Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

De bilder jag aldrig tog....

Sydafrika, hösten 1988

Jag arbetade då som redaktör på LOs informationsenhet och fick möjlighet att resa till Sydafrika under sex veckor. Uppdragen var i huvudsak två. Dels att dokumentera vad som skedde generellt i landet med betoning på fackföreningsrörelsens roll i kampen mot Apartheidsystemet. Den rasåtskillnadspolitik som nu låg i dödsryckningarna, dels att se till att en mycket stor summa pengar överlämnades till de advokater som försvarade svarta och färgade fackföreningsledare i de ständigt pågående rättegångarna.

Hur vi fick in pengarna och till vilka dom lämnades är en väl förborgad hemlighet. Sydafrika vid den här tiden var ett land på bristningsgränsen, inte minst tack vare de strejker som ständigt pågick. Jag hade i alla fall ett antal adresser i en liten anteckningsbok med mig. Adresser som jag skrivit spegelvända på svenska, telefonnumren blev till spegelvända svenska bokstäver osv.

Jag reste som journalist med papper och penna. Till min hjälp, och som reskamrat, hade jag en ung fotograf vid namn Pelle Bergström.

Vi anlände till Johannesburg som turister. Den sydafrikanska säkerhetspolisen var på sin vakt och det tog dagar innan vi släppte nojorna. De kommande veckorna blev en resa värd namnet. Vi träffade människor vars mod övergick allt förstånd. Cyril Ramaphosa och Jay Naido, var två av dem och båda var aktiva fackföreningtsledare. De levde på den tiden underground, sov sällan två nätter på samma ställe osv.

Jag glömmer aldrig en vådlig bilfärd genom det sydafrikanska landskapet.

Vägen är spikrak, Jay Naido sitter vid ratten och kör våldsamt snabbt Vi skulle till ett stort massmöte och hade bråttom. Jag berättar om den svenska kooperationens historia och ser i ögonvrån hur en stor hund är på väg över vägen några hundra meter längre bort och ropar till Jay. Han lyssnar inte och smällen är oundviklig. Den stackars hunden flyger ut på ett fält.

- Just another Boerboel going to hell, säger Jay leende och trampar på gasen.

- And remember - You must never hesitate….

Jag nickar förstummad och begrep i ett ögonblick den nästan overkliga beslutsamhet som låg bakom ANC:s och den svarta fackföreningsrörelsens kamp mot Apartheid. Boerboel är en f ö en otäck vakthundsras i Sydafrika, förbehållen de vita boerna. Hundjäveln är känd för att vara lätt att dressera till att attackera svarta människor.

Pelle Bergström var en duktigreportagefotograf, han plåtade och jag intervjuade, skrev och antecknade. Vi kröp i mörka gruvgångar, blev fulla i Soweto, bodde i gruvarbetarnas compounds, intervjuade människor av alla de slag och lyssnade till fantastisk musik på klubbarna i Johannesburg. Särskilt minns jag en grupp som hette Stimela, f ö de musiker som kompade Paul Simon på den fantastiska Graceland-plattan redan 1986.

Pelle Bergström tog sina bilder och jag ville liksom inte störa hans jobb med att springa runt med en egen kamera. Jag hade f ö bara med mig en liten Canon Dial, en halvformatskamera av tveksam teknisk kvalitet. Därför tog jag bara några enstaka bilder.

Det kan jag ångra djupt idag. Vi reste i ett land på gränsen till en historisk förändring. Vi kom till miljöer som var okända för de flesta och som satte djupa spår. Jag mötte fantastiska människor som jag minns med stor värme.

Ett och ett halvt år efter resan i Sydafrika släpptes så slutligen Nelson Mandela och allt förändrades. Cyril Ramaphosa ser jag ibland på TV. Han är idag ett mycket aktat namn i Sydafrika. Jay Naido likaså, han bl a sitter i Bill och Miranda Gates Foundation. Men då, hösten -88, var de bara två unga män på väg att för alltid förändra Sydafrikas framtid. De förstod kanske inte i vilken omfattning, men de visste att de inte hade något att förlora.

- And remember... you must never hesitate....

Då, när vi satt på kvällarna och drack whiskey på olika hotellrum, snackade politik och tjöt av skratt vid jämförelsen mellan svenska och sydafrikanska dirty jokes, var det mycket nära mellan Sverige och Sydafrika.

Pelle Bergström är idag en mycket framgångsrik mat- och modefotograf i Stockholm

( http://www.pellebergstrom.com ).

1988 är länge sedan.

Men jag sitter kvar med de enda två bilder jag tog Sydafrika 1988. Bilder som jag tycker har något att berätta. En gruvarbetare innesluten i ett gummihjul och några ungar klämda bakom ett staket vid tågstationen i Soweto.

Och jag förbannar att jag inte tog fler bilder när möjligheterna fanns...

Postat 2014-01-23 20:12 | Läst 1654 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Den gamle och havet - 46 år senare

Vi är ungefär jämnåriga, taxichauffören och jag.

Hans Mercedez av senaste årsmodell rusar fram på motorvägen från flygplatsen Ben Gurion in mot Tel Avivs centrum. Det sent på kvällen och mycket mörkt den 22 december 2013.

Vi växlar några artighetsfraser och han skrattar när jag försöker uttala några ord på hebreiska.

- Have you ever been to Israel before?, frågar han.

- Oh yes, svarar jag. 46 years ago. I worked at a kibbutz in the summer of 1968.

- Which one?

- Netiv Halamed He. You know about that kibbutz…?

Han nickar, blir tyst en stund, skakar sedan lätt på huvudet och säger;

- You know, Israel is not the same country anymore….

Väl framme på hotellet nära strandpromenaden har jag svårt att somna. Som alltid efter längre flygresor sitter det kvar en sorts irriterande darr i kroppen trots den ringa tidsomställningen.

Utanför på gatan hörs musik, människor och brusande trafik. Jag tar en förströdd bild genom fönstret och ser att vi tydligen bor mitt emot amerikanska ambassaden.

Jag ligger i sängen och försöker minnas hur det var. Den där första morgonen i Tel Aviv. Jag var sjutton år, hade läst massor av böcker om judarnas historia, om förintelsen, om Israels korta tid som självständig stat i Mellanöstern och om kibbutzerna.

Efter att ha övertalat morsan, skaffat pass och jobbat extra på helgerna satt jag för 46 år sedan där på den långa strandpromenaden.

Det var mycket långt från den instängda lilla norrlandsstaden Härnösand. Och det var stort på den tiden att ta sig så långt. Åtminstone om man var 17 år, allmänt lillgammal och okysst. .

Jag minns värmen, den obarmhärtiga solen och dofterna från cafeérna i gränderna ner mot stranden. Där satt jag och väntade på att bli upphämtad för vidare transport till Netiv Halamed He.

Det var som om jag satt i världens navel.

Jag hade börjat läsa ”Den gamle och havet” av Hemingway redan på flyget från Sverige och läste de sista sidorna just där i värmen i juni 1968. En fantastisk roman för övrtigt. Bland det bästa Ernest skrev.

Sommaren -68 på kibbutzen blev omtumlande. Jag förlorade äntligen oskulden (Tack Pirjo från Finland, wherever you are…) och jag förlorade för alltid min gymnasiala världsbild.

Ingenting stämde längre.

Kontrasterna mellan den kollektiva sionistiska högfärden och de historier palestinierna - innanför Damaskusporten i Jerusalem, berättade ställde föreställningen om Israel som ett halvsocialistiskt nybyggarland på högkant. Sommaren 1968 rörde om på ett alldeles särskilt sätt.

Det kom också att få konsekvenser långt senare i livet.

Jag och familjen vaknar och vi äter frukost i lugn och ro. Det dröjer fortfarande flera timmar innan äldste sonen ska komma från Amman i Jordanien och hämta upp oss i fina Volvon.

Vi hinner gå ner till den långa stranden. Jag ser alla nybyggda skyskrapor som sträcker sig mot skyn och tänker att så här såg det inte ut för 46 år sedan.

Så här minns jag det inte. Absolut inte.

- You know, Israel is not the same country anymore…

Jag tänker på krigen, på bosättarpolitiken och på Intifadan i Gaza under 90-talet. Gaza City som bara ligger 30 kilometer söder om Tel Aviv.

Gaza som med sina elstängsel, sina ständiga utegångsförbud och sitt Hamasstyre, är världens största permanenta flyktingläger.

Jag minns särskilt den där pojken jag träffade i Gaza -94. Han som hade utvecklat svår epilepsi efter att ha träffats av en israelisk gummikula i nacken. Han brukade sitta av dagarna i ett kyffe hos sin åldrade farfar lite längre ner i gränden. Någon skolgång var inte att tänka på.

Jag tänker på omöjligheten att någonsin få fred med detta land, i denna region. Denna del av världen som berört mig så mycket.

Krigen, de ständiga gränskonflikterna, Israels attackflygningar i norr mot Libanon, bosättarpolitiken och den gigantiska muren mot Västbanken. Allt detta - The broken promises in the broken land.

Jag sätter handen för pannan, kisar mot solen och noterar, lite längre bort utefter strandpromenaden.

Minsann sitter han inte där ändå.

Den gamle….. och havet.

Postat 2014-01-23 20:00 | Läst 1799 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Min vän Ulf

Vissa människor har en alldeles särskild förmåga ett befolka rum. Ulf Davidson var en sådan person. Vi lärde känna varandra som mycket unga och mycket naiva.

Världen skulle erövras, men framförallt förändras.

Under några intensiva år i det tidiga 70-talet levde vi som blodsbröder på korståg genom tillvaron. Ulf var den som brände amerikanska flaggan på Sergels torg efter Vietnamdemonstrationerna och han skar sönder däcken på Säpos bilar. Vi andra snackade mest. Många i kollektivet vid Mariatorget, där vi bodde, ansåg att han var galen och socialt outhärdlig. Det var han också. Men inte bara. Han hade talets gåva, men hade svårt att skriva. Han körde bil som en galning men tog alltid kalkylerade risker. Han brukade gå klädd i en amerikansk bomber-jacka och Palestinasjal och när stormötena i kollektivet blev för påfrestande gick vi ner till Lilla Maria, åt entrecote och hinkade massor av dåligt rödvin.

Ulf var den som gick längst och ofta ställde sig i helt omöjliga situationer. Oavsett om han körde taxi på nätterna för att få råd att åka till New York, eller när han arbetade som Sveriges Televisions fotograf i flyktinglägren i Libanon, så skydde han alltid det invanda, det hemvävda och trygga.

Han lyssnade noga på Neil Young – ”it´s better to burn out than to fade away" , och hans resor ut i världen blev också omfattande och självförbrännande.

Vi hade dessutom en särskild anledning att hålla kontakt med varandra eftersom vi var ”buksvågrar”, dvs att vi var fäder till varsitt barn med samma kvinna. Vi hade därför en naturlig gemenskap. Låt vara att han satt i baren på Hotel Commodore i Beirut och jag på ett fik i Sundsvall.

Jag minns vårt sista samtal över telefon. Han bodde då i Spanien sedan ett antal år och var allvarligt sjuk. Vi talade om framtiden och om hans dotter i Sverige. Lite förstod jag hur illa det var med hans dödliga sjukdom.

Några veckor senare avled han stilla på ett sjukhus i Madrid och askan spreds över Medelhavet.

Ulf Davidson var min allra bästa vän och jag tänker fortfarande ofta på honom.

Postat 2014-01-23 19:45 | Läst 2022 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Den enda bilden

Jag var ung och dum. Men skulle bli världsreporter.....

Jag hade tröttnat på universitetet och bestämde mig efter att ha kommit över en bok av Don McCullin om Vietnamkrigets fasor. Bilderna satte fantasin i rörelse. Kan han så kan väl jag, tänkte jag. Det var dessutom slut med gymnasiekärleken och det var dags att tänka nytt. Jag minns att jag ringde författaren Jan Myrdal - en husgud på den tiden, och blev bryskt avspisad; "Det sista som behövs i Vietnam är svenska ungdomar med diffusa fotodrömmar."

Det där samtalet kunde satt stopp för mina ambitioner, men jag gav mig inte. Krig som krig, tänkte jag och Irland låg närmare än Vietnam. Så med en Nikkormat-kamera, ett 50-mm objektiv, 30 rullar Tri-X och 300 spänn i fickan tog jag Stena Line från Göteborg till Hull i England, enkel biljett. Liftade därefter vidare till Holyhead i Wales och så nattfärjan till Dublin varifrån jag åkte på tummen norrut mot Belfast och Londonderry på Nordirland.

Lite begrep jag då vad krig innebär. Och i Bogside i Derry på Nordirland - påskveckan 1971, rådde krig. De brittiska ockupationssoldaterna sköt gummikulor mot barn och riktade vattenkanoner mot pensionärer. Maskerade IRA-män svarade så gott de kunde med pistoler och brandbomber. Stämningen var hysterisk, jag var livrädd mest hela tiden och jag tror inte jag sov många timmar de tre dygnen i Bogside. Tror inte jag åt någonting heller. Men jag plåtade frenetiskt.

På vägen hem, när jag liftade mot Belfast, blev jag upplockad av brittisk civilklädd polis. Samtliga filmrullar konfiskerades och förstördes under förhöret, men passet och kameran fick jag behålla.

Väl tillbaka i England gick jag in i en fotoaffär i Hull för att försöka sälja kameran -för att få pengar till ett mål mat och till färjebiljetten mot Göteborg.
- Do you want to keep the film?, frågade fotohandlaren samtidigt som han vevade tillbaka filmen i kameran, öppnade bakstycket och räckte över filmrullen. Jag accepterade ett skambud på 65 pund, stoppade rullen i fickan, köpte en enkelbiljett för vidare transport till min lilla etta på Oljekvarnsgatan i Majorna i Göteborg.

Långt senare framkallade jag filmen och där fanns bara en enda exponering.

Det är också den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland.

Men det är sannolikt den första bild jag tog där jag vågade närma mig en främmande människa, söka kontakt och be om att få ta ett fotografi. Det är en viktig bild och den betyder mycket för mig,

Postat 2014-01-23 19:40 | Läst 2107 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Föregående 1 ... 97 98

Bloggar

Dag för dag

De bilder jag aldrig tog....

Den gamle och havet - 46 år senare

Min vän Ulf

Den enda bilden

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Dag för dag

De bilder jag aldrig tog....

Den gamle och havet - 46 år senare

Min vän Ulf

Den enda bilden

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier