Porträttnoja

Det tillhör ovanligheterna att jag gör fotografiska beställningsjobb, i praktiken aldrig. Det har blivit som en sorts noja. Att jag inte kan helt enkelt, inte törs och har svårt att ta betalt.

Men nu har jag fått en beställning som jag, trots nojorna, tackat ja till. Det ska tas ett porträtt av en kvinnlig författare inför en boklansering. Och så här på lördagskvällen sitter jag och bläddrar igenom hårddiskarna efter bilder/porträtt som är någorlunda ok. Som inspiration helt enkelt.

Fastnar för ett kvinnoporträtt av en kvinna från Eritrea som jag tog i en flyktingförläggning för åtta år sedan. En enkel sittning över en kopp kaffe, sedan bad jag henne vrida kroppen mot fönstret, sluta ögonen och öppna dem samtidigt som hon vände blicken mot mig. Ett knäpp och sen var det klart. Fujifilm X-T2, 56 mm, bländare 2 och lite bearbetning i Photoshop.

Kanske är det så jag ska göra den här gången också. Inte krångla till det med blixt, paraply och reflexskärmar, grejer som jag ändå inte riktigt känner mig bekväm med och sällan använt.

En handhållen kamera, en kopp kaffe, lite snack, fotografera på ta-avstånd, ett schysst fönsterljus och låta kameran sätta skärpan på ögonen.. Inte krångla till det helt enkelt.

Vi får se vad det blir....

Länge sedan och ändå som igår

En gammal kompis - regissören och fotografen Kjell-Åke Andersson - skickade mig en bild idag. Han tog bilden av mig och Ulf Davidsson på hösten 1972, alltså för 52 år sedan. På ett sätt är det nästan en livstid sedan, i alla fall för mycket länge sedan,

Samtidigt, när jag ser bilden, känns den som igår. Ulf och jag blev nämligen snabbt kompisar på Christer Strömholms Fotoskola, vi bodde i samma kollektiv vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm, vände ofta på dygnet, fotograferade med likadana kameror (Nikon F), rökte röda Prince, drack dåligt rödvin och hade hur kul som helst. Två unga barder, Brothers in arms, kan man säga

Framtiden låg som en autostrada utan begränsningar framför oss, färdig att erövra. Tyckte vi då.

Det gick väl sådär.

Jag hamnade i alla fall så småningom på SVT i Sundsvall, lärde mig klippa film i Steenbeck-klippbord och filma 16-mm med en underbar kamera av märket Aaton. Det blev en hel del nyheter och dokumentärer innan jag i slutet av 80-talet blev skrivanda och radiospratande journalist, men med stillbildksameran som ständig följeslagare.

Ulf, (han med runda glasögonen på bilden) körde länge taxi på nätterna, flyttade under en period till New York och på lite krokiga vägar hamnade han i Madrid tillsammans med SVT:s Bosse Holmström på 80-talet med hela Mellanöstern som bevakningsområde. Detta var under perioden med de ständig inbördeskrigen i Libanon (1975-1990) och jag minns de dramatiska inslagen i tv och jag tänkte alltid att Ulf tog stora risker i jobbet när jag såg hans bilder och inslag. Han var ofta mitt i stridens hetta i en annan del av världen samtidigt som jag som satt och klippte en intervju med nån kommunalgubbe för regionalnyheterna...

Men vi höll kontakten ända till jag en dag i februari 1997 förstod att han var döende i en infektionssjukdom på ett sjukhus i Madrid. Under vårt sista telefonsamtal, veckan innan han lämnade jordelivet, frågade han om jag ville ha hans gamla Nikon F, nu när han snart inte behövde den längre. Och så blev det.

Den (samma Nikon F som på bilden) finns numera på en hederplats i mitt kameraskåp. Den är fortfarande fullt fungerande trots hårda tag i Beirut. Och så är det. Vissa saker håller och lever kvar, om inte annat för gammal vänskaps skull.

Årets vinskörd bärgad

I ett tidigare liv, för sisådär 50 år sedan, jobbade jag under en höst som vindräng i Languedoc i Sydfrankrike. Uppe med tuppen och bland gästarbetare från Portugal bar och släpade jag på stora tunga kar med druvklasar över de varma fälten. Lönen var mycket blygsam men å andra sidan fick jag dricka hur mycket vin jag ville.

Där och då fick jag verkligen också smak på den ädla drycken, en smak och dryckesvana som följt mig genom livet sedan dess. ”Aldrig för lite, aldrig för mycket, gärna i glada vänners lag och aldrig blanda med starksprit”, har varit min enkla förhållningsregel. Det har gett mig oförglömliga stunder och berikat livet.

Så naturligtvis har jag  också planterat en liten ranka uppe på torpet på Hemsön vid Ångermanälvens utflöde, i en odlingszon som saknar alla förutsättningar. Men skam den som ger sig och se och beskåda årets skörd!

Går säkert att trampa ur en halv deciliter…

Men med den accelerande klimatförändringens hjälp kanske det blir ändring på sakernas tillstånd. Den som lever får se.

Ikväll fredag blir det i alla fall lammfilé, rostade grönsaker i ugn och en spännande butelj från Portugal.

Det får duga så länge tills jag byggt klart min egen vingård ;-)

PS. Min nya Fujifilm X100VI gör tydligt bra ifrån sig i macroläget, även om druvorna är små som blåbär… DS

Söndag Finissage

Efter en veckas utställning på Galleri Fotografi i Stockholm är nu vår 3+3-utställning nedplockad. Namnet 3+3 kommer sig av att vi var tre manliga och tre kvinnliga fotografer som ställde ut tillsammans, vilket var en mycket positiv erfarenhet. Det ÄR, enligt mig, skillnad på hur män och kvinnor närmar sig sina motiv, såväl tekniskt som när det kommer till hur man tar sina bilder.

Att utställningen var mycket välbesökt och tydligt uppskattad blev ett värmande bonus och en boost för att vi i 3+3 nu drar vidare mot nya fotografiska äventyr. Med vi menar jag Anna Lithander, Anna Eklund, Annelie von Wowern, Göran Tonström, Krister Kleréus och jag själv.

Varsågoda - här är mitt bidrag till utställningen, en liten Finissage för de som inte såg bilderna på utställningsväggen.

Litet lördagsmanifest

Jag läser tålmodigt alla diskussioner om analog visavi digital fotografi här på Fotosidan.

Tänker att den självklara utgångspunkten inte borde vara vad fotoapparaterna består av, film eller sensor etc.

Det borde handla om BILDEN och vad du och jag som fotografer vill berätta.

Jag går därför alltid till historien och de fotografer vars bilder gjort avtryck och intryck när jag söker inspiration och kunskap.    

Som den här bilden, tagen av den ungerske fotografen Ernö Vadas.

Han levde mellan 1899-1962, överlevare från Auschwitz och är ett aktat namn i sitt hemland.

Jag tror inte Ernö för en sekund reflekterade särskilt mycket över sin kamerateknik när han tog bilden. Det är sånt som kommer av erfarenhet och sätter sig i ryggmärgen. Jag tror han såg något annat och bara sökte det perfekta ljuset och kompositionen.

Och så är det med bra bilder. De talar sig eget språk, väcker känslor och undringar, speglar sig in i det undermedvetna.

Fotografi, för mig,  handlar, alltid om tilltal, som små meddelanden oss människor emellan.

Jag ser länge på bilden, låter den sakta sjunka in tills jag nästan kan ana Ernös andetag bakom sökaren när han exponerade sin fantastiska bild.