Två dagar i Amsterdam

Min yngste son David och jag delar en passion. När han för ett tag sedan skulle på skolmaskerad smög han in i badrummet och klev ut efter en timme sminkad som…. Vincent van Gogh!

Vår gemensamma passion är alltså denna holländske målare och hans bilder. Och inte minst hans levnadsöde.

27 år gammal, som äldste son i en förmögen familj i Amsterdam, bestämde sig Vincent 1880 för att bli målare. Han gav upp sina präststudier och begav sig ut på den holländska landsbygden. Han målar, tecknar och skissar frenetiskt. Färgerna är som jorden, mörka och dova. Fram växer bilder av bönder och landskap i mörka tonlägen. Den stora målningen kallas "Potatisätarna", en fattig familj i ett mörkt kök under en fotogenlykta samlade kring ett fat ångande potatis. Ingen får se målningen.

Vincent återvänder till Amstedam, gör ett misslyckat försök att studera måleri vid en akademi men driver rastlöst vidare. Han kommer till Paris 1886, där hans bror Theo är bosatt, och hamnar i kretsen av dåtidens ännu icke upptäckta unga målare. Vincent blir vän med Paul Gaugain och Henri de Toulouse-Lautrec, men oron driver honom till Arles i Sydfrankrike. Under några få år, till nöds försörjd av sin bror Theo, målar han intensivt och det är dessa målningar han kommer att bli mest känd för.

Vincent drömmer om att skapa en konstnärnskoloni i Arles. Han bjuder ner sin vän Paul Gaugain som förstår hur illa ställt det är med van Goghs mentala hälsa. Efter ett bråk dem emellan skär Vincent av sig ena örat.

Efter en tid på mentalsjukhus återvänder han till måleriet och arbetar frenetiskt. Tills han en dag tar pistolen, sätter den för bröstet och trycker av. Han överlever skottet i två dygn innan han slutligen avlider 29 juli 1890. I hans lilla rum står hans sista målning på tork. En flock mörka fåglar i kvällsljus över ett böljande fält.

Vincent van Gogh blev bara 37 år gammal. På de många självporträtten ser han ut som en mycket gammal man. Hans arbete som målare varade bara i tio år, men han gjorde mer än 800 kända oljemålningar, enorma mängder skisser och han skrev drygt tre tusen brev till sin bror Theo.

Under sin livstid ställde han inte ut en enda målning. Han sålde ingenting förutom en målning som han använde i ett byte med brevbäraren i Arles för att kunna lösa ut breven från brodern Theo. Som tur är finns merparten av hans livsverk kvar och mycket finns idag samlat i van Gogh-museet i Amsterdam

I hela mitt liv har jag tänkt att jag vill se Vincents målningar innan han jag dör. Nu blev det så när min son David fyllde 18 härom veckan. Han fick resan i present och tillsammans flög vi ner till Amstedam för att se målningarna i verkligheten.

Det går inte med ord att sammanfatta intrycket. men inget måleri i världen kommer i närheten av van Gogh. Inte för mig, och knappast för dig om du såg målningarna i verkligheten. Det är bilder som går rakt in i själen, ordlöst förenade med det centrala nervsystemet i detta med att vara människa. 

Jag går omkring bland van Goghs målningar och tycker mig helt plötsligt se sammanhanget. Detta med skapelsen och dess villkor. Jag tänker att Gud kanske en gång fanns, och att hen i tidernas begynnelse i en plötslig ingivelse skapade det vi känner som liv och universums existens. Men att Gud måste ha insett misstaget och snabbt lämnade skapelsen till sitt öde. Och därmed också oss människor att ensamma försöka klara oss så gott vi kan.

Där någonstans, ensam och utelämnad till sitt öde, stod mellan 1990-1890 en man från Amsterdam och fångade allt detta med att försöka leva på dukar som fortfarande blöder av liv.

I morgondimman, på en av alla dessa broar i Amsterdam, den andra dagens morgon tar jag bilden av cyklisterna, på väg med och mot varandra.

En mås skriker till.

Det sker på en 125-dels sekund.

Sedan är allt över.

Det heter EU-migrant pappa!

Kungsträdgården i Stockholm lördagen 30 augusti.

Tusentals människor samlades för att protestera mot att ett fåtal ur Svenskarnas Parti höll möte framför  operan. De utkommenderade poliserna, helikoptrarna, piketbilarna etc var fullt i nivå med Obama-besöket.

Min dotter och jag satte oss med varsin kaffe på uteserveringen. En vitklädd kvinna gick förbi. Vitmålad i ansiktet också.

- Varför har hon klätt ut sig?, undrar jag högt. Eller är hon rom?

-Det heter EU-migrant pappa!, rättar min dotter mig omedelbart.

Må så vara, men kvinnans pappmugg från hamburgerkedjan Max talar ändå sitt tydliga språk.

Fattigdomen och utsattheten går inte på maskerad. 

Sen sommarkväll

En av dessa sommarkvällar när dimman drog in från havet....

I stormens öga

- Hur lång tid tar det?

- Max två minuter.

Eilah, min israeliske granne under ett år, förklarade tiden från det att larmet går tills att planet lämnar marken vid basen norr om Tel Aviv.

- Och hur lång tid tar det sedan innan raketerna kan avfyras.

- Beror på flera omständigheter, men under en minut, kanske 45 sekunder...

Eilah var gästlärare under ett år vid KTH i Stockholm. Han var min granne och när han förklarade vad han undervisade begrep jag inte mycket, annat än att det handlade om avancerad meteorologi. 

Men jag gillade verkligen Eilah och hans familj. Hans fru kom från östra Ryssland och hon och hennes familj hade emigrerat till Israel när det blev möjligt efter Sovjetunionens fall. Tillsammans hade de två barn i förskoleåldern. Som vilken vanlig småbarnsfamilj som helst. På ett årslångt besök i mellanmjölkens hemland. Eilah var en kille som det var lätt att tycka om.

Vi brukade dricka the´tillsammans och tala om vardagen, om svenska dagis, om bostadspriser och om skillnaderna mellan att bo och leva i Israel kontra Sverige. Vi tyckte båda om den israeliske författaren Amos Oz, och särskilt hans essä "Konsten att bota en fanatiker". 

För ett halvår sedan återvände Eilah och hans familj till Israel. Vi bytte adresser, telefonnummer och kom överens om att höras av, som man gör med vänner och människor man gillar.

Han var som person så långt ifrån en soldattyp man kan föreställa sig. Men han levde hela tiden i Sverige med vissheten att OM och NÄR så hade han 48 timmar att inställa sig på. Oavsett var i världen han råkade befinna sig. Inte som stridspilot, men som en av de ansvariga bakom de avancerade dataskärmarna vid flygbasen. Eilah var, och är, en viktig person bakom de israeliska flygattacker som sker just i Gaza.

Bilderna strömmar emot mig. I Rapport, i DN och SvD, i CNN och Al Jazeera. Det går inte längre att värja sig. Människorna i Gaza dör, såras och traumatiseras i en omfattning som inte går att förstå, än mindre acceptera. Som aldrig kan accepteras. Det finns inte längre några proportioner i det israeliska övervåldet. Det handlar om brott mot folkrätten alldeles oavsett Hamas cyniska mänskliga sköldar, fanatism och totala oförsonlighet.

Eilah sitter antagligen där just nu, tänker jag. Vid basen och med majors grad. 

Jag har hans adress och telefonnummer. Ska jag ringa? Vad ska vi tala om? Kan vi överhuvudtaget tala om någonting längre?

När upphör vi att vara människor inför varandra?

Jag sätter på Graceland-plattan med Paul Simon för att lugna känslorna och strofen går rakt in;

 "Loosing love is like a window in your heart…."

Möte i Gnesta

Det är alltid lika trevligt att ställa ut sina bilder på Planket-utställningen i Gnesta.

En av bilderna jag ställde ut i lördags var ett porträtt av en kvinna som tittar ut genom ett fönster med ljusreflexer i håret. Bilden är lite speciell eftersom den är resultatet av en felframkallad 6x6-film. Jag minns inte vad som gick snett, men vänstra sidan av filmen blev helt enkelt inte framkallad. Klantigt må hända, men själva bilden blev användbar. Den togs 1984 och hon som jag fotograferade heter Rigmor Ohlsson. Vi umgicks en del på den tiden och vi hade en gemensam kompis, fotografen Kenneth Gustavsson.

Sedan mitten av 80-talet förlorade vi kontakten med varandra, som det ibland blir. Ibland har jag hört av henne via bekantas bekanta och ibland har jag hört hennes röst på radion (SR Minnen).

Döm då av min häpnad när jag ser Rigmor komma gående på lastkajen i Gnesta i lördags. IRL, som det heter på modern svenska.

- Men va!? Det är ju jag. Fotograferade du mig då? Det hade jag alldeles glömt...

Det blev en lång fika och ett samtal om livets gång. Om Kenneth Gustavsson som inte längre lever, om våra respektive ungar och om vad vi ville med våra liv och hur det blev. 

Naturligtvis fick hon bilden, med ram och allt, och med en särskild dedikation på baksidan.

Hon verkade glad när hon promenerade vidare i vimlet med bilden under armen.

Vi kom överens om att hålla kontakten framöver.