I skogen

Jag går i skogen med hunden.

Ögonen som ser i svartvitt, så mycket tydligare än jag ens kan föreställa mig.

Och nosen i marken med en skärpa bortom min fattning. 

Den absoluta närvaron, öppen för allt, ständigt beredd vid minsta rörelse och förändring.

Jag tänker på min mors tilltagande demens, hon som nu snabbt förvandlas till en  förvirrad icke-hörande röst i en telefon. Och så samtalen med vårdpersonalen om ny utsättning av medicin "så att hon inte blir så agiterad"....

Jag vill riva alla gamla blekta bilder och blad ur det svarta anteckningsblocket. Jag vill välta upp de största gråstenarna ur marken.

Men jag förmår inte.

Kastar slutligen en kotte i vattenpölen.

2014-02-13 18:26   Dubbelolle

Mycket fina bilder! LO

2014-02-13 18:42   alf109

Demensen är ett elände, min mor drabbades tidigt och levde länge med detta gissel. De sista fem åren låg hon bara och tittade i taket och man visst inte alls om eller vad som rörde sig där inne.
-affe

2014-02-14 00:02   Annelie Worgard

Vilka skillnader du beskriver. Och så hjälplösheten när man inget kan göra för att vända saker till det bättre. Det gör så ont att se och inget kunna göra. Men så har livet gjort det för oss, inte för att det är någon tröst för det är det inte. Men kanske lite acceptans att det är så det är, ibland är att vara där det man kan göra...äh ska sluta tjata nu...vill bara försöka säga att jag förstår att det är tungt.