Hästskodammen och vårt universums slut
Idag försökte jag tänja lite på mina fotografiska gränser. Normalt vill jag att allt ska stå i giiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiv-AKT som Åke Hodell minnesvärt ljudskulpterade fram. Men idag ville jag inte vara så ängslig. Verktygen var jättenormala, en APS-kamera Pentax K3 II och ett Sigma zoomobjektiv 17-50 mm, ett objektiv utan egenheter. Här i genomskärning.
Hästskodammen i Norrköping heter så eftersom den bildar en horisontell båge. Dammen utgör ett horisontellt valv som omformar vattentrycket ovanför dammen till tryckspänningar i ändarna som är grundlagda mot berg. Jag zoomade in där Kråkholmen såg ut att flyta på det blanka vattnet och STRUNTADE BLANKT i att byggnaderna i bakgrunden blev konstigt återgivna!
I postfacket låg Ulf Danielssons "Mörkret vid tiden ända" Jag har hunnit till sidan 14 och gillar boken så långt. Han har fått med Heinrich Wilhelm Olbers fråga från 1823, varför är det mörkt på natten? Och Edgar Allan Poes svindlande svar, att ljuset inte hunnit fram till oss.
Framtiden (?).
Jag har just -alldeles nyss faktiskt- lagt ifrån mig den färdiglästa "Mörkret vid tidens ände" efter att under några dagar ha blivit ordentligt hjärnskrynklad. I ett parallellt universum -eller ett par kanske- finns det eventuellt någon version av mig som förstått alltihop. Trösterikt! ;-)
Och väldigt kul läsa dina blogginlägg om Norrköping!