Om skärpa förr och nu - slutord
Oj, vilka reaktioner det blev på mitt blogginlägg "Om skärpa förr och nu" som jag skrev igår!
Jag skrev mest utifrån att jag under ett 50-årigt umgänge med kameror och optik upplevt fler tekniska skiften där den stora förändringen naturligtvis varit övergången till att plåta digitalt. För mig var övergången dramatisk för att inte säga smärtsam. I alla fall för plånboken eftersom jag letade som en blind höna och bytte kameror och gluggar flera gånger innan jag kom fram till en vettig utrustning som passar mig och mitt sätt att plåta.
Det som under årtionden hade bestått av en Nikon F (från 1968), en 28:a, en 35:a och en 85:a, en Lunasix exponeringsmätare och ett mörkrum med en Leitz Focomat byttes ut till en Canon 5D mark II, en Nikon Df och Photoshop, Lightroom och Silver efx. Slutligen landade jag i den nuvarande utrustningen; Fujifilm XT-1 med 18 mm, 23 mm, 35 mm och 60 mm optik. Samt en X100T som i princip är samma kamera som XT-1, men med "mätsökare" och en fast 23 mm. Mörkrum har jag inte längre, men en bra Epson-skrivare.
Hur som helst, när jag skrev om skärpa förr och nu igår så verkade de flesta hålla med mig om att det faktiskt är bättre digitala kameror idag jämfört med gårdagens analoga. Det handlar om snabbhet, autofokus osv. Dock ansåg många att "gammal" optik mycket väl går att använda med framgång på digitala kamerahus.
I morse, efter att ha varit ute med jyckarna, gjorde jag därför följande lilla test. På kameran (fujifilm XT-1) apterade jag mig bästa gamla Nikonglugg. Bästa i meningen skarpaste. Det är en 28:a tillverkad på 80-talet, en 28(2,8 AI-s) som ser ut så här;
Jag valde att jämföra den med en splitterny Fuji 23/2 som ser ut så här:
Båda objektiven får anses som mycket bra, rejäla grejer, glas och metall, inget fusk helt enkelt.
Jag tog därefter två bilder utan något som helst fixande i Photoshop. Jpeg rakt ur kameran. Så här blev resultatet:
Detta kanske inte är världens mest seriösa objektivtest, men jag kan faktiskt inte se någon som helst skillnad mellan bilderna vad gäller skärpa. Den övre bilden (Nikonobjektivet) har visserligen ett något större skärpedjup vilken beror på att det är ett objektiv anpassat för fullformat, men annars ingen skillnad.
Man kan därför nog påstå att det går alldeles utmärkt att använda äldre välgjorda objektiv, avsedda för analoga kameror, även på moderna digitala kameror, vilket jag alltså härmed kan hålla med om. Och jag lyfter naturligtvis på hatten för dem som hävdade att så också är fallet.
MEN då missar man naturligtvis autofokus och möjligheten till bländarautomatik. En automatik jag lärt mig uppskatta för att nå fram till det enda viktiga - att på någon hundradels sekund kunna fånga bilden. Oavsett om det handlar om att fästa den på film eller på en sensor.
F ö är den nya Fujinon 23 mm f2 rasande snabb och exakt, faktiskt det snabbaste objektiv jag prövat eller ägt. Vädertätat dessutom. Den gluggen kommer jag att ha stor nytta av eftersom jag alltid haft "35:an" som standardobjektiv.
Detta om detta. Ha en bra dag!
och även en utmaning! ;)
/B
Det är helt klart att moderna objektiv är bra och sannolikt i många fall t o m bättre än legendariska Leitz- och Zeiss-objektiv. Men detta med skärpa har ju fler dimensioner och en av de rapporter som länkades i diskussionstråden om abberation var en ögonöppnare (sorry) i alla fall för mig. Att nya högteknologiska objektiv var bättre i skärpa och kontrast med sina asfäriska linselement är alldeles klart. Men det framgick också att med ett visst avstånd till optimalt fokus så gav objektivet med sfäriska linser en mer begriplig avbildning av detaljer. Samt att oskärpa hitom och bortom fokus skiljer.
Sök och läs!
När det gäller skärpa och kontrast så är moderna högteknologiska objektiv suveräna. Men skärpans oundvikliga granne, oskärpan, är inte oviktig.
Ihop med den oundvikliga eftertanken som ett helmanuelt objektiv tillför till fotografiprocessen så menar jag att ett bra gammalt objektiv absolut kan vara intressant att ha.
Själv har jag just ett "pre-AI" Nikkor 28/2,8 till min Fuji. Har både en vanlig rak och en tiltadapter. 28/2,8 med tilt för några hundringar är klart värt besväret.
Med vänlig hälsning,/per-erik
https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://www.aphys.kth.se/polopoly_fs/1.520689!/MH_BScThesis.pdf&ved=0ahUKEwjJqpiC9tfPAhWHhSwKHdRlB30QFggbMAA&usg=AFQjCNEAKu2MpOeJNIwOWBHwUCSI7phzBA
Hoppas länken funkar, sitter med telefon.
Jag tycker också att gamla objektiv har sin charm. Ett Nikkor 105mm/2,5 på en D800 är alls inte dumt för porträtt. Och som sägs, gamla gluggar får en att tänka till. Man tänker kanske lite mer komposition av bara farten (?).
I vilket fall som, båda teknikerna med helt manuellt eller modernt auto duger lika bra, det gäller bara att ta sig tid och lära sig hantera alla möjligheter - jag kör ofta Fuji'n från höften och kastar ett öga på gröna horisonlinjen med manuell exponering och då missar jag ju en del teknikstöd. Men då går ett Samyang 12/2,0 lika bra som ett Fujinon 23/2,0.
Samtidigt var det mycket intresant med din jämförelse i förrgår, stort tack.
Jag minns en kastad storförstoring jag hade från min far över Öresund från Kärnan (Helsingborg) , 30 * 120 cm från en Leica och troligen Tri-X. Kornigt så det skrek, men på håll fattade man vad det var - ett överskarpt t ex Fujinon tar bort detta/denna känsla men ger mer i annat typ detaljer.
Vad som är bäst? Mja, kanske är det inte bra att allt är så tekniskt bra nuförtiden?
-J!
Hur man väger samman restaberrationer är en av de svåraste utmaningarna vid objektivberäkning. Teoretiskt perfekt är nämligen inte bäst. Det är ju vårt ögas sätt att uppfatta omvärlden som bör eftersträvas. Det förekommer dåligt sådant jobb - då som nu. Det är därför inte att förvåna att det är de tillverkare som har lång optisk erfarenhet som går bäst ut - då som nu. Zeiss och Leica, Nikon och Canon - om man frågar mig.
/ Bengt