Jag arbetade då som redaktör på LOs informationsenhet och fick möjlighet att resa till Sydafrika under sex veckor. Uppdragen var i huvudsak två. Dels att dokumentera vad som skedde generellt i landet med betoning på fackföreningsrörelsens roll i kampen mot Apartheidsystemet. Den rasåtskillnadspolitik som nu låg i dödsryckningarna, dels att se till att en mycket stor summa pengar överlämnades till de advokater som försvarade svarta och färgade fackföreningsledare i de ständigt pågående rättegångarna.

Hur vi fick in pengarna och till vilka dom lämnades är en väl förborgad hemlighet. Sydafrika vid den här tiden var ett land på bristningsgränsen, inte minst tack vare de strejker som ständigt pågick. Jag hade i alla fall ett antal adresser i en liten anteckningsbok med mig. Adresser som jag skrivit spegelvända på svenska, telefonnumren blev till spegelvända svenska bokstäver osv. 

Jag reste som journalist med papper och penna. Till min hjälp, och som reskamrat, hade jag en ung fotograf vid namn Pelle Bergström.

Vi anlände till Johannesburg som turister. Den sydafrikanska säkerhetspolisen var på sin vakt och det tog dagar innan vi släppte nojorna. De kommande veckorna blev en resa värd namnet. Vi träffade människor vars mod övergick allt förstånd. Cyril Ramaphosa och Jay Naido, var två av dem och båda var aktiva fackföreningtsledare. De levde på den tiden underground, sov sällan två nätter på samma ställe osv. 

Jag glömmer aldrig en vådlig bilfärd genom det sydafrikanska landskapet.

- Just another Boerboel going to hell, säger Jay leende och trampar på gasen.

- And remember - You must never hesitate….