Delförstoring då och nu

Filmen heter Blow Up, gjordes av Michelangelo Antonioni och hade premiär 1966. Handlingen är till synes enkel; en framgångsrik modefotograf i London råkar fotografera vad som verkar vara en kvinna och en man i ett kärleksmöte i en park. Men han blir fundersam när han ser bilderna. Han börjar därför delförstora negativen och i takt med detta växer också kornet på bilderna, konturerna blir suddiga och vad man till slut ser är bara en aning…. av ett mord! Eller var det verkligen ett mord han plåtat?

Kring detta kretsar sedan filmen. Vad är verklighet eller inte? Vad berättar egentligen en bild?

Blow Up rönte stor uppmärksamhet när den lanserades. Fotografen (spelad av David Hemmings) påstods vara inspirerad av David Bailey och Jeff Beck i Yardbirds slår sönder en elgitarr på en rockklubb. En ung Vanessa Redgrave spelar en bärande roll som den mystiska kvinnan i parken.

  Vanessa Redgrave

Filmnet låg så att säga rätt i tiden och känslan av ”Swinging London” var tydlig och lockande.

Den påminner också om hur allt var analogt på den tiden, inte minst fotografin. Nikon F, Leica och Tri-X var standardverktyg. Jag såg om filmen flera gånger när den kom och fantiserade om den där Nikon F-kameran som spelade en viktig roll i filmen. Några år senare köpte jag också en egen Nikon F och en 35:a för första studielånet och levde på kaffe och rullcigaretter resten av terminen.

 David Hemmings

1966 är 58 år sedan och någon modefotograf blev jag aldrig.

Analoga kameror och gamla objektiv i all ära, men särskilt stora delförstoringar tålde aldrig Tri-X utan att kornet tog över fullständigt och bilden blev oläslig.

Delförstora gör däremot en modern digitalkamera bra, särskilt om man gör en s k pixel-shift, alltså slår ihop ett gäng exponeringar för att få en så detaljerad bildfil som möjligt.

Eftersom jag såg om filmen på en streamingtjänst härom kvällen roade jag med att göra en modern ”Blow-up”, en bild tagen på stativ från min balkong vid Tantolunden i Stockholm. På avstånd hörde jag ropen från en knattefotbollsträning

Bilden är 40 megapixel och delförstorad i tre  steg…. Och utan pixel-shirt som hade fyrdubblat upplösningen.

När jag ser på de tre bilderna tänker jag att regissören Antonioni  (1912-2007) säkert också skulle ha häpnat om han sett hur kameratekniken utvecklats sedan mitten av 60-talet.

Men en modern version av  Blow up skulle ha blivit en hel annan film, mordet i parken hade varit löst på nolltid och den vackra Nikon F-kameran hade varit ersatt av ett modernt digitalmonster med på tok för många pixlar.

Men filmen väcker också en del frågor om vad vi minns och vad som egentligen hände. Jag hittar en annan bild som jag tog i Berlin 1973. Grovkornig, mörk och taskigt kopierad. Men det var så här det såg ut. En ensam kvinna på en utkiksplats mot östsidan i den då delade staden. Idag, 51 år senare, går platsen inte att känna igen. 

Att försöka delförstora det korniga negativet skulle vara lönlöst. Bilden får vara som den är. Vi minns vad vi minns.

Det fantastiska med fotografi är att det, kornigt eller ej, är beviset på att vi faktiskt var där när det hände.

Vi flytt int

Lördag.
Läser i tidningen om hur migrationsminister Maria Malmer Stenergard konstaterar att utvandringen från Sverige nu är större än invandringen.
I hennes värld är detta goda siffror. I min värld är det precis tvärtom.
Hur kan ett land utvecklas med en minskande befolkning?
Jag  hittar en bild från en bok jag och författaren Doris Dahlin gjorde för några år sedan om flyktingar i Härnösand.
Det är en bild av en palestinsk familj.
Dom utvandrar inte, deras Palestina finns liksom inte, är sönderbombat av Israel….
”Vi flytt inte”, sa man på 70-talet.
Det gäller fortfarande.

Dax igen

Det sker bara under en helg om året.

PLANKET i Stockholm, fotofesten på Malmgårdsvägen/Mejtens gränd på Södermalm.

Jag ställer ut lördag den 17 augusti med bilder tagna för drygt 50 år sedan, ett reportage om människorna runt Mariatorget.

Innan kvarteren blev till vad det är idag med bostadsrättspriser runt 110.000:- kvadratmetern.

Titta gärna förbi!

Dikten och bilden

Lördag förmiddag.

Några rader av Göran Greider, en favoritpoet, dök upp i mitt flöde på Facebook.
Direkt tänkte jag på en bild av Moustafa Jano, en vän och en av våra finaste fotografiska bildskapare.

Rader och en bild jag tycker är värda att dela.

Håll till godo:

”Var inte rädd att upprepa det självklara:
De rika behöver inte det de har
och de fattiga har inte det de behöver

Väj inte för att tänka den enklaste tanken till slut:
Ingen väljer sin födelseplats och den
som färdas över havet kunde vara du

Det är morgon och du har överlevt”

Porträttet av Moustafa tog jag på en flyktingförläggning i Blekinge när han precis kommit till Sverige efter en vådlig färd på flykt undan inbördeskriget i Syrien.

Vad du ser

Vad avgör den hundradels sekund du ser en möjlig bild och väljer att exponera kameran precis då?

Vilka krafter styr dig?

Vad styr ögats väg till avtryckaren?

Vad är det man egentligen ser?

Det är sådant jag ofta funderar på i efterhand när jag ser mina bilder på skärm eller papper, men aldrig i själva tagningsögomblicket. Då är det något helt annat som händer.

Det kan röra sig om ljusets spel mot en vägg, rörelsen i en gardin eller skuggan av en rörelse i en annan människas ansikte. Något jag känner igen eller anar är på väg att hända. Det är då magin med den fotografiska bilden uppstår, det är då det händer. Och det sker med blixtens hastighet.

Det tog mig tusentals bilder under många år innan jag begrep detta. Konsten att hitta fram till den där hundradelen då allt helt plötsligt stämmer och en bild blir möjlig. 

Jag fotograferar oftast människor och helst i miljö och så nära som möjligt. Bortsett från alla bilder på nära och kära har jag haft förmånen att få resa en hel del i livet, ibland till platser och miljöer utanför allfartvägarna. Det har lärt mig mycket och min samlas erfarenhet är också entydig: Alla människor har mer gemensamt än som skiljer oss åt. Vi är väldigt lika helt enkelt.

Som här.

En kväll i ett flyktingläger i Bosnien på 90-talet. En pojke stod framför en grupp vuxna och han följde noga mina förehavanden. Jag pekade på kameran, han nickade men släppte mig inte med blicken. Kanske trodde han att jag bara ville fotografera just honom, men det var inte det jag egentligen såg..

Jag såg en undrande liten människa framför vuxna människors slutna armar. 

Så här långt senare undrar jag ändå vad jag egentligen såg i den där situationen som var värt att bevara.

Kanske såg jag mig mig själv i samma ålder? Då min pappa hastigt avled och sorgen - som jag fortfarande minns den dryga 65 år senare - låg som en stum mur omkring mig och ingen vuxen kunde eller orkade förklara vad som hänt när pappa plötsligt försvann.

Kanske var det vad jag såg och kände i just den situationen när jag tog bilden.

Därav frågan; Vad är det man egentligen ser?