Test ta fram "flare" med ett Zeissobjektiv

På väg mot Halvars Kiosk vid stadens Södra Promenad tyckte jag att ljuset var fint och tog en bild.

Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm 2,8 @ f 8

På kamerans skärm såg bilden okej men tämligen ointressant ut. Då kom jag ihåg roadmovien med Magnumfotografen Thomas Hoepker som Fotosidan tipsat om. I den finns några korta sekvenser där linsfel ger "flare". Effekten livar upp ett par transportsträckor och antyder att solen lyser utanför bildutsnittet.

https://www.svtplay.se/video/8D933Rq/dear-memories-magnumfotografen-thomas-hoepker

Objektivet som satt på kameran kan uppvisa såna artefakter! Då jag köpte det var artefakterna ett av flera problem. Efter proffsrenovering hos Fotoservice Olbrich, Inhaber Andrea Schönfelder blev det i toppskick. Hon är finmekanikermästare och levererar kvalité. Ett stort motljusskydd tog i stort sett bort artefakterna.

Jag skruvade av motljusskyddet och testade. Oj oj oj vad med artefakter det gick att få fram.

Absolut i överkant. Nästa test blev bättre. Men sen var det slut, jag fick inte fram fler "flares" utan fortsatte till Halvars Kiosk. 

Är bilden artistisk? Kommentera gärna.

Här står min Pentax K-1 på sockeln till Carl Milles staty av Louis De Geer i Norrköping. På kameran Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm f 2,8, framför den det stora motljusskyddet.

William Eggleston inspirerar till annan blick i staden!

10 o47 ooo kr för en bild på en trehjuling! Jag nappade på klickbetet och kom till en blogg av Johan Otterdahl Edfeldt. Han visade den här bilden med text "Förra årets såldes en limited edition print nr 1 av 2 tagen av William Eggleston på Christies för över 10 miljoner kronor." Orimligt tyckte Johan och några till.

Länk:

https://www.fotosidan.se/blogs/johan/10-047-000kr-for-en-bild.htm

Bild William Eggleston

Spontant tyckte även jag att det kändes orimligt. Särskilt som jag först bara såg en tämligen urvattnad bild av en trehjuling!

Sen kollade jag mer på Eggleston. Han är amerikan från sydstaterna, född i Memphis, Tennessee, uppväxt i Sumner, Mississippi.  En outsider både till ursprung och läggning. Han såg omgivningen på ett annat sätt än andra. "At war with the obvious". Färgfoto var föraktat, men han fotograferade både i färg och svartvitt. Eggleston blev allt mer besatt av färg. En vän introducerade honom till en kontakt i konstvärlden. Och så hittade han en kommersiell metod att ta fram färgprintar, "Dye Transfer". Den var dyr! Och gav resultat som fick hans kontakt och den etablerade konstvärlden att tappa hakan. "Har aldrig sett nåt liknande".

Eggleston lyfte upp det föraktade färgfotot till att bli konst och bidrog till att få foto accepterat i konstvärlden.

Sen jag tittat på hans bilder började jag se mer i bilden med trehjulingen. Nog finns där  en skarp men samtidigt ömsint blick? En medkänsla. Trehjulingen har en kaxig attityd. Som en Ford Thunderbird! Men är ju ändå bara en trampcykel för barn. I bakgrunden ett hus med carport. An American dream. Men inte den dröm med nio badrum och njurformad swimmingpool som signalerar världslig framgång. I carporten bara en vanlig Cheva, ingen Thunderbird. Det bidde så här, inte mer. Och så ser det lite tomt och övergivet ut.

Många av hans bilder är vagt olycksbådande, skaver och oroar. En kvinna som nyss varit hos frissan låter sig motvilligt fotograferas men ser inte glad ut. Bredvid kvinnan en järnstolpe omlindad med järnkätting och ett stort hänglås.

Foto William Eggleston

Jag tog mig ut på stan. Plåta trehjuling? Näe. Ta med känslorna? Det blir ju ur säck i påse, men jag försökte.

Här har kommunen velat få publikum lycklig över att få sitta på en bänk som målats med pianoklaviaturmotiv. Men det ser sjavigt ut. Eggleston hade kanske visat medkänsla, men jag lyckas inte.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

*

Här ett motiv man normalt undviker att föreviga.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

*

Någon på kommunen tror att bjärta kulörer gör folk glada. Det tror inte jag. Försökte ta en bild med känslan "vilja men inte kunna". Eggleston tar en (1) bild per motiv. Men kameran fick för sig att göra en bild med 20 exponeringar. Kul! tänkte jag och lät den bestämma.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

Kul bild på sitt sätt, men inte vad jag tänkt mig. På kvällen klonade jag bort personerna till höger. Det hjälpte inte.

Det bortklonade var intressantast!

Delförstoring 1:1

Jag gick tillbaka för att ta den bild jag tänkt mig, tre starkt färgade soffor som står alltför lutande framför tomma skyltfönster. Då låg en udda damsko där. Något som skavde och oroade. För att skon skulle synas beskar jag bilden lite mer än i förra försöket.

Jag kommer nog att bära med mig lite inspiration från William Eggleston framöver. Inte på grund av prisbilden på hans foton, utan hans annorlunda sätt att se.

Eggleston har 300 kameror, alla analoga. För några år sen gav han ut ett musikverk, "Musik", inspelat på en Moog analog synthesizer. Mycket Bach i det verket. Kort intro: 

https://www.bilibili.com/video/BV1Rq4y1a7uG/?uid=425631527134793161377547

Digital hålkamera. Del 2.

World Pinhole Photo Day 2024 inföll söndag 28 april. Då fixade jag till ett pinholeobjektiv på morgonen, testade det på en kompis vid lunch och utsatte så småningom mina högt ärade bloggläsare för resultatet. Länk:

https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/digital-halkamera-del-1.htm

Första försöket läckte en hel del ljus. Hålet var inte optimalt för att ge maximal skärpa. Jag är inte säker på att "maximal skärpa" är rätt mål, "konstnärligt mest tillfredsställande oskärpa" vore kanske ett bättre mål, men jag ville ändå testa. Så jag gick hem och gjorde ett nytt försök.

Gör-det-själv är ju själva kärnan i pinholefotorörelsen. Men den som inte vill mecka med DIY kan köpa ett 0,2 mm precisionstillverkat hål i 0,01 mm rostfritt stål, svartbehandlat med 98 % absorption. En nackdel är priset. 113.90 engelska pund motsvarar 1410 kronor. Frakt, tull och moms tillkommer.

https://www.edmundoptics.com/p/200m-aperture-diameter-unmounted-acktar-blackened-pinhole/40621/

Jag använder plåt från läskburkar av aluminium. Den är 0,11 mm tjock, spänstig och ändå formbar. För att göra ett runt, koniskt hål med minsta möjliga effektiva plåttjocklek i själva öppningen tryckte jag hörnet på en instrumentskruvmejsel hårt mot plåtbiten på ett porslinsunderlag. Sen roterade jag plåten med fingret tills det blivit ett mycket litet hål. Med en synål som tolk och en mikrometer mätte jag upp det. Hålet hade blivit cirka 0,25 mm. Det fick duga.

Engelsmännen gör hålet med en nål och slipar på baksidan för att få bort raggiga kanter. Borra? Det krävs ju speciell utrustning och bra handlag för att borra ett så litet hål, men borde inte vara omöjligt för en händig amatör.

*

Här en skiss på olika hål. De tre övre i 0,11 mm plåt, det nedre i 0,o1 mm material.

*

Då hålet var klart monterade jag plåtbiten i en skrotad objektivbajonett. Den hamnade 5, 15 mm innanför flänsen på kamerahuset Pentax har 45,46 mm avstånd mellan fläns och sensor så jag fick en brännvidd om 40 mm. Särskilt mycket kortare skulle inte funka om spegeln ska gå fri.

Och så tätade jag alla ljusläckor och gav mig ut i Norrköpings Industrilandskap. Alla bilder tagna med kamera Pentax K-1, stativ, ISO 100, exponeringskompensation -0,7 och Live View. Med Live View ser man vad man får och exponeringen stämmer.

Bild 1. Dammen som avgränsar Holmens gamla industriområde.

*

Bild 2 ff. Fotopromenad genom områdets "baksida" mot vattenfallet som strilar över kanten.

*

Bild 3.

*

Bild 4.

Bild 5.

Bild 6.

Bild 7. Skärpedjupet är ju stort med hålkamera. Här ett test, en vy med två av de otaliga hänglåsen vars nycklar för evigt deponerats i det strömmande vattnet lika suddiga som huset längst bort.

*

Bild 8. Holmentornet sett inifrån området.