"Atomkraft, nej tack"

En leende sol med texten "Atomkraft, nej tack". Ett ledmotiv och en symbol som faktiskt hjälpte till att ändra världen. Inte aggression utan fred och försoning.

Den första atombomben sprängdes i New Mexico, USA. Robert Oppenheimer var projektledare. Han väntade sig en föga imponerande smällare i öknen. Men då han såg detonationen och hörde avgrundsmullret tänkte han på en strof ur Bhagavad Gita: ”Jag har blivit Döden, världarnas förintare”.

En atombomb mikrosekunder efter detonationens start. Tornet som höll vapnet nere t h.

Testexplosionen 0,o25 sekund efter detonationens start. Bildkälla Wikimedia open source.

Den svenska kärnkrafthistorien började i november 1945, två månader efter bomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Tage Erlander tillsatte en Atomkommitté. Det utreddes och forskades. 1947 började den första forskningsreaktorn byggas. Man arbetade för kärnkraft och övervägde i hemlighet en svensk atombomb. Det blev en lång resa. I slutet på 1960-talet kom färdiga planer på kommersiell kärnkraft i stor skala. Då började också det folkliga motståndet gry, inte bara i Sverige.

Snart stod det klart att en kärnkraftreaktor inte kan detonera som en atombomb. Kvar fanns, och finns, den möjliga kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen, att reaktorer råkar ut för olyckor, terroristrisken och att slutförvaringen av utbränt bränsle inte realiserats.

Solen som ler

I Danmark bildades Organisa­tionen til Oplysning om Atomkraft 1974. Då jobbade Anne Lund från Århus på Vägverket i Stockholm. Där fick hon kontakt med den svenska alternativrörelsen. Tillbaka i Danmark anslöt hon sig till OOA.

Rörelsen behövde en symbol. Anne tyckte att den skulle vara vänlig, öppen, uttrycka ett hövligt "nej tack" och inbjuda till dialog. I april 1975 ritade hon och Søren Lisberg ett förslag. En leende röd sol på gul botten med texten "Kärnkraft, nej tack". Egentligen ritar jag som en kratta, har hon berättat, men det uppenbart handritade gav genomslagskraft.

Texten "Kärnkraft, nej tack" byttes till "Atomkraft, nej tack". På danska lät "kärn" mer positivt än "atom". Då var kärnfamiljen fortfarande rätt. Första maj 1975 lanserades logotypen som ett märke att bära på tröjan eller jackan. Det slog igenom direkt.

Anne donerade upphovsrätten till alternativrörelsen mot atomkraft. Något som hon aldrig har ångrat. Logotypen skulle få säljas och användas runt om i världen.

Anne Lund 1975

Anne Lund 2010

"Det visar att en enskild människa kan göra skillnad." Och skillnad har hon gjort. Märken, dekaler, t-skjortor mm har tillverkats på 50 språk och sålts i minst 20 miljoner registrerade exemplar. Därtill kommer oräknade miljoner piratexemplar. Intäkterna har varit alternativrörelsens största och stadigaste inkomstkälla. Danmark byggde ingen atomkraft och fick vindkraft.

Logotypen varumärkesskyddades 1976 i Danmark och flera andra länder. År 2000 lades Organisa­tionen til Oplysning om Atomkraft ner. Då hade den uppnått sina mål: Ingen kärnkraft i Danmark och att stänga Barsebäck. Sen dess bevakas rättigheterna till logotypen av särskild fond, OOA Fonden. 2004 fick symbolen skydd i hela EU.

Skyddet behövs. Många har försökt missbruka symbolen. Men den får bara användas av dem som jobbar för en värld utan kärnkraft.

Nu då den industrin åter vädrar morgonluft kan historien med ett folkligt motstånd upprepa sig.

PS 30 november 2023: Folkbladet här i Norrköping publicerade idag bloggen på sin ledarsida. Widar Andersson som sköter den är i o f s för kärnkraft, men som proffsig redaktör också ge utrymme för andra uppfattningar, eller som i det här fallet en historik med aktuell anknytning.

Intervjuad av P4 om infamt telefonbedrägeri

Radio Östergötland ringde i fredags. En reporter ville intervjua mig om ett försök till  telefonbedrägeri som jag varit med om. Tidigt måndag morron passade inte mig, utan vi kom överens om att träffas en stund senare på radiohuset. Jag tog med kameran.

Västgötegatan är en av få gator i Norrköping som ligger kvar i sin medeltida sträckning. Ståhlboms Kvarns silobyggnad återfinns till höger i bilden. Jo, det är en silo! Komplett med personalbostäder och kontor. Förmalning och emballering utfördes i byggnaderna på gatans vänstra sida. 

Alla bilderna med Pentax K-1 och Pentax 77 mm f 1,8 Limited, dumt nog på full öppning.

Radion har hittat en gata med karaktär!

Jag trodde att en radioreporter skulle använda proffsutrustning för att spela in. Inte en Nagra med fjäderdrift som förr, på den tiden fotoreportrarna använde en Leica 3f, utan nåt modernare specialverktyg. Men här räckte det med en vanlig smartphone försedd med ett vindskydd! 

Intervjun skulle ha 4 minuters sändningstid. Vi spelade in den så att ingen redigering skulle behövas. Sen plåtade reportern mig med samma apparat. Var är proffsverktygen?  Jag ville plåta honom för den här bloggen. Då blev han lika bekymrad som fotografer brukar bli framför en kamera. Iallafall fick jag ta den här bilden:

Radioreporter Jonathan Engberg

Bedrägeriförsöket har jag bloggat om här på Fotosidan. Det var verkligen utstuderat!

https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/jag-vantade-ett-samtal-da-ringde.htm

Rekvisita: Ratt

Självkörande bilar utreddes av Transportstyrelsens GD Jonas Bjelfvenstam. Jag skulle intervjua honom för tidningen Elbilen och kom på en bildidé: Han skulle hålla i en ratt. Ratt behövs ju inte om bilen verkligen är självkörande.

På nätet hittade jag en italiensk Nardi på Karstorps bildemonteríng här i Norrköping. Årsmodell 1984. Den hade suttit i en Alfa Romeo. Jag köpte ratten på öppet köp och kom  överens med dom om att få lämna tillbaka efter fotograferingen. Tog med ratten i en plastpåse till Transportstyrelsens huvudkontor.

GD var måttligt pigg på att hålla i ratten, men gick med på det. Hur ska jag hålla den? frågade han. Som du vill sa jag och så blev det så här. Snygg ratt! sa han sen.

Självkörande bilar? Reglerna blev att varje bil ska ha en förare, i eller utanför fordonet. Och en mängd detaljer om testverksamhet då det gäller fordon med förare utanför fordonet. Föraren ansvarar vare sig han eller hon sitter bakom ratten i fordonet eller vid en monitor  nån helt annan stans.

En välvd plattbro

Häromdan bloggade Wolfgang Gerlach om sitt Zeissobjektiv och visade exempelbild från en bro i Pildammsparken i Malmö.

https://www.fotosidan.se/blogs/wolfgang/carl-zeiss-tessar-jena-ddr-50-2.htm

Utöver objektivets egenskaper blev det också diskussion om brons egenskaper. Var det en valvbro eller en bro som såg ut som en sådan men att bärningen inte hade mycket med valvformen att göra?

Tack för inspirationen! Jag har beställt ett förhoppningsvis likadant objektiv och plåtat en välvd plattbro här i Norrköping med det objektiv som råkade sitta på kameran.

Pentax K-1 med Pentax FA 77mm.

Bron byggdes för cirka 30 år sen. Då hade vattnet varit överdäckat med betong sen länge. Epoken med papperstillverkning var över. Nu skulle det bli kultur, evenemang, kontor och förhoppningsvis universitet. Betongdäcket skulle bort, men viss trafik måste ändå fram. Jag var planförfattare och samordnare mellan plan och bygge. Som sådan  lyckades jag övertala Holmen Krafts överingenjör att av rent estetiska skäl kosta på en bro med viss välvning. Överingenjören var lätt att övertala. Hmmmm vi ska nog kunna ordna det sa han. Och gjorde det.

Tekniskt är bron alltså en plattbro och hade lika gärna kunnat vara just platt. Välvningen bidrar inte ett dugg till bärningen. Men välvningen ger en annan upplevelse än vad en platt bro skulle gett. Om inte annat en liten blinkning till den äkta valvbron i bildens bakgrund, Bergsbron.

Gatan förnyas med samma sten

Sättningar i gatan hade samlat vatten till en rätt så stor decimeterdjup pöl. Platsen är Järnbrogatan i Norrköping. Man ser byggnadsminnet kv Knäppingsborg. Mitt i bild ett valv för fotgängartrafik. Det tvingade stadens fäder stans rikaste man, tobaksfabrikören Swartz, att anlägga så att folket skulle kunna förflytta sig som förr.

För ett par veckor sen vart det fart! Biltrafiken spärrades av. Vi fotgängare fick en liten smal passage. Och så rev man bort gamla stensättningen och lade stenarna på hög. Sen byggdes de nedsjunkna gatupartierna upp och vibrerades för att inte sjunka ihop igen.

Att sätta sten är ett konsthantverk. Proffsen på plats visste vad dom gjorde.  Att bli plåtade, nej tack, men sen jag berättat att jag är gatstensnörd och att det blir en blogg, Cityscapes, stadslandskap, så fick det väl gå. Men jag undvek i alla fall att ta porträtt.

Stenarna är lite större än vanligaste smågatstenen. Dom klövs fram en gång i tiden, ett tungt, underbetalt och ibland hälsovådligt jobb. Men stenarna blev fina med en lagom skrovlig yta. Efter hundra år var den sidan blanksliten. Nu valde stensättarna en annan sida att ha uppåt. Mönstret är tämligen svårlagt. Stödpunkter lades ut med moderna utsättningsmetoder. Sen gällde det gammeldags handarbete, att välja rätt sten på rätt plats. Sen ska vibratorsläden fram och vibrera ner stenarna så att de sitter där de ska.  Förr hade man en särskild kärra med bensindriven stamp och längre bak i tiden handdriven stamp.

 Hmmmmmmm....vilken sten passar här?