En reflektion på Fars dag
Jag ser på en av de få bilder jag har av min pappa. Han är tre år och kisar mot kameran.
Jag tänker på mina första minnen från 1954, året då jag också precis hade fyllt tre.
1954 var också det år då min pappa hastigt avled.
Som litet barn är sorg och saknad inget som har ord, inget som går att tala om. Men nog minns jag hur det kändes.
Men andra minnen tränger sig också på från det som blev min barndom där uppe i det norrländska kustlandskapet. I landet mellan fabrikerna och havet.
Starkast är minnena från tiden hos farmor och farfar
Jag kan ännu känna smaken av hemkokt saft på svarta vinbär och hur farfar hade en speciell doft när han kom hem från skiftet på fabriken.
Jag minns också lukten från den bruna påsen med snus köpt på lösvikt och ljudet från ett dragspel som hette Curtini.
Jag kan också fortfarande känna farmors varma händer och hur vi brukade plocka hjortron ute på myren.
Och visst saknade jag min pappa men fick alltid höra att ”en dag ska vi alla träffas i himlen”. En klen tröst som jag aldrig förstod.
På väggen hängde några tryck av Dardel och en klocka som aldrig verkade stanna.
Och så den där mjölkpallen vid landsvägen där jag satt uppkrupen och skrev upp bilnummer.
En landsväg som jag undrade var den började eller vart den slutade.
Jag minns allt detta denna dag som kallas Fars dag.
Jag tänker att, trots allt, kunde jag haft en mycket sämre barndom där uppe där det stora havet alltid var så nära.
Jag tänker också att det måste ha påverkat mitt seende och mina bilder.
Eftersom jag nu tar upp bloggandet på Fotosidan efter två års uppehåll får vi se vart det tar vägen.
./.
Mvh Glenn
/Gunnar S