Jag ser på en kolorerad svartvit bild av en ung kvinna tagen nån gång på 1940-talet och tänker på min mors släktforskning. Den visade så långt det var möjligt att hela min släkt härrör från en cirkel i Ångermanland inom en radie av 10 mil. Mina mor – och farföräldrar var aldrig vare sig i Stockholm eller utomlands.

Och så var det nog för de flesta i det här landet för ett par generationer sedan.

 Samtidigt - också för två generationer sedan - blev en ung kvinna fotograferad i norra Teheran i Iran.

Hon hette Souror Tabrizi, avled för två år sedan, men levde ett långt liv, fick flera barn och med tiden även ett barnbarnsbarn som heter Noor Åström Tabrizi, tre år gammal. Noor är mitt barnbarn och bor med sin familj bara några stationer med 4:ans buss från mig.

Noors mamma är alltså min dotter och min svärson ett av Sourors barnbarn.

Flykten undan de iranska mullornas religiösa diktatur ledde hela Sourors familj och släkt mot en annan värld. Hennes ena dotter (Noors farmor) hamnade i Jakobsberg, andra familjemedlemmar blev  spridda över världen, från Manchester i England till San Diego i USA. Men på kärlekens outgrundliga vägar ledde detta alltså detta iranska familjeöde till att den lilla släktcirkeln i Ångermanland nu har avsevärt utvidgats. Och lilla Noor har kusiner och släktingar över hela jordklotet, även uppe i Ångermanland.

Jag tänker med värme på detta denna Alla Hjärtans Dag.

Det är inte de stängda gränserna eller politiska och religiösa diktaturer som för människosläktet vidare.

Det är strävan efter friheten och kärleken.