Bilder ur 1975 års fotodokumentation av Visby

Visby var ett av Sveriges pilotprojekt i Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975. Jag var med som stadsarkitekt för Gotlands kommun. Utöver andra aktiviteter lät vi göra en fotodokumentation för framtida bruk. Efter 50 år blir alla bilder intressanta. Teknologen Carl-Gustaf Hagander, numera tekniskt råd emeritus på Miljööverdomstolen, praktiserade på stadsarkitektkontoret. Han fick uppdrag att ta minst en svartvit bild på vartenda hus i innerstan. Inget urval, även det  ointressanta skulle med. Och gott om färgbilder. De flesta bilderna, sammanlagt 2300, har återfunnits och digitaliserats. Region Gotlands skanning inriktades på att få jobbet gjort till rimlig kostnad. Det blev klart till femtioårsjubiléet!

Länk: https://visinvent.gotland.se/

Här ett tämligen slumpvis urval med 37 av de 2200 bilderna. Det är extraherat ur presentationen  "Visby skulle rivas. Blev världsarv" som jag höll 20 februari 2025 i  Visby. Flertalet skannade bilder har fått lite handpåläggning. Ibland i presentationsprogrammet Keynote, ibland med en vända i Affinity Photo.

AB Visby Bryggeri vid Strandgatan 1975. Nu Strand Hotel.

1975 del av Visby Bryggeri, nu Strand Hotel

Samma gränd sedd uppifrån

Renoverat trähus vid Specksrum. 

Mellangatan. Man skymtar biografen Hansa, nu hotell

"Strykjärnet" och Hästgatan

Frikyrkan vid Adelsgatans backe ner mot Stora Torget

Staketet runt densamma

Norrbacke 1. På den gamla onda tiden bodde 11 familjer inklämda i de här två husen. 1975 var hela fastigheten nyrenoverad och en familj (det var nån sorts generationsbostad) bodde där. Köket bakom mörka planket.

Samma fastighet. Här syns skylten med färgproverna bra. Jag har klickat på neutralgrå ytan för att färgkorrigera bilden. Sexkanten på väggen artefakt från kameraobjektivet. Kameran var en tämligen basic SLR från Ricoh, och hade en kit lens, kanske Rikoh Rikenon P 50 mm f2.

Gråbrungrön färgskala, totalintrycket "murrigt"

Lilla skylten i mitten innehöll notering om fastighetsbeteckning, datum och färgprover.

Färgfotot togs med Kodachrome 64 som ansågs vara tämligen färgbeständigt. Skylten hade färgprover. En av dessa neutralgrå. Syns dåligt här, men den neutralgrå finns strax t v om V i Visby.  Nu 2025 gick det att med ett klick i efterbehandlingen korrigera färgskalan. Ovan bild före korrigering.

Bild nedan efter korrigering.

Ett par andra färgfoton.

Byggnad från sekelskiftet 1900 i Hästgatsbacken

Bild direkt från skanningen

St Hansgatan. Fasaden lutade oroväckande. Fastighetsägaren blev upprörd då vi på stadsarkitektkontoret för byggnadsnämndens räkning ifrågasatte vegetationen och säkerheten. Sen kom vi överens, vårt mätningslag skulle hålla koll på lutningen.

Gotlands Allehanda (M) hade redaktionen på Mellangatan

Stora Torget. Jag åt lunch på Visbybaren vars ljugarbänk ljusade upp tillvaron. Vita huset innehöll bageri som sålde nybakade frallor från 05.00 

På Stora Torget låg Bodins Livs, numera Torgkassen, i en byggnad ritad av SARs grundare Hakon Ahlberg, en funkisarkitekt som använde ett historiskt formspråk då det behövdes.

Tillbaka till Strandgatan

St Hansgatan med Gutekällarens  bakdörrsskylt t v

Kruttornet t v, mitt fram då nyrenoverade byggnader med arkitekten Per-Erik Nilsson som upphovsman för ombyggnaden. Historisk utsida, helt modernt inomhus.

Liljehornska huset, medeltida packhus. Lägenheter med centralvärme men oljepannan hade börjat läcka vatten. 

Adelsgatans södra del nära Södertorg. Den här bilden var alldeles för mörk i skanningen och har ljusats upp i Affinity Photo

Munkvalvet sålde äkta antikviteter blandat med kuriosa

Stora Torggränd

Gutekällarens hus var hårt slitet och såg förfärligt ut på den råskannande bilden. Krögaren Björn Halling höll med god mat och renoverade huset inifrån, började med toaletterna. Han paraderade med en vinflaska med oerhörda priset 500:-. Sen kom det några tyskar och köpte den och drack upp innehållet. Det var inte Hallings mening.

Här den vanliga ingången, en sidodörr mot gränden

Och här en färgbild som visar den hårt slitna fasaden.

Alla hus skulle med, även de mest ointressanta. Efter 50 år blir alla bilder intressanta trodde vi redan då.

Nybyggda kvarteret Östertull. Här ser man även bilar. Trafiken var ett stort problem med genomfart från hamnen och raggarkörning på nätterna.

Bildspel med 2200 bilder från Visby 1975

1975 tog dåvarande praktikanten på Gotlands stadsarkitektkontor Carl-Gustaf Hagander fram en heltäckande fotodokumentation av Visby innerstad. Nu har Region Gotland digitaliserat bilderna. Var och en är långtifrån märkvärdig, men sammantaget får man ett påträngande intryck av hur stan var då.

För en fastighetsägare eller den som ska projektera en renovering finns info att hämta. Länk:

https://visinvent.gotland.se/

Nu  inför Byggnadsvårdsårets 50-årsjubileum ska bilderna lyftas fram. En idé är att göra ett bildspel att visa på biblioteket. Med 3 sekunder per bild skulle det ta 2 timmar. Om man först visar fastighetsbeteckningen 2 timmar och 20 minuter.

Ingen kommer ju att stå och titta så länge, men om om folk tittar en stund och blir intresserade vore det gott nog. Kan ett sånt bildspel göras mer interaktivt? Till exempel att biblioteksbesökaren skulle kunna stoppa spelet, backa och titta nogare? Det måste fungera i den offentliga miljön där det inte finns personal till hands.

Här bilder från fastigheten med beteckningen Ankaret 6. Då Visby bryggeri, nu Strand Hotel.

Alla bilder © Region Gotland, fotograf Carl-Gustaf Hagander. 

Här samma bild med viss manuell handpåläggning:  Levels/Minskning till Fotosidans 1920 pixlars max bildhöjd, Lite skärpning:

Så startade byggnadsvårdsåret 1975.

Europeiska Byggnadsvårdsåret, på engelska "The European  Architectural Heritage Year 1975" startade upp med en konferens i Bologna 1974.

Jag var där. Brittiske höjdaren Duncan Sandys var där. Hans Rolls-Royce stod där andra bilar inte fick stå. Bilen var av 1948 års modell, inte särskilt stor men synnerligen välskött. Italiens rikaste man, Fiats ägare Gianni Agnelli var där. Stan var kommuniststyrd. Vi i fotfolket fick bo på fina hotell.

Stan var och är vacker och fotgängarvänlig. Trottoarerna i stadskärnan går i arkader. Maten god.

Tegelfasader. Putsade fasader i samma kulör, några i lejongul färg som även den skapas med järnbaserat pigment, tegeltak. Wikipediafoto, sign Szs, licens CC BY-SA 3.0

Bologna ville inte bara visa sitt bevarandearbete, utan också de förorter man byggt åt dem som inte kunde bo kvar då stadskärnan renoverades. Duncan Sandys motsatte sig traskandet med tordönsröst: "The people are furious, they want to see your city!".

Jag insåg så småningom att han var van att styra i denna världen. Och att han hade fiender. Som Churchill sa: "You have enemies? Good. That means that you have stood up for something."

Duncan Sandys. Brittisk politiker, statsman och kulturvårdare. Bilden tagen vid slutkonferensen för Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975. Foto De Archief Nederlands.

Byggnadsvårdsåret lanserades av Europarådet på initiativ av Duncan Sandys. Han var också ordförande i Europa Nostra som arrangerade det hela. Avsikten var att bryta den rivningsvåg som härjade i Europa, även i Sverige

Sandys tillhörde den engelska styrande klassen. Utbildad vid Eton och Oxford. Svärson till Winston Churchill. Tjänstgjorde 1940 i brittiska styrkan i Norge. Sårades och blev halt för resten av livet. Därefter minister. Påverkade krigföringen, utvecklade stridsvagnsproduktionen. Då brittiska tanksen fick fullgoda motorer från Rolls Royce blev de fullt i klass med de amerikanska och tyska.

Han hade velat behålla imperiet men var realist. Efter kriget var Englands ekonomi "scraped to the very bones" för att åter använda Churchills ord. Krigsfartyg såldes som skrot för att få pengar till regeringen. Kolonierna ville lösgöra sig och landet saknade resurser för att hålla garnisoner överallt. Duncan Sandys avvecklade i egenskap av kolonialminister en stor del av kolonierna.

Försvaret kostade 10 % av BNP. Duncan Sandys slog ihop de tre helt separata vapenslagen armén, flottan och flygvapnet. Impopulärt var bara förnamnet. Sen tog han itu med armén. Ekonomiskt hade det gått att behålla värnpliktsförsvaret, men det hade blivit politiskt omöjligt att tvångskommendera britterna dit. Armén fick dra ner, rejält. Her Majesty's Navy stod i tur. Hangarfartyg är ohyggligt dyra att anskaffa och driva. Ubåtar med kärnvapenmissiler är inte fullt så dyra, men fungerar som kärnvapenavskräckning. Sandys drev igenom en drastisk omändring. Brittannia no longer ruled the waves. Även flygvapnet bantades drastiskt.

Sandys blev både respekterad för sin kompetens och illa sedd, både av delar av Tories men också av vanliga engelsmän. De var uppväxta med att imperiet var "the white man's burden" och att kunna ta en tjänst i nån koloni.

Efter kriget trädde han fram som en nyckelperson i att bygga upp Europa. Medverkade i en mängd samarbeten inom kontinentaleuropa och med Storbritannien. En av skaparna av Europarådet. Vid sidan om jobbade han för att bevara det byggda kulturarv som fanns kvar efter kriget och för att nytillskott skulle passa in.

1975 bedömde brittiska regeringen och kungahuset att han hade gjort det som efter kriget var nödvändigt och bäst för England. Han adlades som baron Duncan-Sandys.

De som verkar för bevarande stämplas ofta som bakåtsträvare. Det förekommer dessvärre också en del brunsmetning. Det gick inte att brunsmeta  Winston Churchills svärson som stridit mot nazismen och sårats för livet. De som inte gillade bevarande fick nöja sig med att fryna på näsan åt latinska namnet "Europa Nostra". Påminde inte det om romerska "Mare Nostrum", det namn som Mussolini tog över? Och grymta om att Duncan-Sandys tillhörde den brittiska överklassen och gärna samarbetade med adel, kungahus och dem som lyckats i denna världen. Och visst, han var Tory, inte Labour och inte Liberal. 

Europa Nostra är en icke-statlig, på engelska non-governemental organisation (NGO). Den startades 1963 på italienskt initiativ. Nu har organisationen koppling till EU och nästan 50 medlemsländer. Även engelsmännen, skottarna och irländarna är med fast de lämnat EU. Organisationen lobbar oförblommerat för brett kulturellt samarbete. Dess priser och utmärkelser spelar en viktig roll för att påverka opinionen även i Sverige.

Europa Nostras bronsplakett, denna från Konfidencen i Ulriksdal. Wikipediafoto Holger Ellgaard.

Då Duncan-Sandys drev Europa Nostra var det en mycket liten organisation. Kontoret fanns i hans hus i London. Sekreteraren var en ung ambitiös tjej. Jag var med 1984 då Alingsås fick diplom av Europa Nostra för sitt bevarandearbete. Sekreteraren fick en inbjudan och kom till utdelningen. Prinsessan Desirée delade ut diplomet. Sen kom Olof Palme kom på besök. Han blev så begeistrad att tidsplanen sprack. Då tänkte även sossarna om. Europa Nostras diplom hade fungerat. 

I Alingsås medförde utmärkelsen att de som gillade sin stad sträckte på ryggen. Jag tror att nåt liknande skett i ett flertal städer som fått diplom eller medalj. Och att de som jobbat med belönade bevarandeprojekt känt det som en bekräftelse. Både här i Sverige och ute i Europa. 

Nästa avsnitt: Byggnadsvårdsåret och Visby.

Sverige testar att ladda i farten!

2009 körde meteorologen Pär Holmgren elbil från Stockholm till en vindkraftträff i Kalmar. Bilen var en  pytte-pytteliten indisk Reva. Den gick på blybatterier. För att slippa ideliga laddstopp tog han sjövägen via Visby. Slutspurten Oskarshamn - Kalmar fick Pär ström av hjälpsamma kaféer.

Reva 2009. Wikimediabild sign Mariordo.

Framme i Kalmar mötte han en försmak av framtidens elbilar. En Tesla Roadster som gick upp till 30 mil på en laddning. I verkligheten 20 säkra mil. Litium-jonbatterier.

Hans-Olof Nilsson laddar sin Tesla Roadster. Arkivbild © Måns Hagberg 2009

Tänk om man kunnat ladda i farten! Den visionen har Sverige verkligen jobbat för att förverkliga. Förra veckan slutfördes ett försök med markbunden elväg i Lund. För ett par år sen ett liknande projekt vid Arlanda.  Ungefär samtidigt ett stort försök med strömtillförsel uppifrån på sträckan Gävle-Sandviken. SmartRoad Gotland har fullföljt sitt försök med induktiv laddning.

Elspår i vägbanan visades på Almedalen 2016. Nä nä nä tyckte jag. Salt, snö och grus kommer att sabba allt. 

Elonroads första testskena. Arkivbild © Måns Hagberg 2016.

Men nu  har ett femårigt projekt avslutats med goda resultat! Först klistrade Elonroad fast elskenan ovanpå vägbanan. Sen frästes den ner. Bilen eller bussen måste förstås ha en avtagare, en släpsko, men behöver bara ett litet batteri. Per Löfberg, som fram till i höstas var projektledare på Innovation Skåne, säger att den största lärdomen från projektet är att elvägar är en väldigt bra idé. Samhällsnyttan kan bli jättestor.

NCC har genomfört ett liknande försök E-Road Arlanda.

Foto Innovation Skåne

En annan metod är att förse långtradare med ström uppifrån. Tanken är att elektrifiera motorvägarna ungefär som stambanorna. Bilen och strömavtagaren styrs elektroniskt. I Sverige har en provsträcka Gävle- Sandviken testats med tekniskt sett gott resultat.

Scaniatruck med Siemens elteknik. Foto Vattenfall.

En tredje idé är att ladda trådlöst. Startupföretaget Electreon bildades i Israel 2013. Deras vision var att lägga ner stora platta spolar i vägbanorna, ha motsvarande spolar under fordonen och så ladda i farten. Bilarna skulle klara sig med ganska små batterier. Nordiska chefen Håkan Sundelin fick i gång en 50 meters teststräcka i Visby 2019. Den fungerade.

Ett fullskaligt försök inleddes november 2020. Fotot nedan visar det israeliska teamet. Tvåa från vänster Electreons grundare Hanan Rumbak. Trea från vänster VD och medgrundaren Oren Ezer. Alla var förväntansfulla. This is a start! sa Oren Ezer.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Testbilen var den största elbil jag sett, en 40 tons Iveco dragbil med trailer. Ekipaget är 4,5 meter högt, 2,6 meter brett och 17 meter långt. Eldriften ger 357 kW normaleffekt och 552 kW toppeffekt. Under bilen finns fem mottagarspolar om vardera 25 kW. På bilden Håkan Sundelin som utöver sin teknologie doktorsexamen har behörighet att köra tung lastbil.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Electreons ursprungliga idé var att ladda personbilar. Men det har visat sig lättare att skaffa intressenter för tung trafik. Det är dyrt att låta långtradare eller bussar stå still för att laddas.

Visbyförsökets budget omfattade 116 miljoner kronor. Trafikverket bidrog med 91 mkr, Energimyndigheten, Electreon och andra intressenter stod för resten. På en sträcka om 1,6 kilometer byggde Electreon strömtillförsel, fräste bort asfalt, grävde spår för kablarna, monterade kopparlindade spolar med kraftelektronik, kopplade upp det hela, återfyllde, packade och asfalterade över härligheten.

Utöver lastbilen kördes också en elbuss i projektet. Bussen hade en superkapacitator som batteri. Jag åkte med då bussen demonstrerades för allmänheten. Man kunde följa laddningen i realtid. Siffrorna fladdrade upp och ner i takt med att spolarna passerades.

Spolarna förses med växelström med frekvensen 85 kHz, alltså 85000 svängningar per sekund. Svängningarna skapar ett magnetfält. Det kommer i resonans med mottagarspolar nertill på fordonet. Verkningsgraden är hög, runt 90 %. Resten omvandlas till värme, huvudsakligen i kraftelektroniken.

På bilden syns installatören och den stora platta svarta spolen. Elektroniken hänger i påsen bredvid.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Spolarna kopplas in exakt när ett rätt utrustat fordon passerar. Sen kopplas de bort på millisekunder. Små metallföremål kan ta emot en aning energi. Det saknar praktisk betydelse. Systemet upptäcker eventuella större föremål och stänger ner just de metrarna. Varken snö eller vägbana påverkas. Elsäkerhetsverket, Post- och telestyrelsen och Trafikverket har kollat försöksverksamheten på plats. Även radioamatörer har varit inkopplade för att lyssna efter störningar.  Det var helt tyst i etern.

Nu våren 2024 har projektet lämnat in sin slutrapport. Allt funkade som förväntat och väl det! Stora trucken körde i farter upp till 80 km/h. Den laddade i genomsnitt 100 kW samtidigt som bussen körde och laddade.

Har laddning i farten någon framtid, och i så fall vilken metod?

Håkan Sundelin har jobbat både med strömtillförsel uppifrån och induktiv laddning. Han bedömer att induktiv laddning ger större säkerhet och lägre underhållskostnader.

För min del undrar jag dock hur kraftelektroniken nere vid spolarna ska klara sig i längden. Och hur byta vid behov? Som samhällsplanerare ser jag också problem med att få använda gatumarken i städernas centrala delar. Under asfalten är det redan fullt med infrastruktur som behöver repareras då och då. Men att ta fram speciella sträckor för  bussar borde vara fullt möjligt. Likaså att bygga elvägar för långtradare. Grundvisionen, att kunna ladda i farten med ett system som klarar även privatbilister, tål att tänka på.

Trafikverket planerar att bygga Sveriges och kanske världens första permanenta elväg.

E 20 mellan Hallsberg och Örebro har pekats ut som lämpligaste sträckan. Syftet är att installera och använda elvägstekniken i verklig miljö samt att testa hela elvägssystemet med kringtjänster, betal- och accessystem.

En upphandling har genomförts. Den var öppen för de tekniklösningar som presenterats i den här artikeln. Upphandlingen har avbrutits. Anbuden låg högt över beräknad budget. Det förändrade omvärldsläget, sämre materialtillgång och inflationen ställde till det.

Målsättningen kvarstår. Trafikverket jobbar vidare för att  få ner kostnaderna och i framtiden kunna bygga Sveriges första permanenta elväg.

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum som P-hus i Norrköping. Simon and Garfunkel.

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum i New York blev en sensation då det invigdes 1959. Det såg inte ut som någon annan byggnad. Den skruvade interiören var unik.

Foto Jean Christophe Benoit / Wikimedia

Under ett Amerikaår 1965-1966 var jag arbetskamrat med en av dem som jobbat hos Wright, Curtis Besinger. En intellektuell person med breda intressen och djup kunskap, den i särklass mest respekterade läraren på sitt universitets arkitekturavdelning. Han var besviken över att varken Wright eller uppdragsgivaren lyckats få tillstånd att placera den stora spiralen mer framträdande, ut över körbanorna.

Curtis Besinger. Foto privat.

Besinger gav senare ut en bok, "Working for Mr Wright". På högkvarteret Taliesin fanns Wrights bostad, the Studio (kontoret med den fasta personalen),  tjänstefolk och lärjungar som alla bodde där. Lärjungarna fick i bästa fall tillträde till the Studio och vara med och rita upp, men fick också passa upp, reparera byggnaderna och mjölka korna. Så småningom skaffade sig Wright Taliesin West i Arizona där vinterklimatet var mildare. 

Guggenheimmuseet både hyllades och kritiserades. Kritiken gick ofta ut på att konstverken inte kom till sin rätt. Tavlorna fick hänga på de sneda väggarna och motljuset bländade. Men den massiva uppmärksamheten startade en likaledes massiv trend. Efter Guggenheim har muséerna byggts för att bli unika konstverk i sig, publikmagneter i sin egen rätt oavsett innehållet.

Byggnadens upplägg inspirerade även i Sverige. IKEAs varuhus vid Kungens Kurva i Stockholm och parkeringshuset Spiran i Norrköping. Detta senare har blivit allt finare med åren. För några år sen tillkom den här färgsättningen och invändigt ny beläggning med superbetong som står emot dubbslitage och salt.

Pentax K 3 II med Sigma 17-50 zoom © Måns Hagberg

Även i populärkulturen har Wright och muséet gjort avtryck. En av låtarna i Simon and Garfunkels hitskiva "Bridge over Troubled Waters" heter "So long Frank Lloyd Wright".

Länken här nedan leder till en video med den låten och ett riktigt bra bildurval. Wright som ung och som äldre, och de byggnader han är mest ihågkommen för.

https://www.youtube.com/watch?v=bUPG_PzNYXg