Något håller på att hända
Sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Det är måndag morgon och jag läser textmeddelanden från min dotter. Hon åkte till Grekland på enkel biljett i torsdags för att arbeta med en organisation som heter Lighthouse Relief i de syriska flyktinglägren. Min dotter är en människa jag både älskar och beundrar, hon har skinn på näsan och hjärtat på rätta stället. Hon kommer att vara där nere fram till i februari 2017. Möjligen längre...
Jag gläds åt vad hon skriver och de iFåån-bilder hon skickar. Bilder av barn som sitter med korslagda ben och med en tummad läsebok i knät. Barn som jag vet bär på minnen av ett fasansfullt krig. Barn som behöver allt stöd i världen för att kunna bli vettiga vuxna. Men nu sitter dom fast, tiotusentals i Grekland. Europa är stängt och till Syrien går det inte att återvända.
Efter att ha läst dotterns meddelanden läser jag Aftonbladet i mobilen. En av dagens huvudartiklar bygger på en undersökning om svenskarnas villighet att hjälpa flyktingar. Trenden är solklar, på ett år har hjälpviljan förändrats dramatiskt. Allt färre - främst bland alliansväljare och bland dem som röstar på SD, vill vara med och agera medmänniskor. Det är också en stor skillnad mellan män och kvinnor. Till männens nackdel om man ser till hjälpviljan. Jämfört med förra året är så tydligt att någonting har hänt.
Jag skriver de här raderna, inte för att starta en diskussion om svensk migrationspolitik, utan mest som en personlig reflektion i en tid då det sker ett mentalt skifte i Sverige, bland de människor som bor här.
Jag tänker samtidigt att om jag vore 40-45 år yngre skulle jag inte tveka en sekund. Jag skulle vara där i ett av de grekiska lägren, laga mat, kasta frisbee med ungdomarna, hålla i engelska-lektioner, vad som helst. Men nu blir det inte så. Jag är för gammal, har för många åtaganden här i jämmerdalen, måste gå ut med hunden, betala räkningar och ta hand om äldre släktingar.
Men jag sätter mitt hopp till min dotter och hennes unga kompisar från resten av världen. Dom som står i leran nere i de grekiska flyktinglägren.
Dom som förändrar den här jävla världen till det bättre.
Bilden av pojken tog jag förresten i ett flyktingläger i norra Irak på 90-talet.
Frågan du ställer - "har det blivit bättre?". Nej, definitivt inte. Främst gäller det utvecklingen i Mellanöstern och nordafrika. Det har aldrig varit så många människor på flykt sedan andra världskriget som idag. Mest tydligt är det i Syrien. Lägren i norra Jordanien är ofantliga, Libanons befolkning har kraftigt ökat p g a flyktingströmmarna. Grekland tar idag ett stort ansvar för dem som i usla båtar lyckas ta sig mot Europa. Problemet är att dom fastnar där p g a EU:s strama politik. Den svenska situationen känner vi väl. I den situation som nu råder ställs medmänskligheten på sin spets, menar jag. Aftonbladets enkät gör mig orolig hur det står till i Sverige på den punkten. Det blir allt mer legitimt att vara skeptisk till flyktingar på oklara grunder. Det var det jag behövde skriva av mig eftersom jag har en dotter som jobbar i flyktinglägren i Grekland. Oavlönad och med stövlarna i leran. .
Med vänlig hälsning/per-erik
Om vi nu ska vara lite petnoga, så ligger Grekland i Europa och är dessutom en del av EU. Att de sedan inte kan ta sig hela vägen till Tyskland och Sverige för ett bättre liv delar de ju med miljontals andra människor i världen. Har man sett gatubarnen i Sao Paulo och Manila förstår man hur mycket nöd det finns i världen. Men det är inte så många i Sverige som bryr sig om de barnen. Det lär finnas över 100 miljoner gatubarn på vår glob. All heder åt dem som reser ut i världen för att hjälpa och inte tror att alla kan bo i Sverige.
Med vänlig hälsning/per-erik åström
Svenska kvinnor! Tyvärr finns det inget hopp om att de i det snaraste skulle kunna fås att inse att de är de stora förlorarna om massinvandringen från Mellanöstern och Afrika fortsätter.
Har din dotter tänkt på att hon kan drabbas av div sjukdomar som exv multiresistent TBC under sin tid i de grekiska sk f-lägren samt möjligheten att ho själv ev smittar andra vid hemkomsten till Sverige. Tyvärr är det ju så att TBC som ansågs vara en utrotad sjukdom i Sverige för bara 20 år sedan nu återigen har fått starkt fäste här i landet. De flesta fallen av TBC i Sverige hör samman med massinvandringen från ovan nämnda regioner. Svenskar som arbetar på förskolor, HBV-hem, asylförläggningar mm är de som främst har smittas av TBC, ansvariga myndigheter och kommunistmedia är ytterst sparsamma i sin rapportering och upplysning till svenska folket ang om hur lätt och på vilket vis som TBC-smittan sprids - kan tystnaden ang TBC vara politiskt sanktionerad?
Jag vet att hon är vaccinerad mot det mesta. Och att hon besitter rediga kunskaper om hygien och hur man skyddar sig mot det mesta.
Men tack ändå.
/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
förstår så väl din känsla inför din dotter!! Har en som sonjobbar på ambassaden i Dhaka med demokrati-genus som ett par ämnesområden. Vad gjorde vi för 40-50 år sedan? Jo, vi demonstrerade mot kriget i Vietnam, protesterade mot hyreshöjningar, jobbade med Folket i Bild/Kulturfront, levde enkelt, engagerat. Gjorde skillnad, tror jag, och vi förtjänar de barn vi har!!
Jo, och så plåtade vi svart/vitt. Vilka bilder du tagit!
Handslag
Stig
Så här i "after-life", i det som brukar kallas reparationsåldern, kan jag känna en viss stolthet över att det gått bra för ungarna, att dom blev kloka och empatiska, fyllda av humor och livskraft.
Glädjande nog gillar dom också sin knäppa farsa och hans envisa plåtande i svartvitt. Låt vara att det är digitalt nu för tiden.
Hörs/per-erik