Sommarnatt vid Ångermanälven

Solen går ner sent häruppe.
Svårt att sova.
Går ut.
Dit där dimman viskar.

Liten och lurvig

igår 09.09 kom han. 3,5 kilo, 49 centimeter, liten och lurvig och helt frisk.

Jag blev därmed morfar för tredje gången.

Livet går vidare och det fyller mig med stor värme.

Enastående

Bland det roligaste jag vet är att upptäcka fotografer jag tidigare inte känt till och vars bilder står ut på ett omedelbart sätt.

Han hette Fan Ho och levde större delen av sitt liv (1931-2016) i Hong Kong. Han har ibland kallats ”Österns Henri Cartier-Bresson”.

Jag faller på knä när jag ser hans bilder, så formsäkra, ljuskänsliga och så helt enastående.

Hans recept? Jag läser i en intervju: Tålamod, tålamod och mer tålamod.

Plus en Rolleiflex.

Fantastiskt, eller hur?

Själva känslan

I väntan på att min dotter ska föda sitt andra barn vilken dag som helst sorterar jag gamla analoga kopior i kartongerna i källaren.

Fastnar för en låda som är märkt ”Galleri” och som innehåller en utställning jag hade på Galleri Mazarin i Söderhamn början på 80-talet. Det är ett 20-tal kopior gjorda på ett tjockt helmatt papper av märket Ilford Galleri. Jag slås av kvalitén och känslan av att hålla pappret i handen. Så otroligt djupt i svärtan och så nyanserat!

Nu är det säkert 35 år sedan jag stod i ett ”riktigt” mörkrum och det är inget jag saknar även om minnet av det rödgula ljuset, doften av fix och John Silver - jag var storrökare då - gör mig lätt sentimental och nostalgisk.

Dock, det fanns utan tvekan en alldeles särskild kvalitet i materialet på den tiden.

Det tog mig en jäkla massa år, flera mer eller mindre bra skrivare och oändliga skärmtimmar för att komma fram till ett liknande resultat med dagens digitala verktyg och material. För att få fram en bra digitalprint krävs som bekant många samverkande faktorer: en kalibrerad skärm, en bra Raw-konverterare och en exakt skrivarprofil. Och inte minst ett bra papper.

Jag kämpade länge för att få detta att fungera och som varande teknisk idiot kändes det ibland som att sitta i förskolans första språklektion.

Men till slut gick det!

Idag tycker jag mig ha fått till det, alltså detta med att få fram en taktil ”analog” känsla i en digital print, och ett bra arbetsflöde från skärm till utskrift.

Eftersom jag nu också förbereder mig för både Planket-utställningen i Stockholm i augusti och en utställning på Galleri Fotografi senare i höst har jag testat olika papper i Epson P700-skrivaren.

Det har landat på helmatt Permajet, 310 gram. Inte gratis men otroligt bra.

Bilden ovan är utskriven på det pappret och jag kan nästan ta på huden och spegla sig i vattendropparna.

Den känslan går naturligtvis inte att återskapa på den skärm du ser bilden på nu av uppenbara skäl.
Men själva känslan att hålla i en välgjord digitalprint är nog samma som att hålla i en analog kopia när den var som bäst

Minus fixdoften och den kvävande stanken av John Silver….

I spänd förväntan

Idag den 2 juli är ankomsten beräknad.
Det handlar om mitt tredje barnbarn och jag går på helspänn även om det är min dotter som gör jobbet. Naturligtvis har hon allt stöd som tänkas kan, från  förlossningsavdelningen naturligtvis, men främst från sin man och sin treåriga dotter Noor.

Det lär ska vara en pojke som anländer när som helst. Han kommer att ha kusiner och släktingar runt om i hela världen. Hans pappa kom nämligen från Iran som liten med sin familj på flykt undan den religiösa diktaturen. Släkten är spridd från San Diego till Vingåker.

Jag längtar efter honom och tänker på allt kul vi ska ha ihop.

Men jag tänker också på den värld han snart anländer till, en värld som lämnar allt övrigt att önska.

Jag får säkert anledning att återkomma i frågan framöver när förlossningen är avklarad.

Med hälsning från morfar Per-Erik och storasyster Noor.