Silver Efex: Efternyansering med warmth och coolth

Gratisversionen av Silver Efex innehåller (eller innehöll, vet inte om den finns att ladda ner) ett antal bildstilar varav jag fastnat för Fine Art Process.

Från den svartvita bilden kan man gå tillbaka till en annan Efex-modul, Viveza, som jag använder  en hel del.

Där testar jag nu att lägga lite "warmth" på en del av en bild, i det här fallet nertill. Och så lite åt coola hållet i himlen. Så lite att det knappt syns. Det passerar säkert oförmärkt vid en rask genombläddring, men påverkar ändå  bilden. Warmth betyder ju värme på engelska, i bildsammanhang en sänkning av bildtemperaturen, coolth används numera inte men ni begriper vad jag menar, en höjning av bildtemperaturen, en dragning åt blått.

Översta bilden med de toningarna, nedre bilden renodlad gråskala. 

Bakgata i Norrköpings industrilandskap. Pentax K-1 med Pentax FA 35mm

Samma bild i gråskala utan toningar

Flämtande ljus i Visby hamn

En Vintersaga, text och musik Ted Ström och sång Monica Törnell, några rader:

...Flämtande ljus i Visby hamn ; Det är då som det stora vemodet rullar in;  Och från havet blåser en isande, gråkall vind;  Då det stora vemodet rullar in.

Fixa glapp i Nikkor Shift 28mm. PC-Nikkor 35mm.

Shiftobjektivet som startade min period som Nikonfotograf glappade påtagligt i sliden. Bildutsnittet flyttade sig av framdelens tyngd. Jag kände igen problemet  från ett shiftobjektiv jag hade hyrt. Om alla alltid använt ställvredet hade allt varit OK. Men om fotografen ofta trycker upp främre objektivdelen direkt blir det glappt.

(Pentax har en inställningsring som enda sättet att shifta. Ökar hållbarheten.)

Jag ringde en Nikonverkstad. Han trodde att det behövdes ett fastare fett. Jag provade. Noll effekt. Jag ringde tillbaka. Det visade sig att han inte ens sett nåt Nikkor Shift och förstås inte heller justerat sliden på något sådant

Då köpte jag en verkstadshandbok via nätet. Där stod hur man skulle göra. Skruvarna satt hårt fast och man behövde ha rätt mejsel. Vanliga kryssmejslar dög inte. Jag letade och letade och hittade till slut en på Bauhaus av alla ställen. Nu kan man köpa på nätet, det är nån japansk industristandard som gäller.

Nikon PC-NIKKOR 28mm f/3.5 i maximalt shiftat läge.

Sen städade jag köket. För själva jobbet höll jag till i ett kartonglock med lagom höga kanter och ett vitt A3-ark i botten så att inget skulle komma bort. Det fanns inga fjädrar och inga små kulor, så det var rätt enkelt att demontera objektivets bakre del. Då kom man åt sliden. På ena sidan var den justerbar. Med isopropanol och luddfria trasor gjorde jag allt alldeles rent och smorde in med en liten aning kvalitetsolja. Sen var det bara att klämma ihop lagom hårt så att sliden blev glappfri, men rörlig, och dra fast dom skruvarna. Då allting kändes bra monterade jag ihop alltihop och duttade lite LocTite på skruvarna och var noga med att hålla krysspåren rena. 

Det blev bra.

Här nedan en PC-Nikkor 35mm 1:2,8 som jag köpte på tyska ebay. Tyskarna använder ju titlar och jag anpassade mig. Egentligen ville Herr Doktor inte sälja utomlands, men min knaggliga skoltyska, genuina intresse och pampiga titel (jag jobbade just då som länsarkitekt) bevekade honom. Klart att Herr Baudirektor skulle få lägga ett bud! Det blev mitt och var i jättefint skick. På bilden syns sliden som alltså var precis lagom att använda. Ett mycket bra objektiv som jag använde mycket, både med och utan shift.

Pentax eller Nikon. Eller Leica?

Leica var ju länge verktyget för några och drömmen för många. Jag gillade ändå inte mätsökarkonceptet utan föll pladask då SLR kom.

Pentax eller Nikon?

Nikon hade en särskild klang! Så här i efterhand förstår jag varför. Krigsfotografernas val. Ungefär som en Leica måste man ta isär en Nikon F1 för att byta film. De första 50mm objektiven var verkligen skarpa. Och den fungerade alltid.

Pentax fanns inom ekonomiskt räckhåll. Jag fick en Pentax S1a med ett Auto-Takumar 55mm f 2,2 som present. Jag gillade kameran och skaffade så småningom ett 24mm objektiv som ännu känns bra. Och ett 105 som är fint byggt men blivit liggande.

Drömmen om Nikon fanns kvar. Då jag fick titta i sökaren på en F1 med shiftobjektiv kände jag direkt att oj, oj oj det här är ju precis vad jag behöver! Dessvärre kostade det objektivet typ tre månadslöner före skatt så annat, som mat till barnen, fick gå före. En gång hyrde jag ett 35mm Nikon shift hos Molanders, lånade ett kamerahus F1 av en kompis och ett superstadigt stativ av lantmäteriet. Hade tur med ljuset och fick bra bilder av Alingsås som jag då jobbade för.

Sen barnen flyttat hemifrån började jag kolla på shiftobjektiv på allvar. Pentax hade ett, men dåförtiden hittade jag inget till salu. Men fick syn på en annons för ett Nikkor 28mm 3,5 Shift. Nikon! Nikkor! En ny och högre division! Jag köpte.

Man skruvar på vredet och objektivets frontparti flyttar sig. I stället för att vinkla kameran uppåt skruvar man och tar bilder utan (eller med lagom svag) vertikal perspektiveffekt.

Säljaren var fotoproffs och föreslog att Nikon F3 skulle passa till. Jag köpte ett begagnat exemplar i utmärkt skick. Bra säljare här på FS. Han hade noga påpekat minsta skav.

Här skulle tas superproffsiga bilder! Så blev det inte. Jag försökte beräkna skärpedjupet och få skärpa från 3 meter till horisonten. Men det vart inte skarpt någonstans. Så småningom fattade jag att kameran var enkel och mycket bra, shiftobjektivet helt okej men inget skärpemonster. Mitt 24 mm Pentaxobjektiv var skarpare.

Här nedan en av de första Nikonbilderna jag lade in här på FS. Jag skannade med en flatbäddsskanner som inte heller var nåt skärpemonster. Bilden nedladdad från FS med dåvarande lilla filstorleken. Optiken tecknade rakt!

Nikon PC-Nikkor 28 mm 3,5 och Nikon F3 HP blev min introduktion till Nikon. Sliden på shiftobjektivet var lite glapp men jag fixade det. Sen skaffade jag några tillbehör och fler objektiv. Ett av dom ångrar jag att jag nånsin sålde!    

Quo vadis, Aida

Igår tisdag såg jag filmen "Quo vadis, Aida" på lilla filmklubben. Filmen handlar om Srebrenica juli 1996. Inbördeskriget i f d Jugoslavien pågick. FN hade stadgat att staden skulle vara en fredad zon. En liten holländsk bataljon i blå baskrar var stationerad där. Filmen visar skeendet ur en tolks perspektiv. Hon försöker göra sitt jobb och samtidigt rädda egna pojkarna och sin make från det hon successivt inser håller på att bli en fullständig katastrof. Serberna invaderar stan. FN gör inget.

Klippet nedan en nyckelscen. Holländarna känner sig övergivna av FN. Deras chef sitter som gisslan hos Malic. De släpper på sin chefs framtvingade order in beväpnade serber i sin förläggning. Där har många inklusive Aidas familj tagit sin tillflykt medan 15 000 inte släppts in. Aida mitt i bild.

Kvinnor och barn bussas bort åt ett håll, män och pojkar åt ett annat där de mördas. Kropparna deponeras i massgravar. Filmens berättelse verkar stämma med skeendet. Berättargreppet med tolken tror jag är en välfunnen dramatisering.

Jag blev uppriven av filmen. På plats har livet på sätt och vis gått vidare men tiden inte läkt såren.

Dessutom blev jag påmind om Sarajevo 1999. Eldsjälar i svenska stiftelsen Kulturarv utan Gränser jobbade hårt för att rädda kulturarvet. Jag var där som kortvarig gästföreläsare. Stämningen var dämpad. Flertalet hus stod kvar, men med skador och utan glas i rutorna. Sverige hade bistått med rutnätsarmerad plast och häftpistoler.  Begravningsplatser med små staket i parkerna. Blindgångare överallt. Man fick bara röra sig på minröjda områden.

Vi besökte en mindre ort där Kulturarv utan Gränser återuppfört en förstörd moské och en sekulär byggnad. Det fanns väldigt mycket att göra då det gällde förstörd eller otillräcklig infrastruktur. Jag kollade med stadsarkitekten, vi var ju kollegor och kunde kommunicera över språkgränserna. Det fanns helproffsiga planer kvar från Jugoslavientiden. Vägar, järnvägar, fabriker, turism skulle funkat bra om det inte vore för kriget. Men allt stod still.

Samtidigt fanns ner i Sarajevo unga entusiastiska överlevare som var fast beslutna att bygga upp samhället och bebyggelsen och ta vara på det kulturarv som gick att rädda.