När jag slutade knarka

För tre veckor sedan genomgick jag en stor ryggoperation för att få bukt med Spinal Stenos, en åkomma som innebär att nerverna från ryggraden ut i benen hamnat i kläm med en jävla smärta som följd.

Under lång tid gick jag som en plågad ostbåge innan det blev dax för ingrepp i ländryggen.

Operationen gick bra, kirurgen beskrev verktygen som ”hammare, tång och stämjärn”. Ett rejält ingrepp alltså, men den jävulska smärtan i benen var plötsligt puts väck. Dock, ingreppet i ryggen kändes som om sju elefanter dansat hambo med min rygg som dansgolv.

Jag vaknade mörbultad helt enkelt. Rejält mörbultad.

Alltnog ordinerades jag två veckors smärtlindring med en liten blå tablett morgon och kväll. Hur bra som helst.

Inte ont någonstans. Lite dimmig i pallet bara.

MEN, när jag la av med de små blå för en knapp vecka sedan hände det grejer. Smärtgenombrott heter det. Ont utav helvete och tydliga tecken på rejäl abstinens.

Eftersom min enda erfarenhet av abstinens var när jag slutade röka cigaretter för länge sedan så blev blev det två icke helt angenäma dygn innan kroppen och knoppen nöjde sig med vanlig Alvedon igen

Jag förstod vad John Lennon hade gått igenom när han tvärslutade med heroin och skrev låten ”Cold Turkey”.

Sen läste jag på nätet om de små blå, en medicin med namnet OxyContin, en opioidersättning som i stora doser riskerar att bli rena rävgiftet

Narkotikaklassat.

Grymt obehagligt var det att ”tända av” på.

För övrigt går det en bra streamingserie om just detta preparat och det elände det ställde till det i USA när det lanserandes som undermedicinen mot smärta. Det skapade en knarkvåg som inte är över än. Serien heter ”Dopesick”, går på Disney+ och skildrar hur epidemin uppkom. Serien är mycket sevärd.

Den begåvade fotografen Hanna Modigh skildrar också människorna och miljöerna det handlar om i den starka boken med namnet ”Hillbilly Heroin, Honey” som utkom härom året.

Min blygsamma bild tog jag på uppviket efter operationen. Oskarp och suddig som jag mådde då.

Den lilla bilden tog jag med hjälp av en spegel när jag lyckades pilla loss sårkompressen från ryggen för snart en vecka sedan.

Samma dag som jag slutade med OxyContin.

./.

Mäster Anders

Han har jobbat i över hundra länder, ofta tillsammans med de stora pennorna i svensk journalistik. Han började som springpojke i Klara-kvarteren, blev pressfotograf, lärare, frilansare och bildredaktör på Dagens Nyheter.

Anders Engman är en levande fotograf-legend och att lyssna till honom är som att sitta på första parkett och få stora delar av den svenska fotohistorien från 50-talet och framåt serverad på silverfat.

Otaliga är de ”klassiker” han levererat under alla år. Oavsett om han använde en Speed Graphic eller en Leica. Bilden var alltid det som gällde. Allt annat var underordnat.

Nu är han till åren kommen men hans minne är klart som kristall.

Jag kände en stor ödmjukhet när jag träffade honom för ett tag sedan, lyssnade till alla kloka ord och slutligen tog den här bilden.

./.

Barn och barnbarn

Det här är Siri, min dotter.

Hennes mamma omkom i en drunkningsolycka mitt i sommaren precis innan Siri skulle börja andra klass.

Det blev ett hemsk sommarlov. Ett svart hål.

Och naturligtvis kände jag en stor oro under hennes uppväxt över hur detta skulle komma att påverka hennes liv som vuxen.

Men det blev inte som jag befarade. Hon blev en fantastiskt tjej, tidigt nyfiken på världen. Åkte till öknen i New Mexico efter gymnasiet för att jobba med vargar i ett sanctuary, liftade runt i Sydostasien och jobbade som volontär i Grekland för att bistå flyktingarna från Syrien.

Mellan varven skaffade hon sig också en universitetsutbildning i etnologi och HR. Hon har idag ett bra jobb på Stockholms universitet.

Siri blev en klok, erfaren människa med en hel del skinn på näsan. Självständig och med hjärtat på rätt ställe.

För tre år sedan träffade hon Khasha, bördig från Iran, som kom som treåring med sina föräldrar till Sverige på flykt undan Khomeinis och mullornas diktatur.

För snart ett år sedan begåvade de världen med Noor, mitt barnbarn.

Hon kommer säkert att gå i sin mammas fotspår och det gör mig så där barnsligt glad.

Noor betyder för övrigt ”ljus” på farsi, men det visste du säkert redan.

./.

En reflektion på Fars dag

Jag ser på en av de få bilder jag har av min pappa. Han är tre år och kisar mot kameran.

Jag tänker på mina första minnen från 1954, året då jag också precis hade fyllt tre.

1954 var också det år då min pappa hastigt avled.

Som litet barn är sorg och saknad inget som har ord, inget som går att tala om. Men nog minns jag hur det kändes.

Men andra minnen tränger sig också på från det som blev min barndom där uppe i det norrländska kustlandskapet. I landet mellan fabrikerna och havet.

Starkast är minnena från tiden hos farmor och farfar

Jag kan ännu känna smaken av hemkokt saft på svarta vinbär och hur farfar hade en speciell doft när han kom hem från skiftet på fabriken.

Jag minns också lukten från den bruna påsen med snus köpt på lösvikt och ljudet från ett dragspel som hette Curtini.

Jag kan också fortfarande känna farmors varma händer och hur vi brukade plocka hjortron ute på myren.

Och visst saknade jag min pappa men fick alltid höra att ”en dag ska vi alla träffas i himlen”.  En klen tröst som jag aldrig förstod.

På väggen hängde några tryck av Dardel och en klocka som aldrig verkade stanna.

Och så den där mjölkpallen vid landsvägen där jag satt uppkrupen och skrev upp bilnummer.

En landsväg som jag undrade var den började eller vart den slutade.

Jag minns allt detta denna dag som kallas Fars dag.

Jag tänker att, trots allt, kunde jag haft en mycket sämre barndom där uppe där det stora havet alltid var så nära.

Jag tänker också att det måste ha påverkat mitt seende och mina bilder.

Eftersom jag nu tar upp bloggandet på Fotosidan efter två års uppehåll får vi se vart det tar vägen.

./.