsamt; Vilka bilder har betytt något, vad blir egentligen kvar efter att, utan att ha försörjt mig på fotografi, levt ett långt liv med fotografisk bild som huvudintresse? Jag vet uppriktigt inte. Jag vet bara att det varit en nödvändighet att fotografera och när jag ser på några av mina bilder så kan jag idag se ett sammanhållet stråk, möjligen en känsla som jag genomgående sökt efter. Detta tror jag gäller för alla som tar fotografisk bild på allvar. Man försöker hitta sitt spår, lär av andra och i urvalet skapar man bilder som på något sätt hänger ihop. Antingen som enskilda bilder eller som ett sammahållet berättande reportage. Kanske är det därför jag aldrig har kunnat fotografera på beställning. Jag minns med fasa hur rent usel jag var för länge sedan då jag hoppade in som sommarvikarierande fotograf på en norrlandstidning. Minns hur redaktionschefen skakade på huvudet när jag återvände med några tafatta exponeringar efter att ha försökt fotografera en fotbollsmatch i gärdsgårdsserien med en Leica och en 35:a. ”Det blev ju för faan 3-7 och du missade varje mål…”
Stockholms Central
Det var nog då jag bestämde mig för att aldrig fotografera på beställning och på den vägen har det fortsatt. Fotografi i skymundan, kanske är en bra beskrivning. I skymundan får jag nämligen vara mig själv, med mig själv och mina bilder…
Gaza City
Jereusalem
Flyktingläger i Bosnien
Amsterdam
Rinkeby
Johannesburg
Nåväl, mina bilder vill jag gärna visa upp, men då på egna villkor. Ibland här på bloggen, ibland på vägg.Tillsammans med Krister Kleréus, Göran Tonström och Alf Johansson ingår jag i ett löst sammanhang och vi kallar oss "fyra fotografer" (www.fyrafotografer.se). Förra året i februari hyrde vi ett litet galleri vid Hornstull i Stockholm och ställde ut tillsammans. Det kom mycket folk på vernissagen och vi gör därför om evenemanget den 17-23 februari i år. Galleri Korn, Hornsgatan 147 i Stockholm. Jag kommer att visa två saker; dels äldre bilder från Sydafrika från 1988 innan avskaffandet av apartheid, dels bilder från ett pågående projekt om asylsökande i en liten svensk kommun. Hoppas vi ses där och då.
Gott Nytt år!
Och noterar att det är mycket människor i dina bilder.
/B
Hörs/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
Önskar dig ett riktigt gott nytt år!
Ses 17 februari.
Gott Nytt År!
/per-erik
//GöranR
Med vänlig hälsning,/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
Gott Nytt År/per-erik
Själv var jag yrkesfotograf med egen större ateljé under 1970-talet. Gissa om det kändes fotografiskt befriande när jag var glad amatör igen, när 1980-talet gick in.
Och förresten - det som luktade konstigt lite metalliskt i Zenitkameran var en smörjprodukt ur valolja, som den sovjetiska kameraindustrin använde.
Gott Nytt År!
/per-erik
Gott Nytt År!
/per-erik