Parkeringsproblemet löst. Alla kan ladda.

Ska barn och bilar få plats i centrum? Det är enkelt att bygga högt och tätt om man slipper bry sig om ungar och bilar. Att bygga p-garage är dyrt. Så tjänstemän och politiker har börjat ge upp den idén. Att ungarna får sol och luft, det går inte om man bygger riktigt tätt.

Ännu för några år sen fanns p-normer som tvingade fram parkeringslösningar i källargarage. Den här fastigheten på Prästgatan i Norrköping byggdes för tjugo år sen. P-garaget för merparten av det troliga bilbehovet blev dyrt men är nu oerhört uppskattat. 2019 började medlemmarna skaffa elbilar. Då bestämde sig föreningens styrelse för att fixa laddboxar åt alla i stället för att dutta med en i taget. En medlemsenkät och förslaget accepterades.

Föreningens projektledare Leif Orvar är nöjd med satsningen, nu finns laddning åt alla. På lite sikt skaffar medlemmarna laddhybrider och renodlade elbilar.

Gården är bilfri. Närmiljön har sluppit bli parkeringsöken. Där framme vid Holmentornet är bilarna också förvisade till underjorden.

Hästskodammen och vårt universums slut

Idag försökte jag tänja lite på mina fotografiska gränser. Normalt vill jag att allt ska stå i giiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiv-AKT som Åke Hodell minnesvärt ljudskulpterade fram. Men idag ville jag inte vara så ängslig. Verktygen var jättenormala, en APS-kamera Pentax K3 II och ett Sigma zoomobjektiv 17-50 mm, ett objektiv utan egenheter. Här i genomskärning.

Hästskodammen i Norrköping heter så eftersom den bildar en horisontell båge. Dammen utgör ett horisontellt valv som omformar vattentrycket ovanför dammen till tryckspänningar i ändarna som är grundlagda mot berg. Jag zoomade in där Kråkholmen såg ut att flyta på det blanka vattnet och STRUNTADE BLANKT i att  byggnaderna i bakgrunden blev konstigt återgivna! 

I postfacket låg Ulf Danielssons "Mörkret vid tiden ända" Jag har hunnit till sidan 14 och gillar boken så långt. Han har fått med  Heinrich Wilhelm Olbers fråga från 1823, varför är det mörkt på natten? Och Edgar Allan Poes svindlande svar, att ljuset inte hunnit fram till oss.

Framtiden (?).

Shiftobjektiv

1965 tittade jag genom sökaren på en japansk kollegas Nikon F med Nikons 35 mm shiftlins och åkte dit. Wow! Det gick att få rakt bara genom att skruva lite. Tyvärr kostade objektivet 3 månadslöner före skatt så det fick vara. Senare hyrde jag ett för några viktiga bilder  och till slut köpte jag eget Nikon då begagnat gått ner. Men sen bytte jag tillbaka till Pentax och saknade då shiftobjektivet. Nu har jag ett av 1976 års modell. Om jag fattat rätt tecknar det ut 46x58 millimeter varefter man beskär i kameran till 24 x 36. Objektivet är extremt välbyggt och shiftmekanismen smart. Det går inte att använda våld för att shifta.

Vitsen med shift är att man kan få med mer, typ  höga hus, utan att luta kameran. Förr var det väldigt viktigt. Alla som tittade på bilder var vana vid att vertikala linjer var vertikala. Jag tror att flertalet människor - åtminstone de som bodde i en stad - hade det inbyggt i huvudet.

Fotografer förr hade bälgkameror med stativ. För att få med hela kyrktornet höjde de objektivet där fram. Normalt tiltade man också kameran en liten aning uppåt för att bilden inte skulle se alltför stel ut.

Numera har folk vant sig vid "störtande linjer" så det är inte lika viktigt att undvika såna. Men i arkitekturkretsar är det ännu kutym att perspektiv för det mesta ska underdriva det vertikala. Och ibland kan det vara bra att få med mer byggnader, mindre asfalt.

Här är objektivet shiftat till max, 11 millimeter. (Siffrorna 11 som syns mest avser dock bländaren. Objektivet har dubbla bländarringar för att man ska kunna ställa in på max öppning och sen blända ner till förvalt läge utan att ta ögat från sökaren. Närmast kamerahuset syns siffran 10 och att objektivet är shiftat ett snäpp till, d v s 11 millimeter.)

Idag plockade jag fram objektivet för att testa på lite annat än de höga hus det är byggt för.  En gränd inne i kvarteret Knäppingsborg i Norrköping. Bländare 11, ISO 200. Exponering i läge Av (som jag för det mesta använder) fungerar bra i Live View. Annars kan man använda läge M och trycka på Pentax gröna knapp så fixar kameran exponeringen.

Stenhårt motljus med solen i bild funkade inte bra. Artefakter som jag tidigare inte sett framträdde. Teoretiskt hade det väl gått att fotoshoppa bort dom, men inte värt besväret.

I sidljus gick det bättre.

För att få samma kontrast och färgmättnad som med nyare objektiv utan shift behöver detta lite mer hjälp vid framkallningen. Just nu testar jag med lite "dehaze" innan i övrigt normal framkallning från RAW. 

Spruta 2, biverkan 2

Kroppen reagerade mer efter andra vaccindosen. Corminaty mRNA-vaccin lot ET7205. Höger hand svullnade och blev en halv gång större än vanligt. Den är OK nu.

I går kväll fick jag frossa och mådde rejält illa. Konstiga drömmar på natten. En av dom hade med fotografier och och stadsbebyggelse  att göra. Det säger väl en del om mig att sånt finns högt upp i medvetandet. Allt var brunt i brunt. I drömmen försökte jag få till bilden men det gick inte. Nu på morronen känns det klart bättre. Bilden nedan ett försök att återskapa konstiga drömbilden.

Coronadistans i stadslandskapet

Anders Tegnell har fått kritik för sina luddiga rekommendationer om avstånd. Folk vill ha besked! Gäller 1,5 meter eller 2 meter? Härmed mina funderingar. De har någon liten grund i vindkraftgruppers aerodynamik och egna iakttagelser.

Man kan inte se luft. Men man kan titta på hur snöflingor rör sig och kolla då en rökare blåser ut rök. Om det är tämligen vindstilla och snöblandat regn ser man hur tunga droppar faller ganska rakt ner. Det motsvarar kanske de första spridningsmodellerna, att det var droppsmitta som var den stora boven. Men oftast blåser det, och numera bedömer forskningen att det inte finns någon skarp gräns mellan tunga droppar och lättare aerosoler.

Då det blåser bildas en turbulent strömningsvak i lä av personen. Med erfarenhet från vindkraften kan vaken bedömas vara 7 gånger längre än personens bredd. I den vaken så räcker nog varken 1,5 eller 2 meter. I lovart borde nån meter räcka  om personen i fråga har ansiktet riktat mot lä som på bilden.

Där en grupp personer går eller står blir den turbulenta vaken bredare och når längre. Inne i gruppen står luften mer still - jämför med klungan i ett cykellopp eller den relativa stiltjen i en träddunge.

Det hela kompliceras ännu mycket mer av att luften inne i stan ofta virvlar runt!

För min del brukar jag hålla andan då jag känner att jag hamnat i lä av en enstaka person eller en större grupp.

Bilderna är från ett foto. Det togs genom mitt fönster. Det är bearbetat med "find edges", printat med en vanlig svartvit laserskrivare och sen har jag med blått skissat in hur jag tror luften rör sig.